Värsta/sämsta friluftsminnet

Vilken är er mest dyrköpta erfarenhet av vildmarkslivet?

Inte för att premiera allt för mycket skadeglädje men nog är det på sitt sätt nästan mer underhållande att läsa om folks misär än om överdådiga beskrivningar om den "perfekta vandringen/paddlingen/cyklingen" etc. ;)

Så, kom igen nu, dela med er av era mest genomsura, skavsåriga, magsjuka upplevelser! Spara inte på några detaljer!
Kan också vara värt att flagga för anekdoter om dålig utrustning eller om saker som visat sig vara oumbärliga.....men kvarglömda hemma på köksbordet. Eller som eventuellt bestämde sig för att lösa upp sig i atomer vid det mest kritiska läget.

Som sig bör så skall jag väl personligen inleda med något nämnvärt. Tyvärr är det väl så att jag alltid går ut så väldigt förberedd att det sällan blir några större katastrofer ;)
Dock har jag väl ett och annat trauma i minnet.

Värnplikten- innan man riktigt lagt sig till med grunderna i vildmarksvett. Minns baskerprovet där jag bar äldre modellens kalsonger, typ "speedo" y-frontingar. Herregud vilken infanterield! Ljumskarna var som.....lite skavda kan man säga med viss underdrift.
Lärdom: underskatta inte god ventilation i "grenen" samt att alltid packa med talkpuder och/eller helosan.

Ural, 2009- en expedition som varade i två veckor ungefär och som innebar en rad fältdygn. Förutom att det serverades (vattning) soppa till lunch och/eller middag 14 dagar i sträck (inklusive första måltiden vid återkomst till civilisationen) så var där regn och kallt (bara ett par grader, trots att det var mitt i sommaren) i minst 5 dagar i sträck. Jag blev förkyld och gick in i någon form av fältdepression. Ingen kontakt med omvärlden gjorde mig ännu mer låg, särskilt med tanke på att jag var enda utlänning i gruppen.
Ständigt lite småfuktig, alltid nedkyld, antagligen med feber, undermålig sömn och fattig mat var ett riktigt styrkeprov!
Lärdomen blev att alltid ha med sig extraproviant som man gillar samt att revidera och utvidga innehållet i fältapoteket.

Det är väl det jag kan komma på såhär på rak arm....annars brukar man väl mest försöka komma ihåg de bra bitarna och förtränga de hemska.

Låt nu kavalkaden börja!
 

avslutad210712

Gäst
Har inga riktigt dåliga minnen som jag kommer på nu på direkten men jag har en som hade kunnat bli riktigt dålig.

När vi tältade vid Pieskehaure lyckades jag på något sätt tappa bort "spindeln" som sitter ovanpå koppen i ett bensinkök. Och ett bensinkök utan den spindeln fungerar inte alls. Så det blev två timmars krypande i ljungen innan vi hittade den. Annars hade det blivit marsch tillbaka samma väg som vi kom och hyra in sig i stugorna för att få mat.

Min första vandring gick jag i bomulls-kalsonger, bomulls-tshirt, bomulls-skjorta, bomulls-jeans och bomulls-sockar i gummistövlar. det är kanske inget jag direkt kan rekommendera. Blev rätt blött utan att det regnade om man säger som så.
 
Yikes!

Det är en riktig prövning när det har med föda att göra; när matfantasierna är i full gång är det svårt att tänka sig ett större anti-klimax än att det "inte blev nåt" :p
...eller om det blir vattnig soppa....IGEN!
Skönt att ni hittade spindeln iaf; rått frystork är ingen höjdare, urrk!

"Jeanscampare" var ett begrepp jag kom på när vi tältade vid ett stormigt Myvatn på Island och studerade alla dessa optimister/amatörer i sina Decathlon-tält som enbart hölls nere på marken med hjälp av stora stenar. Särskilt tragiskt var att se de stora familjetälten som skulle ha fungerat bättre som segel på en medelstor segelbåt istället för som boplats...
Kom lite osökt att tänka på dem när du beskrev din outfit ;) Jeans är nog sämsta tänkbara egentligen. Då har man hellre mysbyxor på sig faktiskt...

Nåväl, tack för anekdoten avslutad210712!
Hoppas fler nappar på tråden :)
 
Det blev inte så mycket funderande. Jag kom snabbt den senaste missen.

Av någon outgrundlig anledning (jag har problem med lite för mycket prylar med mig) tyckte jag att det räckte med en (1!) spork som enda ät-verktyg på en 10-dagars kanotfärd.

När jag insåg att jag glömt den vid senaste strandhugget och också insåg att jag inte ville gräva med fingrarna i makrill-med-tomatsås-konserverna så var det bara att vända. Det var inte många meter tillbaka som tur var.

När jag letade efter denna spork kommer insikten att grön är en sällsynt dum färg på en spork. Den ska helst vara lysande orange eller nåt. Jag hittade den men det var svårt för den låg med smala kanten uppåt. Nästa gång har jag flera oranga sporkar med mig.

Jag återkommer nog i denna tråd...

mvh thomas
 
Tack för inlägget, "pedalen" :)

Tur att du fann din spork! Tänkte spontant att ät-pinnar inte är så svåra att tillverka i det vilda men flytande föda, såsom den delikata tomatsåsen i markrillburken (även för undertecknad ett obligatorium bland provianten). En sked kan vara lite tidskrävande att snickra ihop...
Värre hade varit om du tappat bort en såndär spork gjord i titan! Har jordens resurser verkligen ett sådant överflöd av den metallen att det är värt att göra sporks av den? *himlar med ögonen*

Ska genast byta ut min gröna och svarta spork mot UN-blue (den mest synliga färgen har jag fått veta).
 
Jag har en kort, ganska dålig historia men i alla fall.

För några år sedan gjorde jag och mina släktingar en fiskeresa, som vi brukar göra då och då. Denna gången skulle vi till en stuga i Seitevare, en bit utanför Kvikkjokk. För oss är det en bilresa på vadå, runt 20 mil eller så, enkel väg, så nära men ändå långt bort.
Då vi var 5 st vuxna karlar plus en jämthund, så handlade vi tillsammans och fick ihop några kassar mat. Vi satte dem på vårt golv i garaget så de skulle hålla sig färska och fräscha tills vi åkte (tror det var morgonen efter).

På morgonen packar vi bilarna och kör.
Allt går fint med skog och skratt i bilarna, snack hur vi ska gå, var vi ska fiska osv. Vi kommer fram till den fina stugan, kollar runt, packar ur sovsäckar och annan utrustning. Allt är hur fint som helst.

Sen frågar någon om det inte är dags för lite lunch innan vi tar en tur och fiskar. Vi frågar varandra var maten är, nå den stod kvar på garagegolvet 20 mil bort!
Vi hade inte en bit mat med oss, allt fanns i kassarna.

Innan vi bestämde oss för att åka 40 mil ToR för att hämta mat, lyckades vi få kontakt med en buss som var på väg från Jokkmokk till Kvikkjokk, som tur var kunde han gå och handla åt oss så tack vare norrländsk hjälpsamhet fick vi mat så vi kunde stanna några dagar.

Blev ingen kort historia ser jag nu...
 
Hmm, jag har så många korkade saker på lagret att det blir svårt att välja...

En hel avdelning hänger ihop med övermodet hos en som tror att hon "kan det där med berg".
Det övermodet gjorde att jag fick vända hela vägen till "civilisationen" på min allra första fjällturs allra första dag, för att byta ut delar av min (trodde jag) sedan länge beprövade utrustning. Men framför allt förse mig med mer än den symboliska mängd myggmedel jag packat ner. Jodå, jag hade visst tagit reda på att "det fanns mygg i fjällen", men kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig vad detta innebar i praktiken ;).
Men man kan varken läsa eller köpa sig till erfarenhet. När det var läggdags tyckte jag att öronen kändes ovanligt stora och väldigt mycket i vägen. Hade naturligtvis glömt att smörja där, fast jag måste ha hört alla roliga historier om just detta ;).

"Dyrköpt" i bokstavlig mening blev det att ta med stegjärn/isyxa på en tur, där de visade sig på gränsen till onödiga. Tågförsening på väg till hemflyget, rusar in två minuter efter formell stängning av bagageincheckning. Damen i luckan vill ändå låta mig komma på, eftersom min ryggsäck går in som handbagage... men så är det detta med stegjärn/isyxa. Nix till alla nödlösningar typ skicka med nästa flyg eller deponera hos flygvärdinnan. Inte många sekunder att försöka hitta någon vänlig själ som kan/vill eftersända så otympliga prylar. Ett viktigt möte på jobbet dagen därpå. En isyxa från 60-talet med ett omätligt affektionsvärde.
Det blev ett missat flyg och ett sumpat jobbmöte.
 
blå band torrmat

Blå band torrmat i slutet av 80-talet! Efter en "konservtur" ville jag bära lätt!? Läste snabbt på förpackningen, perfekt! Efter hotellfrukost var det dags för första lunchen på fjället, slarvade med både blötläggning och kokning, smakade illa och hemsk konsistens, försökte några måltider till efter detta. Sammanfattningavis tappade jag mycket vikt under turen... Som fattig gymnasieelev hade jag råd med en korvbruk i Abisko innan tåget gick hem :)

Att några år senare få göra lumpen som jägare med kronans torrmat var en fröjd. Höjdaren i torrmat kom med "REAL" många år senare, även om jag tycket Blå Bands torrlagt idag är helt okej, nästan God, känner jag avsmak mot Blå Band torrlagt.
 
Ja nu är man tillbaks i denna tråd igen.

Sommarens verkliga långtur 2012 blev en riktig flopp. Nog min största besvikelse som friluftsupplevelse.
Jag tänkte färdas med kanot från Edsviken, Sollentuna till Byrum, Öland. Jag kom bara till Kolguskär utanför Torö sen fick jag ge upp. Väderprognoserna var motvind och dagliga skurar så förväntningarna var ändå inte så högt ställda. Men det visade sig att kajaken läckte in mycket vatten och fungerade som en tvättmaskin i sköljcykeln. Jag har fått en helt ny syn på vad som är vattentätt packat. Att hänga kläder på tork när vädersajterna visserligen var överens men ändå hade helt fel var inte lätt. Jag har numera en annan tolkning av begreppet prognos än tidigare.

Eftersom jag då inte visste var kajaken tog in vatten och hade begränsat med material för provisoriska tätningar så blev jag tvungen att avbryta färden. Det visade sig vara stora packluckan i fören som läckte kraftigt. Jag pumpade vid ett tillfälle ut ca 40 liter vatten. Min kajak är en sit-on top och hela inre utrymmet är utan vattentäta skott mellan för och akter. Jag har fixat läckan och årets (2013) långfärd blev mycket lyckad dessbättre.

Man planerar så länge och så blir det pannkaka av alltihop. Värst är insikten om att nästa tillfälle dröjer ett år till nästa sommar.

mvh thomas
 
Kul tråd! Kommer osökt att tänka på en händelse i januari förra året..

Jag bodde tillfälligt i Östersund och hade besök av två luttrade klättrare från Slovenien som jag lärt känna på en klätterresa i Norge några år tidigare. Vi hade planerat att ta oss till Lunndörrspasset och klättra isforsarna som brukar bildas på passets branta sidor.

Det började med att vi åkte fel. Nonchalant stockholmare som jag är knappade jag bara in Tossåsen och Bergs kommun i GPSen. Vi kom snabbt fram till byn och började leta. Det stod något kryptiskt på klätterklubbens hemsida i stil med "i utkanten av byn är det uppenbart vart leden börjar.." Efter att ha snurrat runt runt, kliat oss i huvudet och fastnat med Priusen i snön två gånger svalde jag stoltheten, knackade på en dörr och frågade efter vägen. Av någon outgrundlig anledning finns det två Tossåsen i Bergs kommun. En tant som vägrade släppa iväg mig innan jag druckigt en kopp kaffe vid hennes köksbord berättade att den andra låg cirka två timmar bort..

Två timmar senare var vägbeskrivningen plötsligt mycket mer begriplig. När vi fått på oss skidorna och lastat den gamla fjällpulkan började det skymma. Jag hade i god kamratanda tagit på mig att dra pulkan, något jag ångrade när vi efter ett stycke genom snårig skog kom till en lång segande uppförsbacke till passet. Efter ett par timmar hade jag fått nog. Det var bakhalt och kolsvart och magen skrek av hunger. Vi bestämde oss för att ta sista biten i morgonbitti och gjorde camp. Efter att ha stampat upp en lagom plattform i snön, slagit upp tältet och fått mat i oss började humöret komma tillbaka. Vi pratade om hur vi skulle lägga upp morgondagens klättring innan vi la oss tillrätta för att sova. De båda slovenerna snarkade snart ljudligt men jag låg vaken och försökte identifiera en olustig känsla som kom krypande.

Plötsligt kastade jag mig ut ur tältet! Jag hann precis få på skorna och dra ner byxorna innan det var för sent..

Jag kommer aldrig att glömma när jag satt där på huk och kräktes och hade sprutdiarré på det jämtländska januarifjället. Med svettet pärlande i pannan hann jag kolla på den vackra stjärnhimlen i några minuter åt gången mellan krampattackerna. Framåt morgonen stack Marko ut huvudet ur tältet och sa - Maybe we should go back?

Kunde bara nicka till svar. De smälte lite snö så att jag hade något att dricka på vägen, packade snabbt ihop tältet och tog täten med pulkan. Jag linkade efter i sakta mak, fick stanna då och då och kräkas och bajsa lite mer. Mitt på skidspåret, jag var så slut vid det här laget att jag inte kunde förmå att bry mig det minsta. Väl framme vid bilen slocknade jag i fosterställning i baksätet på min egen bil medan de körde den långa vägen tillbaka till Östersund. Jag vet inte vad jag drabbats av men nästa dag var det Matejs tur. Marko, stålmagen, klarade sig undan.

Fy fan, det var en natt jag inte önskar min värsta fiende!
 
Hungrig tonåring

Min första fjällvandring utan föräldrar, kompisen skulle stå för maten och jag för köksutrustning. Kompisen 150 cm, jag var ca 190 cm tokhungrig snabbväxande tonåring. Kompisens pappa var också ca 150 och snål på maten och med pengarna så han kom på den smarta idén att proväta en paket hemma för att se om de två blev mätta på ett paket. Det tyckte han att de blev! Jag kan ju säga att en halv portion frystorkat var mer än aptitretare än mättande efter en hel dags fjällvandring för en växande tonåring. Som tur var var det andra i gruppen som fick brist på toapapper i slutet av 2-veckorsturen så då kunde vi byta till oss några brödskivor för att lindra hungern lite grand. Det finns bättre sätt att uppleva fjällen än att gå omkring och vara vrålhungrig under 2 veckor!
 
Tack för alla, eh roliga (?)...intressanta (?) bidrag! :)

MonkeyWrench, än så länge tar du priset! Kan det ha varit en illvillig fjällhäxa som förgiftat er? Skämt åsido, men magsjuka i det vilda är inte bara "det värsta" (näst benbrott kanske) utan potentiellt livsfarligt (tänker osökt på filmen "Into the Wild").
Det finns ett uttryck jag lärt mig: "krajsa", dvs. när man har "tömning septik" i båda riktningar...

Jag har själv ett minne som liknar ditt, men inte alls lika farligt, detta minne också från Ryssland (2012).
Vi hade varit ute på "extrem" körning med ATV hela långa dagen i skogen. Väl tillbaka i baslägret har jag just börjat smaska på middagsmålet när "naturen kallade" med viss angelägenhet. Jag formligen springer hals över huvud mot latringropen där det brakar loss som aldrig förr! Jag tror i princip att hela innanmätet ska följa med ut! Helt sinnessjukt var det.
När jag efter en bra stund av förbril aktivitet kommer tillbaka till lägret börjar jag fundera över alla tänkbara smittkällor som kunde ha legat till grund för det hela. Överallt ser jag dem och det känns som om jag befinner mig i en febrig mardröm där allt handlar om e-colibakteriens hämnd!
Jag försöker på min knagliga ryska förklara läget och vikten av god hygien i fält. Alla bara tittar på mig och tror antagligen att jag är lite knäpp.
När jag berättat för min ryska vän, tillika guide och ledare för gruppen så säger han:
- ingen fara, alla har det där. När man åkt i svår terräng hela dagen så liksom "skakas" maginnehållet ner i tarmarna med så kraft att det blir en alldeles särskilt kraftig effekt när man går på dass.
Vilken lättnad! Jag mådde genast bättre och hade inga fler magproblem. Jag var dock väldigt noga med hygienen därefter...
 

Njutvandringar att längta till

Platåberget Billingens unika natur och fina vandringsleder lockar vandringsentusiaster året om.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg