Jag blir förvånad över att det inte blir folkstorm mot den fullkomliga masslakt av älg som tillåts pågå år efter år. Varje skadeskjutning borde hamna i både Expressen och Aftonbladet och stötas och blötas.
En möjlig förklaring är väl kanske att majoriteten av människorna i landet inte ser det som slakt utan jakt. Många tycker också att det finns fördelar med att det är jägare som beskattar populationen hellre än vare sig bilar eller vargar. Vad gäller skadeskjutningar så är det tragiskt när det inträffar. Det har tidigare nämnts i tråden att många av de skadeskjutningar som rapporterats under vargjakten är helt normala eftersök efter skott. De flesta förstår att det sällan är en knall&fall effekt när man skjuter ett djur.
Det vanligaste är att djurets flyktinstinkt triggas och att den hinner springa en bra bit innan den dör.
För att få en knall&falleffekt så måste skytten i princip träffa så att förbindelsen mellan hjärna och kropp bryts omedelbart, dvs skottet måste ta i nackkotorna. Det skottet är så svårt att risken för skadeskjutning ökar oerhört mycket jämfört om man skjuter i hjärt/lung regionen, det är den träffen som rekommenderas både i utbildning och i skjutprov för att jaga bl.a älg.
Så faktum är att med ett perfekt skott, placerat efter alla konstens regler så springer älgen i värsta fall några hundra meter innan den faller.
Vid varje sådant tillfälle så utgår man för säkerhets skull ifrån att det handlar om en skadeskjutning. Rutinen är då att man kallar på ett eftersöksekipage, avvaktar en tid för att älgen,
om den är skadeskjuten ska hinna lägga sig ner i sårlega. Om man omedelbart påbörjar eftersöket så finns risken att man annars stressar djuret att fly längre.
I de allra flesta fall så finner man den döda älgen efter en kort spårning inom 100 meter, men utbildningen och den allmänna inställningen (åtminstonde där jag jagar) är att man betraktar varje skott som en skadeskjutning tills man bevisat motsatsen.
Det som är riktigt svårt är de ytterst få tillfällen när man trots eftersök inte hittar älgen och inte heller med en skottplatsundersökning kan avgöra om det överhuvudtaget har blivit en träff eller inte. Om detta inträffar så meddelas det till omkringliggande jaktlag för att alla ska vara observanta på om de ser ett skadat djur. Sedan jagar man i det området efterföljande dagar för att förhoppningsvis hitta djuret om det är skadat. Det scenariot är ovanligt och sker med flera års mellanrum.
De allra flesta jägare har ett fullt utvecklat känsloliv och en empatisk förmåga som säkert är intakt och vill inte under några omständigheter orsaka villebrådet onödigt lidande. Min erfarenhet är att de gånger det har hänt så blir det en tryckt stämning i hela jaktlaget och alla gör sitt yttersta för att lösa situationen. Grupptrycket i ett jaktlag är så pass stort och det sunda förnuftet så etablerat att om det dyker upp en ny jägare som inte visar sig ansvarsfull så får denne en chans efter ett allvarligt samtal. Sedan är denne inte välkommen mer.
Det finns ingen tvekan om att de flesta som jagar gör sitt yttersta för att undvika skadeskjutningar men precis som med allt annat så sker det olyckor oavsett hur förberedd och försiktig man än är.
Det räcker tex med att kulan träffaren liten tunn kvist så kan den splittras eller börja tumla runt i luften så den ändrar bana. En sån kvist kan vara omöjlig att se när man siktar genom ett kikarsikte. Av den anledningen så lägger man ner en hel del arbete på att röja skjutgator vid älgtornen. Det kan också vara så att älgen står helt stilla medans man siktar, men får vittring av skytten precis i skottögonblicket. Den korta tiden mellan beslutet att trycka av och när skottet skulle ha träffat älgen blev i verkligheten allt för lång. Det sorgliga är att hur mycket man än försöker minska risker så sker det olyckor i alla fall.
Detta gäller även i de fall där jakthundar blir träffade av skott. Det spekulerades i några inlägg tidigare om det handlade om försäkringbedrägerier och det kan väl kanske vara så i något fall, jag har ingen aning. Jag tror dock att det är så att om en skytt av misstag eller oförsiktighet skjuter en hund så betalas det säkert ut en ersättning till hundägaren men försäkringsbolaget vill säkert ha igen sina utlägg från skytten som orsakade skadan. Det är nog i de allra flesta fall så att hundägaren och jakthunden har en lika nära relation som alla andra hundägare i samhället har till sin hund dvs den är en medlem i familjen och då är det en tragisk händelse om den dör eller blir skadad vare sig det handlar om vådaskjutning eller vargangrepp.
Det är synd att det ofta blir polariserade debatter i frågor om rovdjur och jakt. Man är antingen för eller emot, vän eller fiende, god eller ond.
Vem äger den slugiltiga sanningen och den enda rätta åsikten?
...eller kan det vara så att båda sidor har rätt utifrån olika åsikter, förutsättningar och erfarenheter och därför inte kan förstå argumenten från andra sidan.
Beroende på varifrån man betraktar fenomenet så ser det helt enkelt olika ut och det är oerhört svårt att ändra på.
Trots att dessa står för större skador än vargen.
