Vi har en vän som heter Bastian, jag har nog nämnt honom förut. Han arbetar som guide i bergen sju dagar i veckan: på skidor, på frusna vattenfall eller med alpin klättring. Första gången jag gjorde något ihop med Bastian så kom jag hem som ett darrande asplöv en dag för tidigt - han hade introducerat mig och ett par vänner i alpinklättringens underbara värld. Den andra gången vi hade planerat något gemensamt var först i vintras - han hade föreslagit isklättring på Mordor och Supervisor (mer om det här). För att göra en lång historia kort: vi klättrade lite andra saker i stället och är mycket nöjda över det.

Denna helg hade nu Bastian mailat om att han skulle till Lechtal för att skidtopptura, med start i Hinterhornbach en dryg timmes bilväg från oss. Två alternativ var föreslagna. Det första var Hochvogel, enligt Panicos guidebok en topp som sällan görs på vintern, "ensamhet garanterad". Oftast görs toppbestigningen norrifrån, men det är en ganska tidskrävande historia som bäst kombineras med övernattning och andra turer. Bastians tanke var i stället att göra sydsidan, med skidorna på väskan vid behov. Jag och Markus hade hittat mycket lite information om Hochvogel söderifrån. Men det hade precis varit en härligt solig helg följd av bitande kyla, så det borde rimligen vara isigt och otrevligt, och därför föredrog vi det andra alternativet, Bretterspitze.

Bretterspitze har flera likheter med Hochvogel. Det är ett vackert berg, men begås ändå sällan på vintern. Med en Google-sökning hittar man i stort sett bara forumdiskussioner om en lavinolycka 2009. Bestigningar görs från söder eller norr, vi hade option på norrsidan med chans till lite fin snö. Och just det, berget är brant. Mer än så visste vi knappt, men detaljerna fick vänta tills vi var på plats. Vår informella guide Bastian (som till och med hade läst guideboken) skulle säkert protestera om han ansåg turen opassande. Eller nja, det var ju hans förslag... Hursom, tisdagen skulle bli veckans soligaste dag och lavinförhållandena var mycket goda, så  det var nu eller aldrig.

Här kommer min berättelse, och jag växlar till nutid för att bättre kunna beskriva dagen.

Bretterspitz

06:59 rullar vi in jämte Bastians stickersklädda vita folkabuss. Han har tillbrignat natten i den, ensam med alla minusgrader, så när han hoppar ut för att möta oss huttrar han lite och ber om ursäkt för förseningen. Under hans frukost hinner vi läsa kartan, men guideboken ligger  bortglömd kvar på vår motorhuv. När till slut alla pieps (lavinsändare) är på och stighudar spända på skidorna sätter vi av i högt tempo.

Jag är faktiskt mentalt förberedd på skogen. Det är nog den enda turinformation jag lyckats hitta på nätet: första delen genom skogen är brant. Och vi kan bara skratta åt hur bra det stämmer. Terrängen är överjäklig, inte bara under korta stycken utan under hela vägen upp till trädgränsen. Höjdmetrarna tar oss dubbelt så mycket tid i anspråk som en vanlig tur trots det stadiga tempot. Men vi har oerhörd tur som ens har ett spår att följa. Ju längre vi går, desto mer övertygade blir vi om att det hade varit omöjligt att hitta en framkomlig väg utan lokalkännedom. Vi accepterar därför spårets små nycker, som passager genom täta rissnår, och fortsätter uppåt utan paus. Jag håller även modet uppe med min personliga tolkning av google-resultaten: Om jag bara hittat info om skogspartiet så är nog inte resten särskilt svårt - det kan bara bli bättre.

Efter ungefär hälften av dagens 1500 höjdmeter kommer vi över skogsgränsen. Lutningen avtar en smula och humöret skjuter i höjden vid åsynen av en nästan skidvändlig rygg framför oss - äntligen någon form av motivation till att alls gå upp med skidor! Vi fortsätter zick-zacka ett tag längs med ryggen och får se solen gå över bergen i öster.

Vi är en bit ovanför trädgränsen och gläds över nära nog skidvänlig terräng. Lyckligt ovetande om traversen vi är på väg mot.

Men säg den glädje som varar för evigt. Spåret går vidare i en travers på ryggens vänstra sida, och den sluttning vi traverserar blir allt brantare. Ett stup öppnar sig neråt under oss. Markus uttalar sina tvivel om spårvalet, men Bastian vidhåller att det snart kommer att vända och börja zick-zacka uppåt. Han har rätt, och att fortsätta längs spåret låter just nu som det minst dumma alternativet. Bara att hålla tungan rätt i mun vid vändningarna. Det vi inte vet när vi vänder uppåt är att snön raskt går över till is, just där lutningen både sidledes och uppåt är som mest kritisk...

Trots att jag går sist är jag totalt oförberedd. Skidorna börjar glida utan kontroll, desperat hackar stavarna in där de får plats, mellan, framför, eller vid sidan av skidorna, och under en bråkdel av en oändlig sekund är jag övertygad om att det är kört, finito, the end. Så lite spelrum, så lite tid. Men så i virrvarret får stavarna bra fäste och jag lyckas precis bromsa. Med det mest delikata krafttag jag kan uppbringa genom stavtipparna kommer skidorna över den brantaste passagen. Back to business.

(I efterhand vet vi att spåret egentligen inte alls ska gå här. Den rekommenderade leden går längre ner, även den exponerad, men inte lika vansinnigt mycket. Vi kan knappast skylla på dem som gjort spåret, det är bara att bita i det sura äpplet. Ibland gör man felbedömningar, att följa i gamla spår kan vara en sådan, och då gäller det bara att ha tur.)

Vi fortsätter upp på ryggen. Bastian ber oss hålla säkerhetsavstånd eftersom vi nu går i solen. Jag är tacksam och lyder i brist på egen bedömningsförmåga - upptagen med att gräva djupare inom mig för att kunna fortsätta framåt. Plötsligt planar ryggen ut, och vi får utsikt över den fortsatta vägen. Stora, öde landskap långt bort från allt och alla; just det här är själva kärnan av vad många söker i bergen: ensamhet och litenhet. Det blir fotopaus med choklad och vatten.

Fotopaus uppe på ryggen. En vägbeskrivning är inritad i rött, om än pyttigare än förväntat... Jag ska ladda upp bilden separat i mitt bildalbum.

Jag går en bit i förväg efter att ha tröttnat på allt fotande.

Över en gammal hårdfrusen hängdriva går spåret nedåt ett femtiotal höjdmeter innan klättringen mot toppen tar vid. Nu är snön bra igen, och förhållandena är relativt trygga. Vi tillbringar en god stund med monotont zick-zackande och benen börjar så smått protestera mot att lyfta skidorna. Till och med Bastian medger att han har för tunga skidor för ändamålet.

En bit upp delar sig spåren mot två olika toppar. Vi håller till vänster och ska nu upp i en ca 50 grader brant, smal ränna. Det borde bara vara runt 150 höjdmeter kvar till toppen. Jag har nu verkligen trötta ben och tvivlar på att kunna komma vare sig upp eller ner med skidor på fötterna, så jag gör en skiddepå vid botten av couloiren medan Bastian och Markus fortsätter.

Vi är lyckligt lottade med säker snö i couloiren.

De första 50 metrarna uppåt går bra, snön är mindre än knädjup så ett tag håller vi nästan samma tempo. Men efter rännan, då det sakta flackar ut, blir snön djupare och djupare, och snart sitter jag fast i ett hål och försöker fly medelst liggande stavar, grävande och sälande. Efter en lång kamp är hålet besegrat, bara för att omedelbart ersättas av ett nytt. Det här måste se väldans tragikomiskt ut...

Jahapp, så är det. Vissa saker visar sig vara för svåra och det är bara att acceptera. Jag ropar till Markus, som gjort sin skiddepå en bit upp och väntar på mig, att det inte finns något val - jag vänder här.

Det är mindre än hundra meter mellan oss. Kanske kan det ta en timme, eller två, jag har ingen aning. En timme slösad nog vore okej utan att minska för mycket på marginalerna. När Markus fortsätter ropa uppmuntrande så försöker jag en sista gång, trots att jag redan har bestämt mig för att vända. Gräver mer, ålar mer, lägger än mer vikt på de liggande stavarna och kommer så ur gropen, bara för att skapa ännu en ny ett par decimeter längre fram. Den utmattande kampen fortsätter oförtrutet, varför vet jag inte, och efter en bra stund börjar snön så sakteliga tillåta att krypa på knäna. Jag kravlar på alla fyra i 30 meter tills det äntligen är möjligt att resa sig och gå. "Du är min idol!" utropar Markus när jag stapplar mot honom. Han har under tiden fått sig en lång och välbehövlig lunchpaus vid sin skiddepå, medan Bastian har fortsatt och nu närmar sig toppen. Jag kastar i mig lite choklad och en halv korv och följer efter Bastian. Det är bara promenad med handpåläggning kvar (UIAA 1 och ett klätterställe), tio minuter senare sluter vi upp med Bastian vid toppkorset. Utsikten är härlig. Det blir en bild på vår lilla grupp innan jag traskar neråt igen, medan Markus och Bastian stannar kvar en stund och njuter av sol och utsikt.

Pöjkarna åker ner en annan väg för att slippa den trånga couloiren, men råkar ut för en nästan lika brant ränna ändå. När jag träffar Markus vid den lilla hytten längre ner är vi själaglada över fin åkning (i alla fall jag  ;-) ). Vi sitter en stund, pratar och njuter av solen. Bastian har spänt på stighudarna igen för att gå mot en närbelägen topp och testa åkningen därifrån. Så vi väntar. Markus samlar upp droppande vatten från hyttens snötäckta tak; desperate times call for desperate measures. Från hytten betraktar vi det spår som vi borde ha tagit i stället för "skräckbranten" på vägen hit. Det ser ut att vara tekniskt enklare, men ju mer jag tittar desto mer nervös hinner jag bli. Till slut väljer jag att åka i förväg och vänta på andra sidan, på det flackare partiet en bit ovanför trädgränsen.

Markus kommer en stund senare, han har tröttnat på att sitta och tycker liksom jag att det är säkrare om vi tar oss ner. Bastian kommer ju ändå ner snabbare. Vi tar det lugnt, sväng för sväng, snart tillbaka i skogen och får det nästan genast svårare. Träden står mycket tätt och lutningen är obehaglig, så skidorna hamnar på väskan.

Det är varmt. Snö har smält in i mina pjäxor och strumporna är plaskvåta. Men humöret är på topp  - nu måste prövningarna vara över! Visst, efter att spåret försvunnit spårlöst blir det en hel del krypande under granris med de svajande skidorna på väskan fastnande i allt, men det är verkligen småsaker i det stora hela.

Nästan ända nere, precis när vi kommit ut på en skogsväg och äntligen vågar spänna på oss skidorna igen, så dyker Bastian upp ovanför mitt huvud och hoppar flinkt ner för att landa bredvid mig. Han ler, jag är ännu lyckligt ovetande om allt granris som fastnat i håret. Vi fortsätter tillsammans och hittar snart en öppning genom skogen som genom gojsigaste slush-snö leder ner till dagens startpunkt. Vi delar kaffe och fika innan det är dags att åka hem igen. För mig och Markus alltså; Bastian ska stanna för att göra Hochvogel under morgondagen.

Epilog

På kvällen efter att Bastian gjort Hochvogel kom han och hälsade på oss. Markus hade bjudit in till en speciell tur på torsdagen som varit på radarn ett bra tag. Vi kan kalla turen "Elfer-rännan", det är en relativt oteknisk tur upp till vintertoppen av Elferkopf i Kleinwalsertal, men med en alternativ väg ner genom en mycket smal ränna. Markus hade redan frågat flera locals om sällskap. De har alla själva gjort turen tidigare, men ingen nappade nu. Och jag har ingen lust... Nu passade det Bastian utmärkt att göra denna som en "kortare" tur innan han måste hem igen (en annan skulle kanske beskriva 1200 höjdmeter med något annat ord än kort). De två gav sig av i ottan denna morgon, och i skrivande stund är de fortfarande iväg. Men jag har fullt förtroende för att båda tar sig hem hela och hållna.

(Det gjorde de, och med ett glatt humör dessutom.)

Och lite efterklokhet

Självklart har jag en liten brasklapp efter denna berättelse.

Jag vill absolut inte glorifiera risktagande. Tvärtom - jag skulle hellre avråda å det bestämdaste från att ta risker som ens är i närheten av att ha livet som insats. Vi hade absolut inte gjort en tur graderad som denna om inte förhållandena varit optimala eller utan fysiska marginaler. Att utmana obefogade rädslor och hjärnspöken är en sak, att spela med faktiska risker, oavsett hur duktig man är på sin grej, är helt väsenskilt. Titta bara på alla lavinoffer på sistone (ja, totalt sett ungefär lika många i år som ett genomsnittsår, men det är alldeles för många!). Bara under påskhelgen dog 7 personer, under onsdagen och torsdagen dessförinnan drogs 6 svenskar med  i laviner (så långt jag känner till), varav två omkom. De flesta lavinolyckorna med tragiskt slut sker vid lavinfara 3, och de flesta offer är erfarna i bergen. Många guider har efter påskhelgens tragedier kritiserat det ofta slappa synsättet på lavinbedömning. TRE ÄR FARLIGT!!! För sjutton, även en tvåa kan vara farlig, man måste försöka bedöma från fall till fall, från sluttning till sluttning. Att ta omotiverade risker är ett aktivt beslut som kan drabba många, de som överlever ångrar sig alltid.

Äh, nog med moraliserande, det har vi fått nog av nu. Ut och njut! :-)