Varför denna oro...?

Håller med dig, har väldigt svårt att känna igen beskrivningen av alfahannar som tydligen dyker upp och försöker skrämma nybörjare.
Kanske inte alfahannar, men silverryggar! När jag började gå och skida i fjällen så var det flera äldre gentlemän/gubbar som skakade på huvudet åt mig, åt mina grejor och åt det jag gjorde. Åck, åck, åck...och så fick man sig en förmanande historia till livs:
"Kängor?" Nä, gummistövlar skulle det vara.
"Den där regnjackan kan inte hålla för mycket?" om min PreCip.
"Såhär ser riktig fjällmat ut!" (om konserver(!) kontra självtorkat)
"Sådär kan du inte gå klädd i busvädret" om mina vindtights på en löptur i fjällen
"Där och där kan man inte vada, ni kommer att få vända" om två vid det laget knädjupa, rätt beskedliga jokkar (som de flesta vet varierar vattenstånd, och är ett vad för svårt så vänder man)
"Ni kan inte gå där, glaciären når ända ut till jokken" vilket säkert stämde på 70-talet, men när vi kom dit så hade glaciären smält upp ca 100m, precis som kartan angav.

I sammanfattning så är de flesta som "hotat" mig med fjällen sådana som redan passerat sin storhetstid, och "var med när det gällde". Inte unga tuffingar med fukt bakom öronen.
 
Kanske inte alfahannar, men silverryggar! När jag började gå och skida i fjällen så var det flera äldre gentlemän/gubbar som skakade på huvudet åt mig, åt mina grejor och åt det jag gjorde. Åck, åck, åck...och så fick man sig en förmanande historia till livs:
"Kängor?" Nä, gummistövlar skulle det vara.
"Den där regnjackan kan inte hålla för mycket?" om min PreCip.
"Såhär ser riktig fjällmat ut!" (om konserver(!) kontra självtorkat)
"Sådär kan du inte gå klädd i busvädret" om mina vindtights på en löptur i fjällen
"Där och där kan man inte vada, ni kommer att få vända" om två vid det laget knädjupa, rätt beskedliga jokkar (som de flesta vet varierar vattenstånd, och är ett vad för svårt så vänder man)
"Ni kan inte gå där, glaciären når ända ut till jokken" vilket säkert stämde på 70-talet, men när vi kom dit så hade glaciären smält upp ca 100m, precis som kartan angav.

I sammanfattning så är de flesta som "hotat" mig med fjällen sådana som redan passerat sin storhetstid, och "var med när det gällde". Inte unga tuffingar med fukt bakom öronen.

Hahaha klockrent! Fast jag har fått många bra tips och erfarenheter från äldre också ;)
 
Kanske inte alfahannar, men silverryggar! När jag började gå och skida i fjällen så var det flera äldre gentlemän/gubbar som skakade på huvudet åt mig, åt mina grejor och åt det jag gjorde. Åck, åck, åck...och så fick man sig en förmanande historia till livs:
"Kängor?" Nä, gummistövlar skulle det vara.
"Den där regnjackan kan inte hålla för mycket?" om min PreCip.
"Såhär ser riktig fjällmat ut!" (om konserver(!) kontra självtorkat)
"Sådär kan du inte gå klädd i busvädret" om mina vindtights på en löptur i fjällen
"Där och där kan man inte vada, ni kommer att få vända" om två vid det laget knädjupa, rätt beskedliga jokkar (som de flesta vet varierar vattenstånd, och är ett vad för svårt så vänder man)
"Ni kan inte gå där, glaciären når ända ut till jokken" vilket säkert stämde på 70-talet, men när vi kom dit så hade glaciären smält upp ca 100m, precis som kartan angav.

I sammanfattning så är de flesta som "hotat" mig med fjällen sådana som redan passerat sin storhetstid, och "var med när det gällde". Inte unga tuffingar med fukt bakom öronen.

Där har du en poäng, men min kommentar avsåg närmast utsidan och de diskussioner som har förts här. Trådskaparen beskriver en värld av oroade människor här på utsidan. Kommentaren på kommentaren som jag kommenterade ifrågasätter alfahannens ska vi säga roll här på Utsidan.

Men att man kan råka ut för kommentarer på andra håll är helt klart. Själv har jag varit lyckligen förskonad och snarare mötts av motsatsen...när vi, ett gäng 15-åringar kom till Sarek i slutet av 70-talet möttes vi av det vänliga intresset från Ville och Sigurd Läntha i Aktse, som uppmuntrade oss och gav oss goda råd.

Så det beror nog på vilka man har haft turen eller oturen att möta på resan sas...

Min åsikt efter att ha funderat är att alfahannen, den adrenalinstinna hannen (fritt från författaren till boken vandra fjäderlätt) och Tungpackaren närmast framstår som lätt mytiska figurer, insvepta i ett töcken. Det är svårt att finna klara belägg för deras existens i bemärkelsen aktiva trådskapare på Utsidan. Däremot omnämns de ofta i andra person, liksom snömannen ;).

//J
 
..../ Tvärtom är det oftast den som är oerfaren som tror att man kan köpa sig "erfarenhet" genom att ha det senaste i utrustningsväg..."Never trust a guy with a shining gear"
Helvete helvete ... jag som gett bort mitt gamla tält nu får jag snällt låna den nästa gång eller ställe nytältet i trädgården några månader.

Ryggan är väl lagomt skitig å sliten och byxora ser ut som fan. Kängorna har fått ett hål men en påsydd lapp och liquisole ger väl rätt patina. Jackan är lite problematisk men jag använder den varje dag för att den skall bli mer sliten.

Tänkte köpa ny kastrull men det få väl vara trots att jag inte vill skarap grötrester från botten. Allt för att behålla imagen så ingen ser att jag är en lönnfet cybervadrare.

Eller måste man vara helretro med G100 väv och vanliga regnkläder? Öppna friluftsbutik för begade grejer, som att köpa stentvättade slitna å trasiga jeans .... det vore kanske något.
 
... den adrenalinstinna hannen (fritt från författaren till boken vandra fjäderlätt) ...

Petigheten i mig tvingar mig att påpeka att Gunnar Adler-Karlsson som förde fram (vet inte om han var först) detta begrepp, han pratade om adrenalinstinna klätterhannar, i sin klassiska "Lärobok för 80-talet", basbok för alla pessimister...

Å enda sidan kan jag känna igen en del av det som trådskaparen pekar på: det förekommer ibland frågor som vissa troligen skulle vilja avfärda med "använd sunt förnuft, oroa dig inte". Men vad som är sunt förnuft varierar och har man inga som helst erfarenheter på ett område saknas det allt som oftast. Så om orosfrågorna ibland dyker upp, och kanske är oproportionerligt många, så kan det kanske bero på att det är just de som inte fått chansen att utveckla sunt förnuft som frågar. De som redan har utvecklat det frågar ju inte... Jämför med att ett antal personer i denna tråd refererar till sina barn-/ungdomsår då man dragit ut i naturen med sina föräldrar -- och då fått sig lite sunt förnuft till livs. Eller sompåpekar att de fått det med åren. Det finns troligen många som attraheras av fjällen men som inte haft den förmånen. Då frågar man på Utsidan i stället. Och hellre en fråga här än en helikopter pga att nån underskattat ett vad eller bränsleåtgången, eller hur?

Är det frågan om en oroskultur? Jag tvekar. Det ser ut så eftersom frågorna nu kommer ut i den publika sfären, men jag känner mig rätt så säker på att de förekommit även förut, men då har man frågat vänner, bekanta eller butiksförsäljare istället... Det är inte så mycket en kvantitetsökning som en exponeringsökning.

Dessutom tycker i alla fall jag att det är kul att kunna hjälpa nybörjaren. (Fast ibland är det så många kockar som vill hjälpa till med soppan att jag undrar vad den stackars frågaren får ut av det hela... men det är en annan sak...)
 
Silverryggar

Jag har hållit på med friluftsliv hela mitt liv, har haft förmånen att växa upp i östjamtska tassemarker, och bott ovan "limens norrlandicus" de 42 första av mina snart femtio år.

Det är sant att hårbeväxningen på ryggen verkar tillta med tilltagande ålder, fast än är de mörka på mig.

Jag har lärt mig friluftsliv genom att gradvis öka turernas längd, övernattningarnas lägsta temperatur, terrängens trädlöshet, åar och älvars fallhöjd, den öppna vattenytan hos sjöar och fjärdar etc. Jag har också turat under kontenuerlig minskning av vädrets förutsägbarhet under många år. På det viset har jag skaffat mig en ökad erfarenhet av friluftsliv och en inneboende trygghet i att känna till mina begränsningar och styrkor. Och strategier för att hantera dessa.

Jag har också haft förmånen att ha föräldrar som inte varit överbeskyddande och som litat på att jag inte överstiger min förmåga.

Ett exempel, när jag var i de tidiga tonåren så hade en kamrats far skaffat en båt till Revsundsjön som vi var ute och provade med en ljus sommarnatt av dragrodd. Fisk fick vi ingen men natten var vacker och morgonen vackrare ändå. Frampå morgonkulan ringde min kamrats föräldrar hem till mina och undrade om vi befann oss där. Min far lär ha svarat - "Nää, men de' e' ingen fara, 'n Mikal ha jämnt klara' se' förr så han klara se' 'n hänn gången å"-, ett par timmar senare var vi hemma.

Ett annat exempel från min familj finns på Bräckeminnen; www.brackeminnen.se, klicka på "längre artiklar" och där på "Med kanot runt Ammerön" som min lillebror har skrivit.

Jag har paddlat åar och älvar, ibland har strömmar och forsars svårighetsgrad överstigit min och färdkamraternas förmåga. Resultatet har i alla fall utom ett par enstaka varit att vi klarat dem och lärt oss nytt samt givetvis ökat vår erfarenhet. Det har även kapsejsningar gjort, de har lärt hur högt över gränsen man kan töja sig i varje erfarenhetsökande steg samt hur man reparerar glasfiberfarkoster fältmässigt.

I sommras välte jag med kajaken i vind hårdare än jag tidigare provat. Jag klarade mig bjöds på en rejäl simtur och har lärt mig nytt om att vara defensiv när omständigheterna är på gränsen för min förmåga. Dock avser jag inte avstå i så'na situationer, jag avser att utveckla min förmåga till strategier för att klara dem.

Nu boendes i det platta Uppland så försöker jag även att träna de förmågor som behövs på t.ex. vinterfjället. M.a.o. avstår jag aldrig från att klä mig och ge mig ut när vind och snö viner hårt längs åkrar och gärden samt runt skogsholmarna i jordbrukslandskapet. Det håller minnet av brist på sikt i snöyra vid liv, samt kunskapen om skillnaden i ansträning av att färdas mot eller med vinden. Samt nyttig uppfräschning av hågkomsten om vindens kylande inverkan. Det blir på nå't vis som mer konkret än den verklighet som köldtabellerna förmedlar.

Kontentan är att det är till syvene och sist kunskap och erfarenhet som smäller högst och att adekvat utrustning är aldrig adekvat om det första saknas. Och att skaffa sig kunskap och erfarenhet i friluftslivet är inte livsfarligt om man tar det etappvis.

Så min slutsats är att det viktigaste rådet till alla som frågar är prova, vidga dina vyer, lev friluftsliv i vardagen, ta alla tillfällen iakt att prova sämre förhållanden. Tio snödrev i det Uppländska jordbrukslandskapet kommer att ge dig mer erfarenhet och kunskapsinhämtning än tio solskensturer med högtryck i fjällen.

Och till sist mitt mantra. På nå't vis är det som om friluftslivets kvantitet har avtagit med den förment ökade kvaliteten på utstyret för detsamma.
 
Senast ändrad:
Kan det inte vara med "nybörjaren" som med oss lappade silverhåriga alfahannar (om jag nu får räkna mig själv dit för diskussionens skull;))?

Att det roligaste sättet att fördriva tiden fram till exempelvis en vandring är att planera och diskutera den?
 
.....
Om du så ger dig in i fjällvärlden i badbyxor och jeansjacka med en ICA-kasse som packning är möjligheten till en överväldigande upplevelser större än att du inte kommer att återvända eller ens drabbas av allvarliga skador.

Slutsats: Det är bara att ge sig iväg ! Det kommer att gå bra!
Den som lyder det rådet lär bli varse att att det inte alls kommer att gå bra.

Raskesven
 
Jag var in och kollade på länken, och blev helt förfärad, men absolut inte förvånad. Det är så otroligt politiskt inkorrekt att inte vara överbeskyddande att det är skrämmande. Jag blir mest förbanand och vill be dessa hysteriska blivande mammor få lite perspektiv (historiskt, internationellt, logiskt!) på tillvaron. Men det är inte lätt som gravid att stå emot grupptrycket - att våga äta lite brieost, bubbla bubbelbad eller äta fisk trots att "alla vet" att det är så livsfarligt för fostret att man egentligen inte borde få ha barn om man är så oansvarig! Mina egna telningar är nu sex och fyra år, och jag kan säga att oroskulturen hade hårdnat betydligt mellan mina två graviditeter.

Tyvärr kommer vi väl allt närmare den amerikanska tillvaron, där det alltid finns någon som kan stämmas; där olyckor inte inträffar och där personligt ansvar och bondförnuft blir begrepp som allt färre kommer ihåg vad de betydde.

Jag asgarvade.

Den här gillade jag.

http://www.familjeliv.se/Forum-2-8/m25537938.html
 
Om "sunt förnuft" fungerade skulle folk ha mössa på vintern....

Nja... (ok bara för att jag känner mig motvalls)

Sunt storstadsförnuft säger att det är bättra att frysa lite i fem minuter än att ha muppig frisyr hela dagen.
Sunt storstadsförnuft säger också att en cykel skall ha ett lås som är tyngre än cykeln själv. (som för övrigt bör stå inomhus)
Sunt storstadsförnuft säger dessutom att det som regel är bättre att ha med sig pengar än prylar för att lösa oförutsedda situationer.

Inget av detta är speciellt förnuftigt i skogen.
Å andra sidan är det inte så förnuftigt att gå runt med kniv i bältet och tända en liten lägereld att värma sig vid i stan heller :)
 

Liknande trådar


Njutvandringar att längta till

Platåberget Billingens unika natur och fina vandringsleder lockar vandringsentusiaster året om.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg