Det måste bli på höjd

Jag hade tagit mig över passet till Sarvesvágge vid Tjåggnårisvárásj, men inte för att jag föredrog att gå på höjd. Planen var nämligen att hålla mig nertill på Sarvesvágges södra sida. Jag hoppades att bara jag kom upp på höjd så skulle det gå att sätta sig ner en stund uppe i passet och lyckas äta mat. Men det var bara att glömma. Det var 25 grader varmt, vindstilla, runt den 10 juli i Sarek. 

Det gick att stå ut medan jag var i rörelse, men så fort jag stannade kom de fram från sitt gömställe, i lä bakom ryggsäcken där de åkte snålskjuts uppe i passet, och gick till attack. Jag åt en bar gående.

Jag bestämde mig för att det här måste bli en tur på höjd. Densiteten av mygg var under dessa kvalmiga förutsättningar obeskrivlig. Nästa morgon styrde jag mot Jiegnavágge och Svenonius glaciär.

Tältplats på höjd i Sarvesvágge framme vid Jiegnavágge.

Uppfärd i Jiegnavágge.

Det var spännande att ge sig iväg uppåt. Snösmältningen var inte direkt tidig och det var oklart vad som väntade.

Men det var samtidigt ledsamt. Jag var här för Sarvesvágges skull. Men framför allt var jag här för Rapadalens skull. 

Backar bandet: Strandstigen 2019

Min premiärtur i Rapadalen tre år tidigare hade satt sådana spår. Jungfruturen skiljde sig kanske något från andras i det att jag inte besökte Skierffe och inte först och främst sökte utsikterna. Jag startade vid Nammásj, lockad av att vara helt ensam i det vilda. Det som mötte mig var inte riktigt vad jag föreställt mig. Att det var snårigt, blött, svårorienterat och lite kluriga vattendrag, det visste jag. Men jag blev helt tagen på sängen av variationen i vegetationen, artrikedomen, växtkraften, regnskogen. Att södra Rapadalen skulle vara riktigt så unik. Jag var så in awe. Jag kände en stor ödmjukhet inför att vara där och inför att jag kunnat ta mig dit. Jag minns ett speciellt ögonblick när jag gick längs strandstigen och höggs av den smärtande tanken att det är once in a lifetime. 

Med mig i båten till Nammásj 2019 fanns två franska 25-åringar som skulle av på västra sidan av Rapaädno. Jag spanade ditåt men såg dem aldrig. Jag såg snår. Anne-Sophie Länta som kör båten skakade på huvudet om deras planer och sa att det är oerhört svårframkomligt. 

Jag hade ju läst om Bielloriehppes nordsluttning. Dit solen inte når. Jag fantiserade om björnar. Givetvis måste det vara mer björn på den snårigaste sidan av Rapadalen. Jag såg framför mig hur de stod och lurade på de franska ungdomarna i snåren där i mörkret, och jag kände den gastkramande skräcken vid mötet.

Jag fantiserade om storblockiga branter täckta av vide där jag fastnade och tappade nödsändaren, som i Bröderna Lejonhjärta när Karl tappar facklan i Katlagrottan. Jag upplevde filmer av farliga glaciärjokkar. Jag fick svindel vid tanken att falla i en ström älv. Jag lyckades inte skaka av mig obehaget.

Ett intresse hade väckts för The Dark Side.

Jag måste dit. 

Bielloriehppes skugga. Även kallad The Dark Side.

Livet kom dock emellan och småningom en pandemi. Jag tog mig ut på snällare turer de åren. Men den där idén om en färd till skuggsidan av månen hade etsat sig fast och fortsatte dra i mig i båda armarna. Kärlek och skräck.

När jag nu knatade upp mot Jiegnavágge tre år senare (2022), i den stillastående värmen, var det alltså med en rejäl dos vemod. Det var för den snåriga, mörka, gäckande skuggdalen som jag kommit hit.  Om det bara kunde fläkta lite! Ett uns av vind. Men jag tog till mig insikten att det var helt uteslutet att gå där nere.

Se det från den ljusa sidan

Vid 1100-1200 meter började det bli behagligt. Fortfarande alldeles vindstilla. Stekande sol. Men hit upp följde de mig inte.

Efter en lättgången promenad längs snöfält över nästan hela stenskravlet fram till Svenonius glaciär, njöt jag av lunch i bara underkläderna nedanför isfallet, utan att bli stucken eller behöva vifta bort något alls. 

Här uppe kändes det inte så tokigt ändå att få ändra på planerna. Jag omgavs av höga toppar, varm sol, snö och mörkblå himmel.  Det gick knappt att ta in. Det var mycket gott om snö fortfarande och både lätt- och snabbvandrat här uppe. Ljus! Det var bländande på alla sätt.

Vy mot Pårtefjällen och Luohttoláhko.

Tsähkkok och mina spår i snön.

Isfallet vid Svenonius glaciär.

Från isfallet tog jag mig upp till den ås som löper längs med nederkanten av glaciären, och vandrade utmed glaciärens nederkant i snön. Det var fast mark där jämte snön, och jag höll mig precis vid kanten för att inte riskera att hamna på själva glaciären. Men den snö jag gick på satt ju ihop med glaciären, och jag tänkte att det här är det närmaste man kan komma glaciärvandring utan att faktiskt glaciärvandra. Det var en mäktig upplevelse.

Säker mark jämte snöfältet vid glaciären.

Väl ute på Luohttoláhko fortsatte jag norrut strax under 1300-metersnivån för att runda Luohttojávrre. Det var gott om ljuvliga tältplatser här med utsikt över platån, topparna på andra sidan, snön och den där blå himlen. Men än var det för tidigt att slå läger.

Jag ställde ifrån mig ryggsäcken och sprang upp till den lilla utsiktskullen öster om Luohttotjåhkkå. Kanske att det skulle gå att se dit bort… 

Jadå, där var Låddebákte. Och där var Rapadalen. Det högg till i hjärtat. Det gjorde ont att gå ner och veta att jag inte skulle komma dit denna gång. Så här skrev jag vid ett senare tillfälle:

Kanske kommer jag dit om tre år igen. Kanske redan nästa, kanske inte, kanske aldrig, men jag hoppas. Ständigt. Långt där borta kan jag ana hjärtat av Rapadalen.

Jag fortsatte en bit förbi sjön, genomförde vandringens längsta vad vid utflödet i norra delen och tog mig förbi lite luriga snötäckta småsjöar.

Jag satte upp tältet på sluttningen öster om sjön, med fantastisk vy mot fjällmassivet som jag vandrat nedan.

Långt vad över Luohttojávrres nordöstra utlopp, vy mot Sarvesvágges omgivande toppar i nordväst.

Vy mot Nåite och bortom.

Lurigt med snöfält kring småsjöar som måste passeras.

En tältplats med bakåtvy.

Nästa dag fortsatte jag ner mot Noajdevágge och mot Lullihavágge. Det var ett helt annat väder den morgonen. Sikten var till och från obefintlig uppe på platån, jag tog ut kompasskursen för säkerhets skull, men behövde aldrig använda den. Omgivningen framträdde i stötar. 

Endast glimtar av Bálgatjiegna. Knappt några toppar idag.

Första biten ner i Noajdevágge var smått besvärlig. Här hamnade jag i ett brant snöfält vid jokkens lilla vattenfall. Precis efter vattenfallet tog jag mig över jokken på hala klippor. Det var mycket vatten så här i snösmältningstider och jag ville ta mig över så tidigt som möjligt.

Noajdevágge var precis så vacker och behaglig att vandra i, som jag läst om. Nu sprack solen fram. Det var ljuvligt. Men var detta allt jag skulle få uppleva i år? Behaglighet..?! 

Osannolik geometri: Noajdevágge måste vara fjällvärldens mest perfekta V-dal. 

Vadet av vattendraget från Lullihavágge var strömt. Det började regna. Jag åt lunch i regnet efter vadet. Sedan klättrade jag uppför den rejält branta jokkravinen till planare mark, och styrde uppåt mot Lullihavágge dit jag förlikat mig med att jag skulle. 

Men precis då kom en vind. Den första vindpust jag känt på hela turen. 

Jag behövde inte överlägga med något vandringssällskap. Tanken behövde inte ens bli klar. Det var bara för benen att börja gå nedåt.

Fortsättning följer här.