Under spänd tystnad blickade brodern och jag ner mot den snökantade dalgången och mot dånet. Inte än, men alldeles snart, skulle vi komma att ropa hej innan vi gått över bäcken. Det här är fortsättningen på del 1 om vår vandring i vårflod. 

De oroliga tankarna fanns kvar i bakhuvudet. Skulle vi tvingas vända? Välja en annan dalgång med mindre snö? Även sommartid kan det vara vintrigare ju närmare Sylarna man kommer, så hur skulle det se ut bortåt Gåsen, om det var så pass illa redan här? Och hur skulle det gå för pappa, ensam i detta forsande inferno? 

Med pappa bestämde vi att sms:a vid täckning. Tills dess ingen idé att tänka på saken. Brodern och jag. Nuet.

Vi kom fram till att det första vi behövde göra var att gå ner och titta, och tog kurs en bit uppåt i dalgången, för att sakta tappa höjd, ner mot vattnet som av ljudnivån att döma var alldeles för stort i höjd med vår tältplats.

Vy från tältplatsen vid 62°58'55.80"N 12°56'37.85"E.

Det tog tid att ta oss ner i dalen genom blockterrängen. Tio meter framåt och hundra uppåt för att gå runt en omöjlig passage. Och så tio framåt och runt någon j-a sten.

Som att trampa vatten. Mardrömmen där du krånglar och krånglar och aldrig hinner fram till tåget. En känsla av maktlöshet. Om resten av vandringen skulle bli så här, så skulle vi inte komma långt, tänkte jag och började räkna på vad en avverkad millimeter på kartan på en timme skulle innebära.

Men så plötsligt stod vi faktiskt där vid vattnet. Och som av ett mirakel tycktes vattendraget just här förgrena ut sig på bredden. Det här var vår chans! 

Vattendraget förgrenar sig, här kunde vi jublande gå över!

Med nytänt hopp vadade vi snabbt över de två "mindre", men inte helt problemfria förgreningarna och log mot varandra.

Det skulle vi inte ha gjort.

Efter en liten kulle - och efter att vi väl torkat fötterna och fått på oss kängorna igen - strömmade ytterligare, betydligt rejälare förgreningar av den där envisa vårfloden.

Nu tog det helt enkelt stopp. Vi kunde missmodigt konstatera att vi ropat hej innan vi gått över själva bäcken. Det fanns aldrig någon förgrening. Vad vi gått över var bara ett par rännilar med lite spillvatten. Den riktiga vårfloden rann fortfarande framför oss, dånande. Det här skulle vi aldrig ta oss över utan stavar. Dessutom var vi nu, skrattretande nog, strandade på en ö! 

Vi började på allvar diskutera våra alternativ.

Precis när vi var på väg att ge upp, anade vi ett brett ställe i ovankanten av kullen och krånglade av oss kängorna för tredje gången denna dag - ännu lyckligt ovetande om att den omständliga proceduren med kängeriet skulle komma att återupprepas många tiotals gånger till under vandringen. 

Segerglädje efter vårflodsvad. 

Först klockan 13 hade vi lagt två kilometer bakom oss, gjort upp med Tronnan och kunde börja gå i riktning mot Vålåvalen, burna av känslan att det ändå gått betydligt bättre än förväntat.

På västra sidan av dalen var det lättare att ta sig fram där vi gick på höjd, strax trallande på de mest fruktansvärda, trallvänliga sånger som man kan få på hjärnan om man besökt Skinnarspelet i Malung vid midsommar...

Om någon börjar töja på gränserna med denna under en fjällvandring är det kört. Töja och töja - farliga grejer.

Vi trallade oss fram över stora, hårt packade snöfält.

Vi trallade oss fram över dånande bäckar på stadiga snöbroar.

Vi trallade oss fram till den bedårande 180°-utsikten mot Tronndalen, Lillåns dalgång och Vålåns dalgång i fjärran.

Vintrig Tronndal i ryggen (bild 1), enkel snöfältsvandring (bild 2), solglimt och sång vid vy mot Lillåns dalgång, 63° 0'17.68"N  12°54'28.78"E (bild 3).

Men trallandet fick ett tvärt slut. Vi hade trallat fram för högt och befann oss plötsligt mitt i den brant som vi skulle ha passerat under. Klättra ner eller gå tillbaka, var frågan?

Vi valde det mer oansvariga alternativet.

Resultatet av lite väl hurtig sång.

Etappen genom björkskogen var jobbigare. Full av fåror emellanåt. Vips mitt nere i en(!) fick vi tillfällig mobiltäckning och inkommande sms. Pappa hade mitt på dagen befunnit sig vid renvaktarstugan och stigen till Nordsätern. Vi drog en suck av lättnad och bestämde oss för att ha en bekymmerslös vandring framför oss. Och så sms från vår icke så fjällbevandrade, lättoroade mamma:

En broderlig blick av samförstånd. Hon ska få!

Vårt mms löd ungefär:

Det var två mycket trötta syskon som nådde banad terräng och så småningom i kyla och ösregn Vålåstugorna, där vi tänkt köpa godis och höra om bro- och vattenläge innan vi gick vidare en bit upp mot Härjångsdalen för att finna tältplats. Men stugvärden var snabb att påpeka att vi behövde betala serviceavgift för att få komma in i stugan! Jag måste säga att jag blev förvånad över de stenhårda reglerna. Vi förklarade att vi inte ville använda vare sig sittplatser, dass eller kök, bara köpa en chokladkaka och växla ett par ord. Absolut inte av snålhet, vid den här tiden var jag student och även små oförutsedda summor var omöjliga oförutsedda summor, jag hade inte annat val än att be stugvärden om överseende med två godissugna dränkta katter i behov av fjällsäkerhetsinformation...

När vi berättade att vi skulle upp mot Gåsen blev hon först alldeles tyst. Sedan sa hon dämpat: "Jaså, ni ska gå upp till Gåsen ändå."

Bron till Helags var bortspolad. Vägen bakom oss hade varit ett helvete. Enda vägen framåt mot Ljungdalen nu, var via Gåsen.

"Där ligger en och en halv meter snö", sa hon.

Det var då någon gång som vi, efter att under dagen ha skämtat om moderns sms, insåg vilket äventyr vi befann oss i.

Någon information att tala om fick vi inte. Stugans (öppen sedan en vecka) kommunikationssystem låg nere, utan möjlighet att kontakta Gåsen, ja utan såväl satellit- som radiokontakt med omvärlden. Stugvärden skulle personligen gå ut för att undersöka ryktet om den bortspolade bron under morgondagen.

Vad som väntade bortom och vidare visste ingen. Inga vandrare bar information från Gåsen - såklart, det enda sällskapet som bodde i stugan skulle klokt nog tillbaka till dalen de kom ifrån. Vi var de enda dårarna i trakten.

Fortsättning följer här...