Min plan: Tur med vildmarkskänsla genom icke tidigare besökt dörr. Min pappa, som en gång i tiden lärt mig allt han kan om fjällvärlden. Min 23-åriga lillebror som under friluftsdag i gymnasiet gjort sig känd för att ha sovit i skinnjacka och blöta jeans i -20 bivack, och som fortfarande vägrade hålla på med trams som underställ, ullstrumpor eller väl ingångna skor. Det här är del 1 i berättelsen om vår vårflodsvandring år 2012.
På Utsidan i juni 2012 gick trådarna varma om snöläget i fjällen, och på vår resa mot Ljungdalen vid midsommar skymtades fjällen i vinterskrud. Det var ovanligt sen snösmältning. I byn varnades för att broar spolats bort. En sak var säker: Det här skulle bli ett äventyr.
Turen skulle gå från Nordsätern upp genom Storådörren, över utlöpan av Synder-Storådörrfjället in i Tronndalen, förbi det enligt flera inlägg på Utsidan lilla vattendraget Tronnan, och sedan vidare norrut med sikte mot Vålåvalen och så småningom Vålåstugorna. Därefter tre dagars glassig vandring på lättgången led genom vad jag från tidigare vandringar mindes som en somrig Härjångsdal, där man kan svalka sig med ett dopp i någon av sjöarna, och sedan vidare till Gåsen och till Helags och tillbaka till Ljungdalen.
Pappa skulle bara följa med under vandringsdag 1 upp genom Storådörren, och på dag 2 bege sig tillbaka ensam till bilen i Nordsätern. Jag och brorsan skulle på så vis slippa återvända till startpunkten och bilen. Vi skulle bli hämtade i Kläppen fem dagar senare. Det var perfekt planerat.
Men riktigt så enkelt skulle det inte bli.
På väg i snö mot Storådörren.
Redan under vandringen upp mot Storådörren märktes snö och vatten av. Även mindre vattendrag från fjällslutningen var strömma och besvärliga.
Jag och brorsan på varsin sida om den vanligtvis lättövergångna fjällbäck som syns på kartan på östra sidan strax innan dörren. Nu blev det till att gå en bra bit uppåt för att ta sig över. Till skillnad från honom tycker jag inte att det är en god idé att med tung packning skutta över jokkar.
Jag hade läst om hur enkelt det skulle vara att i lågskor gå över vattendraget som rinner genom Storådörren, men vad som mötte oss var istället en forsande, snökantad älv.
Det lilla vattendraget som det skulle gå att gå över i lågskor, där det rinner ut ur Storådörren!
Nu började vi på allvar fundera på om den här vandringen alls skulle bli möjlig att fullfölja. Brorsan i låga kängor, inga stavar. Dagen efter behövde vi ta oss över vattendraget i Tronndalen, och vem visste hur det skulle se ut där.
Det blåste rejält i dörren. Molnen låg låga så några toppar fick vi inte se, men desto häftigare fenomen. Moln, regn och dimma skapade underliga konturer i Nörder-Storådörrfjällets branta klippsidor.
Natural blur. Storådörrens ophotoshopade klippsidor.
Det började bli sent efter alla omvägar till följd av det höga vattnet. Vi borde slå upp tältet. Men samtidigt var vi måna om att komma så långt som möjligt utifall vattenståndet skulle kräva ännu värre omvägar under morgondagen. Nyfikna på snö- och vattenläge i Tronndalen beslutade vi oss för att ta oss över dit innan vi slog läger.
Från Storådörren upp mot den snöklädda platån över till Tronndalen (överst till vänster i bilden).
Övergången till Tronndalen var helt täckt av både snö och moln och det blev ett par kilometers vandring i blindo – allt var vitt och kompassen kom till användning. Väl över på andra sidan blev våra farhågor bekräftade. Där väntade ett så gott som fullständigt vinterlandskap.
Mörkt, kallt, stenigt. Tältplats sökes sent och högt på Tronndalens sluttning.
I dimman var det omöjligt att skaffa sig en uppfattning om läget nere i dalen. Men ett kraftigt, forsande dån i kombination med delvis snöklädda sluttningar gav tämligen illavarslande vibbar. Några tältplatser syntes inte till bland stenarna. Det tog sin lilla tid innan vi på 1200 meters höjd bland smältvattenstrilade mossöppningar hittade en torrare, sluttande plats, som fick duga.
Vi sov inte mycket den natten. Både pappan och brodern hade dåligt ventilerade regnkläder, var blöta inifrån och fick aldrig riktigt upp värmen igen innan sovdags, och temperaturen låg kring nollan.
Själv låg jag och klurade på hur det skulle gå att ta oss över vattendraget och oroade mig för att pappa skulle gå ensam tillbaka under dessa förhållanden. Ett dåligt samvete gnagde. Det var jag som insisterat mest på att gå vidare till Tronndalen, trots att de båda som ville slå läger tidigare var kallare och tröttare än mig. Trots att han som var kallast och tröttast skulle gå hela vägen tillbaka ensam dagen efter, över det snöklädda berget, genom vårflod. I Storådörren finns ingen mobiltäckning förrän vid renvaktarstugan, och vi skulle inte ha möjlighet att försäkra oss om att pappa kommit fram då täckningen garanterat skulle vara än sämre åt vårt håll.
Framåt morgontimmarna började jag på allvar tröttna på att inte kunna somna. Så jag bestämde mig för att lösningsfokusera och tänka ut en plan att presentera för pappa morgonen därpå, som innefattade ett förbud att gå i svår blockterräng, förbud att söka efter efter fotoobjekt eller fotografera under vandring i blockterräng - ja ett förbud att alls hålla på och pilla med prylar i blockterräng (vilket annars kan vara fallet), förbud att skutta över vattendrag, förbud att gå över snöbryggor, samt ett påbud att klä sig varmt, ta pauser och äta ordentligt. Samt att byta ryggsäcksregnskydd med mig så att han fick mitt synliga knallorangea.
När planen var smiden kunde jag äntligen sluta ögonen.
Sagt och gjort, morgonen därpå knallade han iväg och dimmorna lättade och solen sprack upp för honom över Storådörren. Inte blev det några problem för den fjällräven inte.
I vår vinterdal sken dock ingen sol. Från tältplatsen var det svårt att se ända ner i dalen, men det gick att höra. Och det lät betydligt värre än i Storådörren. Under spänd tystnad blickade brodern och jag ner mot den snökantade dalgången och mot dånet.
Fortsättning följer här...
