Vilken är er mest dyrköpta erfarenhet av vildmarkslivet?
Inte för att premiera allt för mycket skadeglädje men nog är det på sitt sätt nästan mer underhållande att läsa om folks misär än om överdådiga beskrivningar om den "perfekta vandringen/paddlingen/cyklingen" etc.
Så, kom igen nu, dela med er av era mest genomsura, skavsåriga, magsjuka upplevelser! Spara inte på några detaljer!
Kan också vara värt att flagga för anekdoter om dålig utrustning eller om saker som visat sig vara oumbärliga.....men kvarglömda hemma på köksbordet. Eller som eventuellt bestämde sig för att lösa upp sig i atomer vid det mest kritiska läget.
Som sig bör så skall jag väl personligen inleda med något nämnvärt. Tyvärr är det väl så att jag alltid går ut så väldigt förberedd att det sällan blir några större katastrofer
Dock har jag väl ett och annat trauma i minnet.
Värnplikten- innan man riktigt lagt sig till med grunderna i vildmarksvett. Minns baskerprovet där jag bar äldre modellens kalsonger, typ "speedo" y-frontingar. Herregud vilken infanterield! Ljumskarna var som.....lite skavda kan man säga med viss underdrift.
Lärdom: underskatta inte god ventilation i "grenen" samt att alltid packa med talkpuder och/eller helosan.
Ural, 2009- en expedition som varade i två veckor ungefär och som innebar en rad fältdygn. Förutom att det serverades (vattning) soppa till lunch och/eller middag 14 dagar i sträck (inklusive första måltiden vid återkomst till civilisationen) så var där regn och kallt (bara ett par grader, trots att det var mitt i sommaren) i minst 5 dagar i sträck. Jag blev förkyld och gick in i någon form av fältdepression. Ingen kontakt med omvärlden gjorde mig ännu mer låg, särskilt med tanke på att jag var enda utlänning i gruppen.
Ständigt lite småfuktig, alltid nedkyld, antagligen med feber, undermålig sömn och fattig mat var ett riktigt styrkeprov!
Lärdomen blev att alltid ha med sig extraproviant som man gillar samt att revidera och utvidga innehållet i fältapoteket.
Det är väl det jag kan komma på såhär på rak arm....annars brukar man väl mest försöka komma ihåg de bra bitarna och förtränga de hemska.
Låt nu kavalkaden börja!
Inte för att premiera allt för mycket skadeglädje men nog är det på sitt sätt nästan mer underhållande att läsa om folks misär än om överdådiga beskrivningar om den "perfekta vandringen/paddlingen/cyklingen" etc.
Så, kom igen nu, dela med er av era mest genomsura, skavsåriga, magsjuka upplevelser! Spara inte på några detaljer!
Kan också vara värt att flagga för anekdoter om dålig utrustning eller om saker som visat sig vara oumbärliga.....men kvarglömda hemma på köksbordet. Eller som eventuellt bestämde sig för att lösa upp sig i atomer vid det mest kritiska läget.
Som sig bör så skall jag väl personligen inleda med något nämnvärt. Tyvärr är det väl så att jag alltid går ut så väldigt förberedd att det sällan blir några större katastrofer
Dock har jag väl ett och annat trauma i minnet.
Värnplikten- innan man riktigt lagt sig till med grunderna i vildmarksvett. Minns baskerprovet där jag bar äldre modellens kalsonger, typ "speedo" y-frontingar. Herregud vilken infanterield! Ljumskarna var som.....lite skavda kan man säga med viss underdrift.
Lärdom: underskatta inte god ventilation i "grenen" samt att alltid packa med talkpuder och/eller helosan.
Ural, 2009- en expedition som varade i två veckor ungefär och som innebar en rad fältdygn. Förutom att det serverades (vattning) soppa till lunch och/eller middag 14 dagar i sträck (inklusive första måltiden vid återkomst till civilisationen) så var där regn och kallt (bara ett par grader, trots att det var mitt i sommaren) i minst 5 dagar i sträck. Jag blev förkyld och gick in i någon form av fältdepression. Ingen kontakt med omvärlden gjorde mig ännu mer låg, särskilt med tanke på att jag var enda utlänning i gruppen.
Ständigt lite småfuktig, alltid nedkyld, antagligen med feber, undermålig sömn och fattig mat var ett riktigt styrkeprov!
Lärdomen blev att alltid ha med sig extraproviant som man gillar samt att revidera och utvidga innehållet i fältapoteket.
Det är väl det jag kan komma på såhär på rak arm....annars brukar man väl mest försöka komma ihåg de bra bitarna och förtränga de hemska.
Låt nu kavalkaden börja!