Kvällen 14/7
Expeditionens första del är slut och efter en knapp månad i svenska fjällen sitter nu Gustav tillsammans med några av de två senaste veckornas expeditionsdeltagare på nattåget mot Stockholm. Alla är oerhört nöjda efter vandringen i Abisko-/Kebnekaisefjällen och från kupén i SJ:s liggvagnsavdelning stimuleras nog alla sinnen hos förbipasserande resenärer. Nej, ingen av oss luktar särskilt gott, men de ljudliga skratten från kupén gör nog folk lite nyfikna. Marcus delar ut kort till Linus, Tommy och Erik som spelar ett kortspel jag inte alls förstår mig på. Gustav tittar på med sömniga ögon. Alla är väldigt trötta - det märks...
För knappt två veckor sedan slog vi alla upp våra tält utanför turiststationen i Abisko. Ingen av deltagarna visste riktigt vad som väntade, men alla hade vi höga förväntningar. Vandringen skulle ta två veckor, det visste vi, och vi fick också reda på att vandringen först skulle gå genom ett av Sveriges troligtvis mest kända vykortsfjäll - Lapporten - för att sedan vika av mot Mårmamassivet. Vi startade rätt tidigt på morgonen dagen efter och tältade första kvällen mitt i Lapporten.
Från Mårmastugan genomfördes dag fem en fantastisk topptur till de tre Mårma-topparna. Första toppen nåddes via Mårma-glaciären och blev, för ett par av deltagarna, den första glaciärupplevelsen. Uppe på första toppen möttes vi av en magnifik vy med Pyramidens karaktäristiska siluett och Kebnekaises båda toppar i blickfånget. En vy som sedan följde oss över de båda andra Mårmatopparna. Topptursgänget fortsatte den dagen tillbaka mot Mårmastugan längs kanten av Mårmapakteglaciären med en fantastisk utsikt över Höktopparnas dramatiska klippväggar. Kameran drogs upp ur fickan många gånger den dagen.
Efter en välbehövd sovmorgon fortsatte vi dagen därpå ner till myggorna och den vackra Vistasdalen. Här fick de som behövde proviantera innan vi återigen skulle ge oss av mot lite högre höjd och Unna Räita.
Vandringen mellan Vistas och Unna Räita var fantastiskt vacker och tog oss förbi ännu ett vykortsfjäll, nämligen Nallo. När vi, efter en minst sagt svalkande vadning, kom in i Unna Räita-dalen fick vi för första gången se Pyramiden på nära håll. Maffigt!
Nu hade halva vandringen gått och vi skulle ge oss på Jojo-leden. Alla tre pass skulle tas den dagen och vi hoppades kunna nå Tarfala på kvällen för att få en vilodag dagen efter. Vi tog oss enkelt över det första passet, trots olycksbådande prognoser från norska väder-institutioner, men stötte på mörka åskmoln när vi precis kommit över krönet på det andra passet. Helt plötsligt började det regna både "lämlar och renar" (norrländsk variant av det engelska ordspråket) och till råga på allt råkade Marcus, en av deltagarna, stuka till foten. Vädret till trots höll alla modet uppe och vi fortsatte sakta men säkert till Tarfala.
Dagen därpå bestämde vi oss för att ta en tur på Kebnepakte-glaciären. Att klättra över glaciärsprickor var en riktigt häftig upplevelse och fungerade som en riktig "energizer" för de flesta. När en stor snöbrygga kollapsade med ett ljudligt brak mitt framför ögonen på oss alla insåg vi också hur enormt förrädisk den här miljön kan vara och hur viktigt det är att ta det försiktigt.
Andra topptursdagen hade kommit! Denna gång hade vi Kebnekaises nord- och sydtopp i siktet. Vi tog oss över Storglaciären för att sedan komma in på Björlings glaciär och följa Östra leden till toppen. När vi kom in på Björlings glaciär drog dimman in över Östra leden och tätnade kring Sydtoppen som legat uppe bland molnen hela förmiddagen. När vi nådde toppen lättnade molnen och vi fick se en skymt av Nordtoppen, men bestämde oss på grund av kraftiga vindbyar för att inte gå över kammen. Men inga sura miner för det! Vi kom tillbaka till Tarfala-stugan med lagom möra ben och inget annat än leenden på läpparna! Självklart också lättade över att nästa dags vandring inte skulle bli längre än ner till Kebnekaise fjällstation.
De två vandringsdagarna till Nikkaluokta blev rena transportsträckor. Väl i Kiruna slog vi upp våra tält på campingplatsen.
Hemresan från Kiruna började med att tåget mot Boden ersatts med buss. Efter en lång bussfärd var vi alla enormt hungriga och bestämde oss för att, trots väldigt liten tidsmarginal, beställa pizzor som skulle hämtas upp i Boden innan tåget gick. Pizzerian låg längre bort från tågstationen än väntat och panik-språngmarschen genom stan visade sig ironiskt nog bli de två veckornas största fysiska utmaning. Som tur var hann vi med att både hämta upp pizzorna och hoppa på tåget. Kalorierna vi förlorade genom pizza-löpningen åt vi snart upp igen!
De två veckorna bjöd på många skratt, stora utmaningar och fantastiska vyer. Enligt Gustav själv hans roligaste vandring någonsin. En upplevelse vi alla sent kommer glömma!
Nu är det dags att sova! Imorgon hoppar Gustav på flyget till Kina...
God natt!
Mvh,
Julius Kramer
Expeditionskoordinator
