Som en del vet blev jag påkörd av en bil på en ljusreglerad cykelöverfart
i Linköping den 12 februari kl. 9.58.
Jag ådrog mig flera skador i fallet; en bäckenfraktur (läkt efter 3- 4 månader, oväntat fort); en försvagning av stora sätesmuskeln (krävde två månaders träning); komplicerad armbågsfraktur (opererad, kan fortfarande inte sträcka armen, tog tre månders träning att återfå böjligheten); radiusfraktur (minskad rörlighet i handleden och tummen). Ärendet gick till tingsrätten i Linköping; det hade jag helst sluppit, men prejudikat kan också vara bra att ha. Åklagaren tryckte hårt på den bilistens ovillkorliga väjningsplikt. Rättegången var den 19 augusti.
Domen blev 60 dagsböter a 50 kronor. Nämnden var inte enig, en ledamot reserverade sig.
Ett märkligt inslag var att den tilltalade tog tillbaka sitt erkännande. Hon trasslade till det för sig genom att hävda att hon inte sett mig (!) och att jag (tvärtmot vittnesuppgifter) måste ka kört med mycket hög fart. Hon hade också tidigare hävdat att min cykel skadades (hon ville få det till att jag körde in i bilen), jag kunde bevisa motsatsen.
Åklagaren ställde en märklig fråga, av okunnighet eller illist kan jag inte avgöra. Hade den tilltalade grön pil när hon svängde (jag skulle isåfall haft rött)? Bilisten svarade att det måtte hon ha haft annars hade hon väl inte svängt !!!!! Trafikljuset ifråga visar ALDRIG grön pil!
Det värdefulla för mig är att jag från första början fritogs från misstanke om brott och att bilistens skyldigheter i denna för cyklister rätt knepiga situation klarlades. Men jag är samtidigt förundrad över att ingen verkade veta hur trafikljusen fungerar m a p automatik (det tog jag själv reda på) och att inga noteringar fanns om hur jag föll och hur jag låg när ambulansen kom (det kunde betytt en hel del); likaså att det inte fanns bilder på bilens skador (bl a på motorhuven, vilket bevisar en del).
Jag blev under utredningen uppringd av en polis som förmedlade en vittnesuppgift om att jag kört på den vänstra cykelbanan. Jag fann frågan obegriplig (hur krockar man då med en högersvängande bilist??) tills jag insåg att vittnet antagligen trodde att cykelbanan var dubbelriktad. Men ska inte polisen veta???
Jag skulle känt mig mer tillfreds med domen om allt gått rätt till - även om all missad information säkerligen var till bilistens nackdel.
Jag kunde också ha hoppat över själva olyckan; den första månaden var deprimerande. Inte fan litar jag på ngn väjningsplikt mer.
i Linköping den 12 februari kl. 9.58.
Jag ådrog mig flera skador i fallet; en bäckenfraktur (läkt efter 3- 4 månader, oväntat fort); en försvagning av stora sätesmuskeln (krävde två månaders träning); komplicerad armbågsfraktur (opererad, kan fortfarande inte sträcka armen, tog tre månders träning att återfå böjligheten); radiusfraktur (minskad rörlighet i handleden och tummen). Ärendet gick till tingsrätten i Linköping; det hade jag helst sluppit, men prejudikat kan också vara bra att ha. Åklagaren tryckte hårt på den bilistens ovillkorliga väjningsplikt. Rättegången var den 19 augusti.
Domen blev 60 dagsböter a 50 kronor. Nämnden var inte enig, en ledamot reserverade sig.
Ett märkligt inslag var att den tilltalade tog tillbaka sitt erkännande. Hon trasslade till det för sig genom att hävda att hon inte sett mig (!) och att jag (tvärtmot vittnesuppgifter) måste ka kört med mycket hög fart. Hon hade också tidigare hävdat att min cykel skadades (hon ville få det till att jag körde in i bilen), jag kunde bevisa motsatsen.
Åklagaren ställde en märklig fråga, av okunnighet eller illist kan jag inte avgöra. Hade den tilltalade grön pil när hon svängde (jag skulle isåfall haft rött)? Bilisten svarade att det måtte hon ha haft annars hade hon väl inte svängt !!!!! Trafikljuset ifråga visar ALDRIG grön pil!
Det värdefulla för mig är att jag från första början fritogs från misstanke om brott och att bilistens skyldigheter i denna för cyklister rätt knepiga situation klarlades. Men jag är samtidigt förundrad över att ingen verkade veta hur trafikljusen fungerar m a p automatik (det tog jag själv reda på) och att inga noteringar fanns om hur jag föll och hur jag låg när ambulansen kom (det kunde betytt en hel del); likaså att det inte fanns bilder på bilens skador (bl a på motorhuven, vilket bevisar en del).
Jag blev under utredningen uppringd av en polis som förmedlade en vittnesuppgift om att jag kört på den vänstra cykelbanan. Jag fann frågan obegriplig (hur krockar man då med en högersvängande bilist??) tills jag insåg att vittnet antagligen trodde att cykelbanan var dubbelriktad. Men ska inte polisen veta???
Jag skulle känt mig mer tillfreds med domen om allt gått rätt till - även om all missad information säkerligen var till bilistens nackdel.
Jag kunde också ha hoppat över själva olyckan; den första månaden var deprimerande. Inte fan litar jag på ngn väjningsplikt mer.