Gustav och Johan har tillbringat 17 dygn på över 4500 meters höjd och 4 dygn på 5400 meter. Dessa 21 dagar har kantats med problem, problem och ännu mer problem. Magsjuka, höjdsjuka, allmän aptitlöshet och trötthet har, i kombination med de påfrestningar som följer med höjden, gjort att de båda haft enormt svårt att återhämta sig och samla ihop den kraft som behövs för att överhuvudtaget kunna röra sig på så hög höjd.
Just därför fattade de för ett par dagar sedan beslutet att avbryta toppförsöket och istället ta sig ned för berget.
För Gustav var detta ett enormt smärtsamt beslut att fatta. Muztagh Ata, eller ”isbergens fader” som berget lokalt kallas, har varit en dröm för Gustav i många år. Trots detta har han insett att expeditionen rullar vidare mot fyra andra höghöjdstoppar, och att berget nästan garanterat kommer stå kvar i många tusen år till. Att satsa allt på ett kort är inget annat än dumdristigt!
Nu befinner de sig i den för tillfället väldigt oroliga staden Kashgar, som nyligen drabbats av ett hemskt terrordåd. De har kontaktat sin resebyrå och hoppas kunna åka hem till Sverige mot slutet av nästa vecka. Pik Lenin får de klättra någon annan gång. Nu vill de bara återhämta sig, och Gustav självklart förbereda sig inför nästa expeditionsdel – en cykeltur på drygt 200 mil mellan Istanbul och Teheran.
Jag och Gustav vill också säga GRATTIS till den svenska äventyrerskan Annelie Wester som nu i helgen lyckades bestiga Muztagh Ata helt solo, alpin stil samt TÄLTA på toppen! En fantastisk bedrift!
Nästa blogginlägg skrivs troligtvis av Gustav själv.
Ha det bra så länge!
Att ta smärtsamma beslut och resa sig igen är inte dåligt. Kör på Gustav & comp.
Hem och vila inför nästa etapp, så ses vi nere i Katmandu på middag i oktober innan du drar upp i bergen med oss.
Lycka till med hemfärden!
//micke z