På Utsidan hade jag fått tips att undvika våtområdet sydväst om Bielajávrátja och därför gick jag nu med bestämda steg i riktning just dit. Resten av min solotur hade ett tydligt och bestämt mål: solovandring.
Jag drog en lättnadens suck att Snávvávágge låg bakom mig. Passet utgjorde uppenbarligen ett mycket populärt besöksmål, men också en passage som det är svårt att undvika för den som färdas in eller ut ur Rapadalen. Nu såg jag fram emot att få vara kreativ och fri och bara ta ut min egen stiglösa kurs under resten av vandringen.
Dagsetapp nummer fyra sträckte sig över Pielaslätten fram till Vuojnesvárasj. Det var mycket riktigt blöta trakter där nere vid vattnet, med en och annan vattendragsgenomgång, tuvbalansgång och myrpulsande. Vandringen genom det regniga, blöta och melankoliska landskapet nedan Bierikbáktes hotfulla gestalt, föll mig helt i smaken.
Jag ogillar inte alls regn och dis. Jo, visst är ihärdigt regn kallt och påfrestande. Men det är oundvikligt, precis som sten, höjdvariationer och andra obekvämligheter. Jag förtvivlas inte över missade vyer eller att man inte fått uppleva något ”sommarväder” i fjällen. Fjällvädret är ofta exakt så här. Förhoppningar om finväder leder bara till besvikelse. Varje väder har sin tjusning. Regn och dis är vackert och gör sig många gånger bättre på bild än solsken.
Jag höll mig hela dagen längs vattenkanterna. På håll såg jag vandrare uppe på den stig som går längre upp på Sarvatjåhkkås sluttning (men som inte finns på kartan). Jag plockade en hel kåsa blåbär och sparade till frukost. Natten spenderades i ett litet pass uppe på Vuojnesvárasj, med utsikt mot fortsatt makabra, mörka siluetter i ovädret.
---
Nienndo. Det flacka landskapet som breder ut sig efter övergången av bron över Guhkesvákkjåhkå, utträdet ur Sareks nationalpark och inträdet i Stora sjöfallets nationalpark, lockade in mig med småblöt, småsnårig, småblockig, milslång flack och Sluggás siluett framför mig. Men myrarna blev snart blötare. Snåren högre. Blocken allt större. Och den milsvidda flack som såg så platt ut på avstånd, blev allt mer kuperad.
Jag tvingades vända och runda ett våtmarksparti, men mötte vide. Och värre blev det. Snart gick det inte att välja mellan myr, block och snår. Vissa passager innebar att ta sig fram runt och över enorma stenblock och forcera videsnår som växte i blötmyren.
Terrängen blev dessutom allt mer kuperad och det var svårt att få överblick för att ta ut en smidig rutt. Den femte dagsetappen mellan Vuojnesvárasj och Vuovres, gick inte snabbt. Det här var rejält besvärligt.
Men jag hade tur. Eller kanske gjorde jag smarta vägval. För jag var inte den enda som hamnat på samma rutt...
Plötsligt i eländet gick jag rakt på ett röse! Det var inte tydligt och synligt som på en led. Ingen upptrampad stig. Och inget ytterligare röse syntes, vid första anblick. Men jag spanade noga mot nästa kulle. Och där, till slut, som jag trodde, kunde jag skönja ett inte allt för iögonfallande röse. Vem som än byggt dessa rösen i naturreservatet, har gjort det med stil. Ett anspråkslöst röse vid varje horisont, inte mer. Ibland tappade jag bort dem, ibland hittade jag dem igen. De underlättade bitvis färden.
En vacker tältplats noterades ute på udden i den lilla sjön med hästskoform, som man kan se på kartan. (67.4134944, 18.1252777) (Rösena leder en förbi sjön i dess södra del).
I övrigt var det inte gott om ställen att sätta upp tält på. Men trots den inbjudande tältplatsen och små solstrålar som började sippra fram genom regnmolnen, var det för tidigt för mig att slå läger.
Landskapet var oerhört monotont i all sin komplexa besvärlighet och hästskosjön var det enda som stack ut. Timmar förflöt. Hindren tycktes aldrig ta slut. Men orken fick inte tryta, det var bara att gå. När jag lyfte blicken såg det hela tiden likadant ut. Bara besvärligt. Kilometer efter kilometer. Den fysiska tröttheten och inte minst den mentala tröttheten när besvärligheterna aldrig lättade, övergick snart i ett meditativt tillstånd. Rätt som det var kom jag på mig själv att njuta. Fokus flyttades inåt. Allt som existerade var jag och nästa riktmärke. Där framme, nästa kulle. Landskapet stod alldeles stilla.
Terrängen blev enklare först en bit uppför Vuovres sluttning. Uppåt 900 meters höjd fann jag en fin plats för nattläger. Vädret slog om efter en regnig dag och jag fick fri sikt mot Sarektjåhkkås toppar. Strumpor, kängor, regnkläder och utrustning torkades i kvällssolen. Munspelet kom fram.
Nästa dag vinkade jag adjö till Sarek och tog mig an den enkla vandringen längs Pietsaure på höjden. Nedstigningen vid Rumok kändes i knäna, som var trötta i slutet av turen. Det branta och lite steniga partiet ner, kändes betydligt besvärligare än vad jag läst mig till att det skulle vara. Jag stapplade ner.
Kvällen var småkylig men vindfri. Jag slog läger mitt på den enorma, fullkomligt platta flacken nedan Rásek. Sluggás perfekt trekantiga fjällform bortanför sjön såg naivistisk ut. Jag tänkte på min 3-åriga dotter där hemma. Plockade fram teckningen och brevet som hon ritat till mig, som jag tittat på varje kväll i tältet. Imorgon skulle jag ringa hem.
Ett sista litet äventyr väntade innan ankomsten till Saltoluokta: vadet över Ávtsusjjåhkå vid förfallna kåtan. Jag hade läst på om det och det skulle inte vara särskilt högt, men för mig nådde det låren. Valde jag ”fel” ställe? Dock såg det lätt ut och jag vågade mig på att hålla kameran i handen medan jag gick över… (Det var onödigt riskabelt, faktum är att strömmen där i ytterkurvan på slutet inte var helt obefintlig. Nåväl. Känslan vid sista strapatsen innan slutmålet var både upprymd och avkopplad. Ett smärre missöde hade inte berört mig det minsta.)
Snart satt jag vid middagsbordet på Saltoloukta med ett fullständigt okänt men ändå så välbekant, varmt gäng och delade berättelser, minnen och planer. Ensam på min vandring, men glad över att träffa likasinnade. Året var 2019.
Detta var del 4 i serien om turen genom östra Rapadalen 2019.
Del 1 finns här.
______________________________________________
Gå till: Hela turen och fler delar i vandringsberättelsen.
Se färdspår.
Just din senaste etapp känner jag alltför väl igen, och 2017 trasslade vi oss igenom området från Nienndo till Vouvres i dugggregn. Ingen upplevelse vi gärna gör igen. När vi gick in från Suorva året efter försökte jag studera området på distans och tyckte det såg lättare ut att gå vid sjön 802. Nu i somras gick vi från andra hållet, dvs från Vouvres mot Suorva och testade den passagen som var helt odramatisk. Så även om det kan tyckas vara en omväg att runda blockterrängen så långt norrut så tror jag man vinner tid och energi på att fortsätta norrut efter Nienndo och runda mot Slugga precis på norra stranden av sjön 802. Sluggajåhkkå rinner i en djup ravin i området men var i augusti oproblematisk att vada.
"Nienndo. ...... lockade in mig med småblöt, småsnårig, småblockig, milslång flack och Sluggás siluett framför mig...." Man kan uppenbarligen lockas av oika saker. :-) Jag får nästan intrycket av hela din vandring att du söker dig till våta, snåriga och något svårframkomliga områden. Är det pga att risken att möta andra vandrare där är mindre? ;-)
Det där att komma in i ett slags meditativt tillstånd känner jag igen. Det har jag gjort några gånger och tycker faktiskt att det är ganska befriande.
Din sista mening gillar jag, "Ensam på min vandring, men glad över att träffa likasinnade."
Låter som en beskrivning av mig. :-)
Precis som du gör jag mig ibland en del omak för att inte gå "där man ska", dels för ensamheten men även för att jag ibland kan få en oförklarlig och barnsligt stor lust att gå och titta just där andra säger att det är besvärligt. Det jag beundrar är hur du tycks omfamna svår terräng och dåligt väder redan när du är på plats. Själv kan jag ibland inte riktigt uppskatta svårigheterna förrän en tid efteråt, men jag läser och försöker lära mig :-)
Det är SÅ imponerande hur du hanterar dina motgångar (om du ens ser dem som motgångar?) och hur du medvetet skapar nya: Vad som helst för att få känna sig ensam. INGENTING skulle få mig att vandra i dina fotspår. Och det var visst en del av målet med din beskrivning - att avskräcka!
Du lyckades! ;-)
Tack för en mycket spännande text.
Må vara l-å-n-g tid för mamman och treårigen inte att ses, men hon skal nog få smak för att vandra i fjällen
Det gläder mig också att du som stigfinnare uppskattar gamla rösen, precis som jag. Den som placerat de rösen du såg verkar veta vad hen gjorde. Rösen som knappt märks - bara den som spanar upptäcker dem.
Sträckan mellan Nienndo och Vuovres/Gähppo gick jag och Diana 2018 men åt motsatt håll. Vi gick antagligen något närmare Sijddoädno och (med undantag av några få sträckor) verkade terrängen vara mer lättgången där.