Huruvida hängslen, dubbla livremmar och gummisnodd samt kamrater räcker för att det skall vara säkert det är frågan.
Tidigare har ju framförts vikten av att inte bara medföra karta, kompass utan att även kunna använda dem i dimma och tätt regn, speciellt viktigt är att vända kompassen rätt....
Vi har under tämligen kort tid för mänskligheten men långlig för individerna haft ett överbeskyddarsamhälle där skolan, staten och systemet garanterar allt... T o m uppfarten och utsikten på Åreskutan skulle göras rullstols och handikappanpassad.... Och det var bara början.
Har man under längre tid varit aktiv i någon sport eller uteaktivitet stöter man förr eller senare på de som råkat ut för olyckor, misstag och felbeslut, någon enstaka gång begår vi själva något felbeslut, de allra flesta går att rätta till, kroppen har en enorm förmåga att reparera sig själv, bara den får tid.
Nu är det ju så att mästaren naturen tar ut sin tribut på besökarna, den som slarvar får plikta. Går du vilse får du gå längre... Stannar du inte och äter får du gå hungrig. Skadar du dig...
Men så har vi dem som som bryter så många kardinalregler så att fallet blir för långt och tungt...
Skadade, ensamma på ödsliga platser med trasiga skidor i djup snö och genast är det mycket allvarligare... i ett dylikt läge är inte fixering och förband det viktiga utan att komma därifrån snabbt. Det går inte alltid för att färdbeskrivning inte lämnats, rutten ändrats eller att vederbörande kunde terrängen och strundatade i det basala och var borta själv...
När så när resterna hittas några år senare, framstår den individuella katastrofen så som det antagligen var. I varje fall gör press och massmedia sitt för att dramatisera och varna. Givetvis följer en smula skrämsel med.
Jag vet inte vid hur många ortsborvarnings meddelande över fjället jag hört om Anarisolyckan som om detta hände varje dag, i varje fjälldal, bara det började blåsa lite.
Jag har varit ute när föret gav oss platåskidor och framryckningshastigheten var i hundratals meter per timme. När sikten på grund av snöyra och dimma nådde till skidspetsarna och då blir det mycket långt mellan ledmarkeringarna.
När rädda människor ville gräva snögrop på en nästan naken rygg och daldrivan låg bara 500 m bort, de var ett himla jobb att få dem att spänna på sig skidor och ryggsäckar igen för att gå till där det fanns snö, men det gick och allt gick väl.
Men mest har jag haft tur och varit ute när solen lyser vårgul, skarföret är fint och himmlen djupblå, ljuvligt apelsinväder. Dit där korpen hörs och skoterspåren lyser med sin frånvaro, dit längtar jag, ofta.
Den tidiga hösten med färgspel, myggfritt och få besökare är en annan favorit.
Men varna för det? Jo det kan bli ett beroende....
//J
Tidigare har ju framförts vikten av att inte bara medföra karta, kompass utan att även kunna använda dem i dimma och tätt regn, speciellt viktigt är att vända kompassen rätt....
Vi har under tämligen kort tid för mänskligheten men långlig för individerna haft ett överbeskyddarsamhälle där skolan, staten och systemet garanterar allt... T o m uppfarten och utsikten på Åreskutan skulle göras rullstols och handikappanpassad.... Och det var bara början.
Har man under längre tid varit aktiv i någon sport eller uteaktivitet stöter man förr eller senare på de som råkat ut för olyckor, misstag och felbeslut, någon enstaka gång begår vi själva något felbeslut, de allra flesta går att rätta till, kroppen har en enorm förmåga att reparera sig själv, bara den får tid.
Nu är det ju så att mästaren naturen tar ut sin tribut på besökarna, den som slarvar får plikta. Går du vilse får du gå längre... Stannar du inte och äter får du gå hungrig. Skadar du dig...
Men så har vi dem som som bryter så många kardinalregler så att fallet blir för långt och tungt...
Skadade, ensamma på ödsliga platser med trasiga skidor i djup snö och genast är det mycket allvarligare... i ett dylikt läge är inte fixering och förband det viktiga utan att komma därifrån snabbt. Det går inte alltid för att färdbeskrivning inte lämnats, rutten ändrats eller att vederbörande kunde terrängen och strundatade i det basala och var borta själv...
När så när resterna hittas några år senare, framstår den individuella katastrofen så som det antagligen var. I varje fall gör press och massmedia sitt för att dramatisera och varna. Givetvis följer en smula skrämsel med.
Jag vet inte vid hur många ortsborvarnings meddelande över fjället jag hört om Anarisolyckan som om detta hände varje dag, i varje fjälldal, bara det började blåsa lite.
Jag har varit ute när föret gav oss platåskidor och framryckningshastigheten var i hundratals meter per timme. När sikten på grund av snöyra och dimma nådde till skidspetsarna och då blir det mycket långt mellan ledmarkeringarna.
När rädda människor ville gräva snögrop på en nästan naken rygg och daldrivan låg bara 500 m bort, de var ett himla jobb att få dem att spänna på sig skidor och ryggsäckar igen för att gå till där det fanns snö, men det gick och allt gick väl.
Men mest har jag haft tur och varit ute när solen lyser vårgul, skarföret är fint och himmlen djupblå, ljuvligt apelsinväder. Dit där korpen hörs och skoterspåren lyser med sin frånvaro, dit längtar jag, ofta.
Den tidiga hösten med färgspel, myggfritt och få besökare är en annan favorit.
Men varna för det? Jo det kan bli ett beroende....
//J
Senast ändrad:
