Så har jag tränat en vecka genom att dra däcket runt på grusvägarna runt Skärklitt, närmare bestämt på svarttjärnsvägen, en återvändsgränd som ingen åker på. Den är backig och sugnade så jag känner att jag får en väldigt fin och endamålsenlig träning. Det är yngre än vad jag trodde det skulle vara och jag kan inte gå så långt som jag trodde, men jag ökar dosen sakta. Slingan jag går är 5km och det tar 1:20 ca. Jag har gjort fitness testet idag och har åkt upp ett pinnhål till 46. Sakta sakta går det framåt. Jag och en kamrat uppskattar att däcket väger ca 50kg. Jag ligger på 80% i puls och idag gick jag 12km som tog 2,5 timmar. Klockan påstår att jag gjort av med 1800 KCal och det känns så nu. Ländryggen får stryk, får nog bygga lite magmuskler. Tränat 6ggr sedan förra lördagen, och gått 3,5 mil.

Det som händer med mig när jag går där med blicken i backen och pannbenet spänt mot vinden, är att jag får tid att refleketera. Livet kommer vällandes och många känslor och tankar kommer över mig. Jag låter kroppen gå på som ett litet lok och huvudet kopplar av, och jag bearbetar jobbiga saker, som en nylig separarion från en kvinna jag gillade mycket. Jag vet att detta är ett forum för friluftsliv och att min blogg skall behandla just min resa, men när jag tränade idag kom jag fram till att jag faktiskt inte kan göra skillnad på resan och mitt liv i övrigt. Jag vänder sorgen och alla jobbiga tankar till något possitivt. Det finns mycket kraft att ösa ur om man bara hittar medlet att göra det på. Ju mer ledsen jag var idag, desto hårdare tyckte jag på och andades ut den dåliga energin. Jag vet att jag inte är ensam om detta, men jag nämner det iallafall.

Jag går också och skapar mig en bild i huvudet av hur det kommer bli när jag väl åker. Jag tänker på detaljer i lägret, hur jag skall få in rutiner och jag möblerar i huvudet var pulkan skall stå i tältet och var köket skall vara. Jag föreställer mig att jag drar pulkan i snö och att det är ett väldigt motlut, hur kommer jag att reagera? Jag har inte treriksröset som målbild. Det är för komplext. Det är för långt för att ha en morot dinglande. Det är resan jag fokuserar på just nu. Hur jag skall få in rutiner och hitta lösningar för att få livet så enkelt som möjligt. Sakta blir det verklighet. Och jag försöker trassla ut mitt liv för att kunna helt fokusera på resan mot treriksröset. Resan i resan, resan i livet.