Det kommer att bli ensamt. Så enkelt är det. Jag kommer kunna pyssla med mat och utrustning, sova mycket förmodligen, men det kommer att bli många stunder av ensamhet och tankar. Det är lite det jag söker också. Att  få jobba med mig själv, få ordning på kontoret. Det behöver jag just nu i livet.

Det är inte så farligt. Jag vet att känslorna kommer att komma över mig, men jag har lärt mig att inte skyla några känslor, att låta dem komma, för då går de över också. Tårar skrämmer mig inte. Visst är det jobbigt när man är ledsen, men det går över. Resan kommer bli en reningsprocess, det är inte syftet, men det kommer bli ett bonus.  Min kungsledsvandring var lite på det sättet. Jag hade mycket att bearbeta på den resan och kom i mål med ett lugn och en klarhet jag saknar. Jag hamnade i en känslostorm precis när jag lämnade Hemavan, jag gick på leden och grät i regnet, så tårarna blandades med regnet. Men vidderna och stillheten gjorde att jag lugnade mig, jag hittade mig själv i kaoset som då rådde, och jag kunde fortsatta att sätta en fot framför den andra. Jag känner inte att jag flydde från problemen jag hade då, utan att det blev så fjuttigt och världsligt när man står och stirrar i en brusande jokk en timme. Ljudet spolar genom huvudet och kvar finns ett lugn som måste upplevas.

Så jag är inte rädd för ensamheten, det gäller att tygla den, möta den och bli vän med den. Säger jag nu. Kommer förmodligen att vara lika livrädd när jag står på Grövelsjöns parkering med packad pulka. Men det gör inget.

Henrik