Nog för att det gått tre dagar sedan vi kom hem - helgens isklättring tarvar fortfarande distans...  Istället blir det en personlig bakgrund till denna nya lilla blogg, och lite om bergens oförklarliga dragningskraft.

Ingenting är självklart. Jag var livrädd för is, en fobi som kommit av knäskador från första gången jag korsade en glaciär, som femtonåring på sommarkurs uppe vid Kebnekaise. Skadorna blev återkommande och en del av mig. Jag som alltid älskat natur och utmaningar ville ut, men fick i flera år leva med begränsningar. Och när knät till slut blev bättre satt rädslorna fortfarande i.

Första glaciärvandringen. Jag är ändå oerhört glad över att ha fått vara med på resan och upptäckta fjällvärlden.

Så flyttade vi till Utomlandet, jag och min symmetrisjäl Markus, och kom i kontakt med Deutsche Alpenverein. Föreningen och dess motsvarigheter i alpländerna ställer inte bara hytter till förfogande för bergsentusiaster. De skapar även en gemenskap och engagerar: med 850 000 medlemmar fördelade över 350 sektioner bara i DAV är det en stark kraft för naturskydd och för access till naturen. I sektionerna finns dessutom grupper för allt från "inomhusklättring med efterföljande tisdags-öl" till Himalaya-expeditioner. Det är helt enkelt där det händer! ;)

Vi blev medlemmar och började ta myrsteg. Vandra. Korsa glaciärer. Klättra utomhus på egna säkringar. Klättra fler replängder. Tanken på att klättra stora väggar över många replängder hade varit skrämmande: tänk om något går helt fel mitt på berget?! Men med erfaret sällskap blev det möjligt komma ut i alla upptänkliga miljöer och så småningom bli självständiga. Möjligheten att få dela erfarenheter med andra och delta i en aktiv gemenskap är ovärderlig för alla darriga alpinist-aspiranter.

Vägval

För drygt ett år sedan gjorde jag ett något udda val. Jag gav upp min karriär och påbörjade en helt annan. Livet är som bekant för kort för att spendera tid på fel saker, hur bra det än sägs vara. Och plötsligt var vi fria att göra något vi borde gjort för länge sen. Det var en omtumlande och intensiv upplevelse att "hitta hem".

Naturen är en dunderkur för kropp och själ! Huvudsaken för oss är att ha roligt, om det så är en skogspromenad eller ett personligt äventyr på höjden. Men om man ständigt utforskar gränserna och lär sig nytt hela tiden, så kan det hända att man står där till slut på frusna vattenfall eller höga höjder, och även om det ibland är en kamp så kunde ingenting vara mer naturligt. Den mentala tröskeln ligger där man lägger den. Med nya erfarenheter öppnas nya världar; i stället för den korta sommaren finns det ett helt år att fylla med aktiviteter, och aldrig någonsin blir man fullärd.

"Ni kommer säkert tröttna så småningom!" skrattar våra underbara grannar, som bott bland sockrade toppar i hela sina liv. Men det går inte att tröttna på naturen. Över alla årstider har hon något nytt att visa, varje dag är unik. Varje dag är en fantastisk dag, till och med regntunga skyar är vackra.