Augustikväll, vädret är behagligt. Jag står på den smala strandstigen vid en älv. Det hade nästan kunnat vara vilken älv som helst just här. Men båten som kört hit mig glider iväg bort och jag står ensam kvar vid Rapaädno.

Dagen har redan bjudit på ett antal starka upplevelser. Bussresan från Gällivare, där lugnet äntligen börjar lägga sig efter några högintensiva förberedelseveckor, samtidigt som förväntan växer. Helikopterturen förbi de formationer jag redan är så välbekant med från kartan: Slugga, Sarekmassivet, Basstavágge, Sitojaure. Vi glider fram över flacka Njunjes, krönet är nära. Det är såklart just så här mitt allra första möte med Rapadalen ska ske. Piloten räknar ner när vi närmar oss kanten: ”Är du redo?” Det är jag.

Jag flyger rakt ut i ett Claes Grundstenfoto. Helikoptern gör en 360-gradersgir så G-krafterna kittlar i magen och störtdyker ner på den där berömda ängen med rallarrosorna i förgrunden. Den ser ut exakt så.

Vy mot Rapadalen och Skierffe från helikoptern.

Känd vy i Aktse

.

Med båt mot Nammasj (mitt i bilden).

Jag ägnar en halvdag vid fjällstugan i väntan på båtskjuts till Nammasj framåt kvällen. Småpratar med några trevliga Kungsledenvandrare och stugvärdar, tar en promenad i skogen på sluttningen bakom stugorna. Det är en luftig fjällskog med mark täckt av lågväxande ormbunkar. Jag ska nästa dag återse typen av vegetation i ett hörn av tusen, i Rapadalen. Ännu har jag ingen aning om den enorma variation som dalgången erbjuder. Jag tror "bara" att jag är på väg ut på en synnerligen äventyrlig vandring genom en storslagen dal med kända vyer, stora älgar och höga videsnår.

Heliga marker, står det vid nationalparken Sareks början. Längre än hit får båten inte köra.

Direkt efter skylten börjar det: stigen försvinner.

Höga videsnår är verkligen det första som händer på stigen, när båten puttrat iväg. Stigen försvinner in i ett manshögt snår strax efter reservatsgränsen som markeras av en naturreservatsskylt. Det är knappt en gång in.

Sedan, plötsligt, mitt inne i det höga snåret, upphör stigen. Där står man, ensam mitt i Rapadalen, fångad i vildväxande snår efter bara 20 meter! Jaha, så snabbt gick det alltså, redan kört... Jag får kolla runt en stund innan jag till slut kan skönja en antydan till öppning till vänster om mina fötter, nere under de täta grenarna. Jag plöjer mig igenom, och när Rapadalen om ett par dagar är avklarad ska låren vara tigermönstrade av blåmärken.

Hårda videsnår vid Nammasjs rasbrant.

Stigen följer bitvis älven, alldeles nära kanten så man undrar om det går att gå här vid högt vattenstånd. Bitvis försvinner den in i skog, över myrar och andra blötmarker. Jag förundras över växtkraften och variationen. Inget skogsparti är det andra likt. Vid varje krön väntar någon ny vegetationstyp. Vissa platser fullkomligt exploderar av tusen sorters gräs, blommor, buskar, mossor och blötmarkstyper, intensivt inträngda på en och samma punkt. Ofta är allt väldigt tätt. Jag nynnar blues och trallvänliga marschslingor, så jag ser inga björnar. Men fåglar som lyfter ur buskagen jag passerar är det gott om.

Det är gott om brudborstar, men vad det är allra mest gott om är artrikedom.

Ett stycke björkskogsstig.

Bara några hyfsat oproblematiska vattenhinder den första milen.

Här tar jag mig över balanserande på grenen i vattnet och hängande i den överhängande björken. Tills jag precis på slutet inser att mina armar inte orkar dra upp både mig och ryggsäck, där jag hänger. Jag tvingas trampa ner i det knädjupa vattnet... Men ingen större skada skedd, jag kör numera skalkängor. (Mer om vaden kommer i nästa avsnitt!)

Det är molnigt, men där framme skymtas en aning om vad som omger dalen.

M-formen mitt i bilden är Lulep Spádnek.

Det är första gången i Sarek efter många år av trånande, finslipande av utrustning och förgäves väntan på vandringssällskap som aldrig dykt upp. Det är de minst 20 kilona packning som utgjort det största hindret att ge mig ut på denna tur ensam. Men efter alla utrustningsförbättringar har jag i år pressat ner vikten till 11 kilo plus mat, och har en startvikt på 16 kilo för en veckas vandring. Jag är helnöjd, för jag är långt ifrån UL-packare. Jag väljer varma kläder, vindstabilt Akto-tält, kylgradssäker WM Antelope-sovsäck, supersäkert spindelkök med vindskydd och ryggsäck med rejält bärsystem!

Helikoptern kapade såklart två dagsvandringar åt mig fram till nationalparken. "Fusket" gör det möjligt att genomföra en tur genom Sarek på en vecka, vilket bidrar till att min packning är bärbar, och även till att jag alls är här. Det här är min första ensamvandring sedan jag fick barn för 3,5 år sedan. Det är en utmaning att åka ifrån henne så här länge.

Dag 0 kallar jag den här första vandringsdagen eftersom den mest är resdag. Jag påbörjar vandringen vid Nammasj först kl 17. Totalt ska jag vara ute i 7 dagar på min väg genom Rapadalen och sedan österut över Pielaslätten med slutmål Saltoluokta, se upplägget här. 

Efter den första utmaningen - det där höga videpartiet (eller, om det vore ett datorspel: ”Rapadalen Training Area”, för tar du dig inte förbi det där första snåret kan du lika gärna vända, använda walkie talkin som hänger vid nationalparksskylten för att anropa båtskjutsen, och försöka övertyga familjen Länta att komma och köra dig utanför fastställt båttidsschema - lycka till säger jag bara) är det bitvis enkelt att följa stigen. Bitvis är det omöjligt.

Lika varierad som skogen är, lika varierade är anledningarna till att stigen försvinner. Särskilt genom olika typer av våtmarkspartier finns den bara inte. 

Stigen, eller snarare ett av många stråk, genom ett av de trixigare och labyrintliknande våtmarkspartierna med mycket snår. 

Innan jag gav mig ut läste jag en hel del skrivet av Hans Fowelin, som för just den här delen av Rapadalen ger rådet att om stigen plötsligt är borta, kan man gå tillbaka tills man hittar den igen. Det låter ju som den mest banala, självklara och geniala lösningen! Det slår mig att jag själv sällan agerar så medvetet systematiskt!

Medan jag plöjer mig fram genom sumpiga videsnår utan stig i sikte, funderar jag på vad det är som gör att jag vet hur jag ska gå. För jag finner alltid stigen igen på något oklart vis. Och trots att vegetationen ibland är både tät och hög och sikten begränsad, känner jag mig aldrig rädd eller osäker. Det sker väldigt intuitivt. Jag kan egentligen inte förklara hur jag gör.

I jämförelse med den där systematiska stigfinnarmetoden känns det plötsligt lite vanskligt att jag själv bara förlitar mig till min (förhoppningsvis) goda intuition. Jag försöker lista ut vad det egentligen är som den räknar ut åt mig. Och om det ligger något i det här vet jag inte, men för mig fungerar det:

• Jag försöker finna så god överblick jag kan, om det så är 200 eller bara 2 meter åt gången.
• Jag spanar efter torrmarksstråk, djurstigar eller spår, öppningar av olika slag. Om djurstigar gäller ofta att de alla går ihop förr eller senare. Och att djur, om inte annat, för en över trygg mark. "Bushwhacking since 610 miljoner år". Djuren vet vad de talar om, så att säga.
• Andra gånger är öppningar inte alls det bästa (typ: vattenhål).
• Och ibland är torrmarksstråk absolut inte det bästa. Jag väljer ganska ofta att gå rakt över halvblöta myrar. Jag väljer myr tusen gånger hellre än stenskravel. På den här punkten brukar jag och stigskaparna ibland vara av olika uppfattning!
• Åsryggar, tuvor eller annat som buktar upp är alltid bra att följa,
• liksom skogsbryn, eller andra sorters gränser och kanter i vegetationen, om man vill finna stigen. Ibland.
• Mitt inne i något omöjligt snår kan man ganska säkert utgå från att stigen är någon annanstans.

Bakåtblick över våtmark med lättare vattenhinder. Till vänster Skierffe, till höger Nammasj.

Morgondagen ska bli de många vattendragens och vadens dag. Bäst att bränna på genom den täta skogen, så långt jag orkar innan skymningen. Planen är att ta första bästa tältplats efter kl 19, men det är inga vidare roliga tältplatser som erbjuds. Ont om dricksvatten är det också. Vid stigen ganska rakt söder om Buovdavárásj hittar jag en hyfsad tältplats, men den är tråkig och utsiktslös och jag bestämmer mig för att knata på lite till. Det visar sig vare sig finnas fler trevliga tältplatser eller dricksvatten att tala om en bra bit därefter. Inte för att det går någon nöd på en – det är inte långt ner till älven om vattnet helt skulle sina, men såklart besvärligt att ta sig dit. Att få upp tältet i den kuperade terrängen från och med den lätta stigningen mot Lulep Spádnek skulle vara besvärligt.

Lite kvällssol, en annars smågrå dag.

Slår vid 20.30 läger väster om Lulep Spádnek, på den första öppna utsiktshylla som jag äntligen finner vid stigen. Det här är också första gången som Rapadalen öppnar upp sig igen och skänker utsikt efter den första milen i skogen. Sparar en skvätt grumligt myrbäcksreservvatten till morgonkaffet (sådant vatten kokas gärna) och kryper nöjt ner i den sköna sovsäcken.

Väldigt, väldigt lycklig över att vara exakt där jag är.

På egna ben längs en stig jag länge undrat om jag skulle våga vandra.

I Rapadalen, en plats utan like.

Fortsättning följer här.

Nästa dag blir de många vadens dag. Godnatt Rapadalen.

______________________________________________

Gå till: Hela turen och fler delar i vandringsberättelsen.

Se färdspår.