Det löste sig med frukosten på hotellet. Jag kunde komma lite tidigare så det var inga problem att hinna med bussen. Det var en skolbuss så vi fick både underhållning och sightseeing på väg till Tärnaby där byte skedde för färd till Umeå. Danskorna var med på bussen liksom ett annat par som skulle upp till Ammarnäs för att påbörja sin vandringsvecka. Jag smaskade snacks, gick igenom twitterflöde och påbörjade arbetet med att lyssna ikapp mig på alla podcasts jag samlat på mig under de senaste fyra veckorna. Jag var i en lite egen bubbla, fortfarande upprymd av min upplevelse och förstod inte riktigt att det inte syntes på mig vad jag gjort. Taxin hämtade mig i Umeå och körde mig till flygplatsen, byte på Arlanda och innan jag visste ordet av klev jag ut på Landvetter och togs emot av min lilla Susanna som stod där med skylt och allt. Hon körde mig hem, följde med in, hjälpte mig att äta de pannkakor Lotti gjort åt mig som stod i kylen, vi tittade på bilder jag tagit och så åkte hon hem. Jag var ensam i huset och gick och la mig i min egen säng.
De kommande dagarna pysslade jag med utrustningen, njöt av att landa, tog emot många gratulationer och hälsningar från folk, var ut och gick, såg på tv och hade ständigt kontakt med Lotti där hon roade sig i Chicago. När det var dags åkte jag till Landvetter för att hämta henne och den pirriga spänningen från när besked kom att hennes plan hade landat tills hon klev ut genom dörrarna liknade den jag kände i början av vårt förhållande, när hon kom med tåget från Helsingborg för att hälsa på en helg. Så var vi tillsammans igen, nu var allt som vanligt igen, och det var gott.
Det har varit väldigt roligt att gå igenom min dagbok från ett år tillbaka igen. Många känslor har kommit tillbaka, en del med igenkännande leenden, andra via händelser eller möten jag redan hunnit glömma. Jag är väldigt sugen på att återse alla sex timmars film jag tog, men det får ske i omgångar tror jag... Då och då har jag längtat tillbaka till livet på väg, livet i tält, livet med naturen på ett sätt så att jag varit definitivt sugen att göra om alltihop. Det vare sig vill jag eller kommer jag givetvis att göra. Det här var en engångsgrej, det skulle aldrig bli samma sak igen. Men visst vill jag ut igen, bo i tält igen, vara i rörelse igen, en del av omgivningen, igen. Nästa år planerar vi för Höga Kustenleden, förhoppningsvis blir det någon helgtripp innan dess, nu tillsammans med Lotti, inte ensam.
Blev det om jag hade tänkt mig? Jo, det blev det. Jag skriver ganska utförligt om det i detta inlägg som jag skrev några veckor efter målgång. Det är en sammanfattning av det ni nu förhoppningsvis orkat ta er igenom som var mina dagboksanteckningar. En del känner ni igen, annat är reflektioner medan äventyret fortfarande var aktuellt i tankebanorna. Jag tänker inte upprepa det i detta inlägg utan komplettera med ett par sista saker:
En vanlig fråga jag fått är om jag skulle kunna tänka mig att göra det igen. Alternativ: "Vad blir nästa utmaning nu då?" Ganska tidigt stod det klar för mig att jag skulle vara nöjd när detta var över. Jag har inget som helst behov av att trumfa mig själv genom att gå Gröna Bandet baklänges, hoppa PCT på ett ben eller att runda någon topp i Nepal enbart livnärd på jakmjölk och nötter. Det här handlade aldrig om att bevisa någon sorts fysisk prestation för mig, det var bara något jag kände för att göra, något jag ville ha gjort. Jag insåg givetvis utmaningen, såväl den kroppsliga som den mentala, men aldrig att jag hamnade i situationen där jag kände mig tom och var tvungen att ersätta detta men något annat, något längre, högre, tuffare, svårare. Något liknande, gärna. Något annorlunda, absolut. Det finns så mycket att uppleva.
Jag gick inte sällan och pratade högt för mig själv. Fråga mig inte varför det bara blev så. Resonerade, frågade, svarade och småtrallade. Jag sjöng lite på både det ena och det andra och hur det nu blev så var det ett antal låtar som liksom fastnade i huvudet på mig, ni vet sådana där "earworms" som liksom inte släpper taget, oavsett om man gillar låten eller inte. Jag började försöka komma ihåg vilka som dök upp i mitt undermedvetna och det är väl ingen överraskning att en del av dem var Pink Floyd-relaterade? Kanske Bo Kasper och Emil i Lönneberga är lite mer otippade, för att inte tala om Mörbyligan. Till slut fick jag göra en lista för att komma ihåg dem och när jag kom hem skapade jag en spellista. Den är lite rolig att lyssna på, klicka här och ta en titt själva, vad förvånar dig av mina val?
Då återstår bara den tredje delen i filmtrilogin, den som avhandlar Ammarnäs till Hemavan. Regnovädret vid Syter är uppenbart, känslorna inför målgång likaså. Jag tog några bilder även på hemresan men de känns futtiga i jämförelse med de som förevigade min vandring. 43 mil från Abisko till Hemavan. En resa jag verkligen rekommenderar, tack för att du följde med!
Det var verkligen lättvandrat. En kort knöl att ta sig över på de första hundratals meterna men sedan bredde kalfjäll och dalgången söder om Getryggen ut sig med milsvid sikt tack vare vädret. Men kunde se vandrare framför sig på leden som ett pärlband men också lika många som som slagit paus och bara satt och njöt av det fantastiska framför ögonen. Det var enstaka vad, det var spänger över våtmarker och det var torrstigar över hedar med lappjung vars klockor lyste ljusrosa utmed sidorna.
När vi gick upp kunde jag konstatera att alla linor och pinnar satt på sin plats. Vårt fina Hilleberg Nammatj EX hade gjort sitt jobb med den äran. Efter en stund kröp solen upp över fruntimmersklumpen och på Lottis sida blev det snabbt varmt i tältet. Lika bra att gå ut och medan Lotti tömde liggunderlag och packade sovsäckar började jag koka havregrynsgröt med blåbärssoppepulver. Vi var inte först ur tälten men långt ifrån sist. Folk kravlade ur sina kokonger och man hörde gasolkök brusa lite här och var. Himlen var blå och nästan molnfri och från söder blåste en kraftig vind. När klockan var vart i nio var vi redo att ge oss av och påbörjade den tre km långa nedstigningen till bron igen för att där vika av norrut över fjället. På vägen ner gick vi över ett antal små bäckar och i nästan var och en av dem stod en öring. Det fick mig att minnas när en ganska stor sådan hoppade över min fot vid ett vad på Kungsleden. Det är så häftigt att de lever i dessa miljöer. 
Blåhammarens Fjällstation ligger på 1086 möh och är med det Sveriges högst belägna dito. I stort sett alla beskrivningar av JT talar om den långa sega uppförslutan från Sylarnahållet de sista sex km av leden. Jag är inte vän av motlut så jag såg inte fram emot den, speciellt som det avslutade den längsta etappen på resan, 19 km. Det är givetvis individuella upplevelser allt detta men jag tycker ju att man hellre ska "varna" för stigningen till Sylarna, eller än mer den första biten efter bron, då man ska upp över krönet på det första fjället så att man ser Blåhammaren som en silhuettkuliss på toppen av fjället, vansinnigt långt bort och till synes onåbart. Den var brantare, klippigare och på det hela taget mer intensiv. Visst, de sista sex km var långa och bitvis sega, men i några långa stycken gick det plant på skrå så det fanns gott om tid för återhämtning. Mitt tips: var inte orolig för uppförsbacken till Blåhammaren! 
På vägen ner från Sylarna möttes vi av en herre på MTB som hälsade glatt, precis som alla andra . När vi sedan var på väg uppför efter bron kom han ikapp och körde om oss istället. Vi var vid det här laget ganska nära krönet och väl dör stannade han för en liten paus och fotografering av sin cykel i det fina landskapet. Vi kom då ikapp honom istället och språkade lite snabbt innan an rullade vidare. Han hade startat med tåg & buss från Åre i morse och skulle cykla JT under dagen. Han påpekade att detta var en enkel led att cykla sett till underlag och liknande och jag försökte käcka till mig genom att påstå att det som väl mest var i vägen här var turister och vandrare. Han menade på att det finns gott om plats för alla och att det trots allt är bra att det kommer folk då den här bygden behöver varje skattekrona utifrån som den kan få. Han själv hade visserligen en ganska tydligt sydsvensk dialekt men kallade sig själv "deltidsbrandkåren" i trakterna så man får väl ge honom lite cred för att tänka på omgivningen och inte bara vara sommargäst.
