Ca två veckor innan start, alltså i början av februari fick jag ont i axeln, det liksom gjorde ont att lyfta armen rakt ut från kroppen. Mycket irriterande. Jag tänkte att det var en nerv som låg i kläm, för så kändes det, Det högg till som om en kniv stacks i axeln, och lika plötsligt försvann det. "Aha, det handlar om att inte ha armen i det läget" tänkte kroppen och undvek dessa vinklar. Det smärtade till då och då, mer eller mindre, men jag tänkte inte så mycket på det. "Hoppas det går över innan jag startar" tänkte jag, som om det var en förkylning eller lite skoskav. Planering och förberedelse och tre prov i skolan sista veckan gjorde att jag fick tunnel seende och stirrade blint på den 15/2. Dagen D. Axeln var inte bra, men kändes inte så ofta.
Användarnamn: bensson
Intressen: Klättring, Friluftsmat, Dykning, Vandring, Navigering, Foto, Segling
Sista rapporten?
Kära vänner. Tusen tack för allt stöd och alla lyckönskningar.
Nu har jag precis kommit hem till Älvdalen efter att ha hämtat bilen i Grövelsjön och pulkan vid Skavlans FjällHotell i Funäsdalen. Låt mig redogöra för Er var jag står och hur det känns. Vad har hänt?
Andra rapporten
Henrik har fått en inflammation i höger axel. Han kan inte lyfta armen framåt- uppåt. Inflammationen sätter stopp för fortsatt färd mot norr. Läkare har ordinerat en veckas vila och antiinflammatorisk medicin. Därför rör sig inte plopparna på kartan.
Inom de närmaste dagarna kommer Henrik med mer information.
Första rapporten
Hej alla,
Här kommer Henriks första sms-blogginlägg:
Sista inlägget innan resan. Tack så länge!
Minns ni hur det var på mellanstadiet? Det var simlektion och alla hade simmat det man skulle och det var hopp och lek den sista kvarten innan duscharna. De tuffa grabbarna pep genast bort till hopptornet och började hoppa och plaska. Bomben var populär. Själv var man kanske inte tuffast i klassen men vågade sig ändå upp på femman för att känna pirret i magen, gå fram till kanten och bäva. Det sög i magen och man tänkte "Jag kommer aldrig kunna hoppa, jag kommer slå ihjäl mig." Men ändå tog man ett steg närmare och till slut stod man där med tårna över kanten och med bara det fria fallet mellan dig och vattenytan.
Där befinner jag mig nu i min resa. Jag är orolig på morgonen, vaknar för tidigt och ligger och tänker på allt och inget, irrationella tankar som surrar runt. Jag är metodisk nu in i det sista. Jag försöker ha en eller två saker att göra med resan, något konkret som jag kan stryka från min lista. Jag har inte packat pulkan, men jag har skickat matpaketen ,16kg styck. Jag vill bara iväg. Samtidigt som jag tänker på resan kommer en overklig känsla över mig. Det är ogreppbart det jag skall ge mig in på. Åka solo 100 mil på skidor. Samtidigt blir jag lite stolt. Allt detta har jag planerat själv. Jag har fått hjälp med råd och tips, men det stora lasset har jag dragit helt själv. Jag kan inte förstå hur jag gjort så här i efterhand, eller skall jag säga på förhand. Mat och bränsle, rutt, säkerhet, kläder, hygien, näring och vitaminer, utrusning och tankar tankar och tankar. Jag längtar ut och jag längtar hem. Jag längtar efter tystnaden, solen, vinden. Alla möten med människorna. men framför allt mötet med mig själv. Jag känner mig inte det minsta orolig gällande min förmåga att klara det. Inget tvivel på att komma fram. Det som skulle kunna stoppa mig är en skada som gör att det inte går att fortsätta. Men jag skall inte till Abisko till varje pris. Händer det något som gör att jag måste bryta, gör jag det. Jag är inte dum på det sättet...
