Jo, så här är det: den 15 februari 2009 skall jag starta min skidresa mot treriksröset. Ensam. På skidor. Jag skall försöka förklara varför och hur jag tog beslutet.

För tre eller fyra år sedan var jag en soffpotatis som inte tränade eller gjortde något aktivt, förutom att jag hade ett fysiskt jobb och att jag cyklade istället för att ta tunnelbanan när jag skulle någonstans. Jag gick på friskis och svettis för att testa på spinning, för jag kände mig så fet vid det tillfället, (det var nog inte så farligt egentligen, men jag kände mig så) och kände att jag var tvungen att börja motionera. Jag gick på ett baspass, som är den lättaste formen av motion, och fick en mycket positiv  bild av spinningen. Jag provade några gånger till och jag tyckte det var mycket roligt och köpte halvårskort. Jag byggde upp en grundkondis och fick en fantstisk syreupptagningsförmåga. Inget mot eliten förstås, men livet blev lättare att leva, och det är en bra sak. Samtidigt så kom jag och en polare på att vi skulle fjällvandra, och vi beslutade oss för padjelanta leden. Har skrivit lite om den i en artikel på min sida här på Utsidan, läs den gärna. På den  resan fick jag in ensamvandring och en längre vandring. Jag hade i samma veva, läst på utsidan om en tjej som gjort Kungsleden solo och jag blev så imponerad. Tänk om man kunde göra en sån grej! Tanken hade planterats och började gro. Hmm, padjelanta gick så bra, 16 mil på 8 dagar, kanske 45 mil skulle gå bra också? Jag började göra som över slag på vad som skulle behövas, ekonomisk och fysiskt. Jag insåg att det skulle låta sig göras, om bara tiden fanns och att beslutet var fattat. Funderade under hösten och bestämde mig för att göra det. Planerade och utrustade mig med de grejorna jag trodde mig behöva, jämförde massor av grejor och lusläste forumet här på Utsidan. Jag gick ut på Kungsleden från Hemavan och gick i mål i Abisko 25 dagar senare. Då hade jag haft tre vilodagar och alltså gått drygt 2 mil om dagen med 25 kilo på ryggen. Den vikten varierade naturligtvis, men när jag var nytankad i depåerna var säcken bra tung. Skall inte berätta mer om det nu, återkommer säkert till Kungsleden vid senare tillfälle.

Att komma imål och att själv ha vandrat genom den norra delen av vår fantastiska fjällkedja tror jag är svårt att beskriva de känslor som kommer upp. Dels en enorm lättnad och stolthet att ha klarat det, men en sorg att behöva lämna det enkla livet jag levt under en månad. Under stark egoism hade jag kunnat bestämma precis hur jag ville ha det i livet utan att behöva ta någon större hänsyn till andra. Det var en frihetskänsla som är svår att hitta i samhället annars. Ensamheten som jag drabbades av, självförvållad, intresserade mig. Jag hade ständig kontakt med omvärlden via mobilen och sms, men hela tiden var jag ensam. Det stadiet vill jag utforska igen, det är en anledning till att jag vill ge mig av igen.

Det fysiska är en orsak till. Jag vill se hur mycket jag tål fysiskt. Jag funderar på att låta någon ta prover på mig före under och efter turen för att se vad som händer med kroppen efter 130 mils skidåkning. En heldel tror jag. Jag gick ner 9 kilo i vikt under Kungsleden och lär få räkna med mycket mer under de 60 dagar jag räknar med skidresan tar. Skulle vara kul att se. Något tips på någon som skulle vara intressad av sådan data? Jag kommer att träna endamålsenligt  under hösten alá Skinnarmo med ett däck efter mig i skogen. Gjorde ett test i sommar med en lastpall, och sten på och det är perfekt träning för skidresan. Det kommer bli mycket sånt.

Det var det andra inlägget. Det här var ju roligt! Henrik