Planen var att göra en avslappnad tur i Helags-Holkendurrieområdet. Vildmarkskänslan skulle jag få genom att välja områden som jag aldrig läst att någon lockats av, typ myrmarkerna längs Handölan nere vid Miesketjacke, och inte gå en meter på stig. Det avslappnade skulle jag få genom att stanna minst två nätter på samma ställe. Men allt eftersom planeringen fortgick började något gnaga i mig: Behovet att utforska främmande nya världar, att djärvt resa dit ingen människa (eller i alla fall jag) tidigare har rest, var starkare.
En bit in i den där första coronasommaren 2020 blev det klart att det rådde massinvasion med avbokade charterresenärer i Jämtlandsfjällen. Valet kändes med ens enkelt, för det fanns faktiskt ett outforskat område i närheten. Jag ville gärna upptäcka Lill-Lunndörren och ta mig över Trondfjällen, och återuppleva det storslagna, ledlösa området runt Storådörren där jag gjorde en vårflodsvandring 2010.
Dock, Dörrfjällen skulle innebära mer strapatser och höjd, och inte alls erbjuda den vila jag hade behov av. Jag hade av olika anledningar behov av avkoppling och tanken på höjdmetrar och stenskravel eller alternativa låglänta snåriga omvägar fick mig faktiskt att känna oro...
Ett par dagar innan hade jag fortfarande inte bestämt mig: Höjdmetrar, dörrvindar och stenskravel eller snälla Holkendurrie? Sedan började väderprognosen skrämmas med 15 m/s-vindar, och tidningarna varnade för 30 mm regn kring Storådörren. Det fick nog bli den snälla Holkendurrieturen trots dragningskraften till det vilda.
Men oron släppte inte, den gnagde sig snarare starkare. Det stod ju mellan fruktansvärt jobbiga, potentiellt farliga utmaningar på höjd och i dörrvind, eller det ännu värre alternativet – risken att möta horder av charteravbokade människor! Nä, inget alternativ kändes riktigt bra för mig.
Men så träffade jag vännen Rasmus, som råkade vara i Ljungdalen för att inventera fjällräv. Vi hade inte träffats på 5 år så vi tog igen lite snack över en bit mat på fiskecampen i Storsjö.
En god vän som känner en kan verkligen hjälpa en se klart.
Jag tror han sa något om ”chicken”.
12 timmar senare lämnade jag Tossåsen och började målmedvetet gå i riktning mot dörrvindarna.
Jag vek av från stigen strax efter vadet vid Kroktjärn, över myrmarkerna med sikte på sjö 868. En bit ifrån och parallellt med vinterleden löper här en rygg med småkullar, som jag gick på fram till Lunndörrsån. Det var en väldigt oproblematisk och trivsam vandring. Även resterande sträcka fram till Lill-Lunndörren var en ren njutning.
Lill-Lunndörren bjöd på mäktiga, branta väggar, utsikt mot blånande vidder bakåt och känslan av outforskat äventyr framåt. Det finns väldigt få saker i livet som slår känslan att gå mot ett aldrig tidigare beträtt krön, en annalkande synrand, fantasin om vad som kan finnas där på andra sidan och sedan, att nå kulmen och bortom.
Men först väntade ett rejält stycke brant stenskravel av det större slaget. Det är inte en favorit.
På andra sidan; den stora och ganska snälla dalgången Lillådörren. Här möttes jag av viss vind, regn och samma karga, ensamma fjällandskap som jag minns från Storådörren och Tronndalen.
Det sa: ”Välkommen hem”.
Det klarnade upp, vinden mojnade och jag slog upp mitt tält med utsikt över dalgång och sjöar. Njöt av varm dryck, kartläsning i tältet och av att äntligen vara hemma.
Sedan började det.
Vinden under natten var inte att leka med. Oljudet i tältet var öronbedövande. Jag hade öronproppar, men sov illa. Hade ont i magen. Frös. Var för trött för att röra mig. Samlade till slut kraft för att titta mig omkring.
Jag hade somnat med innertältet öppet. Inte konstigt att jag var kall. En ren trötthetsmiss. Ni vet, motståndet att titta ut ur sovsäcken när man väl borrat ner sig. Den gör jag inte om.
Därmed fick jag ofrivilligt testat det där med lättviktstältande. Jag konstaterade att tarp, meshinnertält etc absolut inte är min grej, drog äntligen för innertältduken och kunde sova.
Jag vaknade på morgonen outsövd till frisk vind, lyckligt omedveten om utmaningarna och orosmolnen som under dagen skulle dra in...
Jag har bara varit en dagstur uppe i LLLillådörren och vänt.
Dina formuleringar är så träffande, som "blånande vidder bakåt" och "outforskat äventyr framåt". Sådant tar jag med mig. Sedan misstänker jag att du sett mycket Star Trek också. Där finns ju mycket av samma känsla, men jag måste säga att fjällen känns mera hälsosamt. Och så det där med att "äntligen vara hemma", det är så fantastiskt.
Ser fram mot del 2, hade tänkt ta mig an en del av det området i sommar.