Fråga: hur vi skall förvalta våra fjäll i framtiden
Jag började fjällvandra i början på 60-talet. Fjällvärlden var då till för fjällvandrare. STF var till för fjällvandrare. Under årens lopp har jag sett en hel del förändringar. Jag fundera hur fjällvärlden kommer att utvecklas i framtiden.
Jag åkte båt från Porjus, bytte båt i Jaurekaska och övernattade på Saltoluokta. Åkte båt därifrån till Sjöfallet, gick över mårkan och tog båt till Sourva. Bytte båt där och åkte vidare på Akajaure. Jag var med när vägen västerut slutade vid 37:an (eller var det 34:an)? Alltså 37 km från vägens början – och var sedan med när vägen förlängdes bot för bit upp till Sjöfallet. Jag åkte vägen till Sourva när den byggdes med en fyrhjulsdriven bil som hade svårt at ta sig fram på ”vägen” – och såg den senare bli asfalterad. Jag såg när vägen till Ritsem byggdes – och jag såg hur hela området förändrades. I mina ögon negativt – i andras ögon säkert positivt.
Jag upplevde Surova 4, alltså fjärde vattenregleringen - och jag skämdes. Jag såg hur Stora Sjöfallets Nationalpark fördärvades och i mina ögon försvann – och blev till ett dåligt skämt.
En del fjällstationer är inte längre till för fjällvandrare – mera för bussturister. Jag förstår varför, de måste överleva ekonomiskt – men jag tycker inte om den nya inriktningen.
Leder spångas vilket jag tycker är bra, det sparar markytan. Lite tråkigt att gå på – men det underlättar också. Torvkåtornas tid är förbi, Samerna bor i hus vilket är bra, tror jag, de bestämmer själva över sin kulturs utveckling och sin överlevnad. Jag saknar ”den gamla tiden” – men inser att det är jag som vill hålla kvar någonting som utvecklingen redan har passerat.
Tidningen Se skrev för många år sedan att man borde asfaltera vägar genom Sarek så att även rullstolsburna kunde fjällvandra och se orörd natur. Liknande förslag poppar upp då och då. Krav framförs på fler stugor, fler broar, mer spångning, fler toaletter – allt för att underlätta för fjällvandrare.
Nu låter det kanske som om jag på ålderns höst sitter och gnäller över att det var bättre förr – men det är inte så jag menar.
De som kommer upp till längs Vägen Västerut idag och ser fjällen för första gången blir imponerade. Det tar några timmar att köra till Ritsem. De förundras över den storslagna naturen med all rätt. Men – de tänker inte ens på att för bara några årtionden tog det två, ibland tre dygn att ta sig dit med båt. Inga vägar fanns, inga stugor, inga parkeringsplatser. I Ritsem fanns det små stigar. Det var tyst, inga maskiner, inget oljespill – man hade ”kämpat sig dit” per båt, gått över mårkor, släpat sitt bagage – och detta var belöningen att sitta och se ut över Akkajaure och se Akka, Änonhjälme och Nickossonnjarka som idag är överdämd till största delen. Numera åker jag inte ens dit. Jag blir beklämd. Jag vet hur det såg ut förr – när det var orört.
Nja, inte orört eftersom Akkajaure en gång var tre sjöar med sel emellan sig – men jag var inte med på den tiden. Det är just det jag menar. Det som kanske dagens fjällvandrare upplever som orörd natur – ser jag som fördärvad natur eftersom jag var med före förändringen. Det som hände före min tid vet jag ju ingenting om – så jag accepterar det jag ser.
I det resonemangets förlängning kommer fjällvärlden att upphöra att finnas till så småningom eftersom bit efter bit sakta försvinner med någon generations mellanrum…
Så, hur vill vi se fjällen i framtiden?
Hur skall de vara om 100 år? 500 år?
Skall våra barnbarns barn kunna fjällvandra och se ”orörd” natur?
Thomas
Jag började fjällvandra i början på 60-talet. Fjällvärlden var då till för fjällvandrare. STF var till för fjällvandrare. Under årens lopp har jag sett en hel del förändringar. Jag fundera hur fjällvärlden kommer att utvecklas i framtiden.
Jag åkte båt från Porjus, bytte båt i Jaurekaska och övernattade på Saltoluokta. Åkte båt därifrån till Sjöfallet, gick över mårkan och tog båt till Sourva. Bytte båt där och åkte vidare på Akajaure. Jag var med när vägen västerut slutade vid 37:an (eller var det 34:an)? Alltså 37 km från vägens början – och var sedan med när vägen förlängdes bot för bit upp till Sjöfallet. Jag åkte vägen till Sourva när den byggdes med en fyrhjulsdriven bil som hade svårt at ta sig fram på ”vägen” – och såg den senare bli asfalterad. Jag såg när vägen till Ritsem byggdes – och jag såg hur hela området förändrades. I mina ögon negativt – i andras ögon säkert positivt.
Jag upplevde Surova 4, alltså fjärde vattenregleringen - och jag skämdes. Jag såg hur Stora Sjöfallets Nationalpark fördärvades och i mina ögon försvann – och blev till ett dåligt skämt.
En del fjällstationer är inte längre till för fjällvandrare – mera för bussturister. Jag förstår varför, de måste överleva ekonomiskt – men jag tycker inte om den nya inriktningen.
Leder spångas vilket jag tycker är bra, det sparar markytan. Lite tråkigt att gå på – men det underlättar också. Torvkåtornas tid är förbi, Samerna bor i hus vilket är bra, tror jag, de bestämmer själva över sin kulturs utveckling och sin överlevnad. Jag saknar ”den gamla tiden” – men inser att det är jag som vill hålla kvar någonting som utvecklingen redan har passerat.
Tidningen Se skrev för många år sedan att man borde asfaltera vägar genom Sarek så att även rullstolsburna kunde fjällvandra och se orörd natur. Liknande förslag poppar upp då och då. Krav framförs på fler stugor, fler broar, mer spångning, fler toaletter – allt för att underlätta för fjällvandrare.
Nu låter det kanske som om jag på ålderns höst sitter och gnäller över att det var bättre förr – men det är inte så jag menar.
De som kommer upp till längs Vägen Västerut idag och ser fjällen för första gången blir imponerade. Det tar några timmar att köra till Ritsem. De förundras över den storslagna naturen med all rätt. Men – de tänker inte ens på att för bara några årtionden tog det två, ibland tre dygn att ta sig dit med båt. Inga vägar fanns, inga stugor, inga parkeringsplatser. I Ritsem fanns det små stigar. Det var tyst, inga maskiner, inget oljespill – man hade ”kämpat sig dit” per båt, gått över mårkor, släpat sitt bagage – och detta var belöningen att sitta och se ut över Akkajaure och se Akka, Änonhjälme och Nickossonnjarka som idag är överdämd till största delen. Numera åker jag inte ens dit. Jag blir beklämd. Jag vet hur det såg ut förr – när det var orört.
Nja, inte orört eftersom Akkajaure en gång var tre sjöar med sel emellan sig – men jag var inte med på den tiden. Det är just det jag menar. Det som kanske dagens fjällvandrare upplever som orörd natur – ser jag som fördärvad natur eftersom jag var med före förändringen. Det som hände före min tid vet jag ju ingenting om – så jag accepterar det jag ser.
I det resonemangets förlängning kommer fjällvärlden att upphöra att finnas till så småningom eftersom bit efter bit sakta försvinner med någon generations mellanrum…
Så, hur vill vi se fjällen i framtiden?
Hur skall de vara om 100 år? 500 år?
Skall våra barnbarns barn kunna fjällvandra och se ”orörd” natur?
Thomas
)
