Idag fick jag vara med om något annorlunda när jag skulle vandra min rundslinga i södra Ekoparken uppe i Kilsbergen. Jag hade nyss passerat klapperstensfältet vid Göljestigen, och skulle ta klivet upp på bron över bäcken. Jag hejdade mig då jag fick syn på en Tjäder. Jag har hört talas om att Tjädrar kan vara aggressiva. Fågeln fick syn på mig och närmade sig sakta. Jag zoomade in och fick fina bilder. Jag insåg att Tjädern troligtvis inte skulle släppa förbi mig så jag beslutade att gå rundslingan i motsatt riktning och ge fågeln sin tid på rastplatsen.

Men Tjädern hade satt i sinnet att spela för mig. Fågeln gick upp på bron, och jag insåg att den inte skulle släppa mig. Jag började gå snabbt tillbaka, och Tjädern hängde på. Den burrade upp i all sin prakt och spelade för mig och närmade sig snabbt. Den var bara ca fem meter bort. Jag blev skiträdd. Dels var den enormt stor när den burrade upp sig, men jag såg också den enorma näbben och de vassa klorna.

Jag vände om och började springa, men Tjädern sprang nu efter och flög upp ett par meter i luften. Skräckslagen tog jag skydd bakom en död trädstam som stod i det låga björkslyet invid stigen. Nu hade jag Tjädern på andra sidan stammen. Jag fick tag i en torr grantopp som låg på marken. Med den motade jag den aggressiva Tjädern. Samtidigt hojtade jag att den skulle försvinna, och jag fräste åt den. Men den tycktes bli uppeggad av det jag gjorde.

Så där stod jag i vad jag tyckte en evighet, men det var kanske 5-10 minuter. Tjädern försökte komma åt mig i olika utfall. Jag såg bilder framför mig där jag brottades med den galna fågeln. Hur jag blödde från uppriva sår. Till slut lyckas jag mota in Tjädern i björkslyet och jag ser min chans att fly. Jag kastar grantoppen och springer för glatta livet. Samtidigt ber jag till Gud att inte snubbla på den steniga stigen. Jag sneglar bakåt och ser fågeln springa efter! Jag ökar farten och snubblar fram över stenarna. Trillar jag nu är jag tjädermat tänker jag. Jag sneglar igen, och nu är fågeln borta. Jag skyndar till parkeringen och får där tillfälle att pusta ut.

När jag kommer till bron efter 20 km vandring skyndar jag över. Nu har jag dessutom huggit mig en vandringsstav att skydda mig med om så behövs. Den kommer jag aldrig att gå utan. Tänk om jag inte haft grantoppen att mota tjädern med!!!

Min blogg