Det här inlägget skulle ha handlat om min vandring längs Skåneleden i helgen. Men den fick ett snopet slut. Tvådagarsturen i stekande sol skulle avslutas med dopp i vad jag för bekanta beskrivit som en underbar lagun.

På väg fram till Stenbrottet plåtar jag glatt denna graffitimålning. "Vad häftigt!" säger jag till mitt vandringssällskap. "Vilken kontrast, skogar och åkrar och ängar, och sedan en graffiti. Coolt!" Hon instämmer och vi går vidare.

Nästan framme vid badplatsen reagerar hon på att det luktar ruttet. Vi resonerar kring att det måste ligga något dött djur här.

Om det ändå vore så väl...

Det är inget dött djur. Det stinker soptipp.

Juli, 25 grader varmt och stekande sol, men inte så mycket människor på nordöstra sidan av vattnet. Det sitter en ensam tjej i gräset vid den norra stranden. "Visst är det sorgligt?" säger hon. "Jag blev så ledsen när jag såg vad som hänt här."

Varning-för-stup-skylten har blivit sönderbänd och hänger på sniskan ovan en hög med ölburkar bredvid henne.

Det känns inte jättefräscht att bada, men vi är överhettade och bara måste ha svalka. I vattnet vid den lilla strandkanten flyter ölflaskor bland glassplitter. Jag är inte särskilt hoppsugen och bestämmer mig för att klättra ner för en mindre klippa snarare än att gå i strandvägen.

Vi befriar en gräsruta från fimpar och slår oss missmodigt ner en stund för att torka. Ett medelålders sällskap kommer fram ur skogen. De blir stående och ser lika förbryllade ut. De har gäster från utlandet med sig. "I'm so sorry, I didn't know..." ursäktar sig mannen. Mycket besvärad. Jag tänker på en bekant från USA som kommer och hälsar på i sommar. Han kommer definitivt inte att få se detta.

Vi beger oss mot parkeringen för att bli hämtade och räddade. Det blir inte roligare. Precis när vi ska gå kommer ett gäng på 15 ungdomar framtjoande ur skogen. En tjej i gänget undrar om vi ska gå och om de kan ta våran plats, och det uppstår en liten konversation mellan oss. "Visst är det vackert?" säger vi med bitter ironi och gestikulerar mot sophögarna. "Ja-a, visst ÄÄÄR det, det här stället är så underbart!" svarar hon lyckligt och springer skriande efter kompisarna för att bada. Jag står med hakan nere vid knäna. Hon och hennes vänner har överhuvudtaget inte noterat hur det ser ut. Det är ingenting för dem, att någon gjort så här med ett stycke natur. Betyder inget.

Framme vid västra sidan av vattnet är det klotter på väldigt många stenar. Det där som jag sa om graffiti känns inte kul längre utan lämnar en fadd smak i munnen. Här har folk förstört, förorenat, vandaliserat - ingenting annat.

Här har folk med uppsåt krossat, bänt, slagit sönder. Den totala avsaknaden av soptunnor kan aldrig bli en förmildrande omständighet. 

Många har härmed förbrukat sin rätt att vara här, och de har inte rätt att kalla den här naturen för underbar.

______________________________________________

Post Scriptum 7 juli: Jag noterar först nu den gula livbojen mitt i bild nr 3. Ikoniskt med tanke på tjejen som ramlade ner från en klippa och skadades i samband med fylleslaget på platsen. Sydsvenskan har gjort en hjältestory av händelsen. Det vore intressant om någon kritisk journalist även ville uppmärksamma vad dessa hjältar lämnat efter sig.

______________________________________________