Vad skall vi göra med fjällvärld?

Fråga: hur vi skall förvalta våra fjäll i framtiden

Jag började fjällvandra i början på 60-talet. Fjällvärlden var då till för fjällvandrare. STF var till för fjällvandrare. Under årens lopp har jag sett en hel del förändringar. Jag fundera hur fjällvärlden kommer att utvecklas i framtiden.

Jag åkte båt från Porjus, bytte båt i Jaurekaska och övernattade på Saltoluokta. Åkte båt därifrån till Sjöfallet, gick över mårkan och tog båt till Sourva. Bytte båt där och åkte vidare på Akajaure. Jag var med när vägen västerut slutade vid 37:an (eller var det 34:an)? Alltså 37 km från vägens början – och var sedan med när vägen förlängdes bot för bit upp till Sjöfallet. Jag åkte vägen till Sourva när den byggdes med en fyrhjulsdriven bil som hade svårt at ta sig fram på ”vägen” – och såg den senare bli asfalterad. Jag såg när vägen till Ritsem byggdes – och jag såg hur hela området förändrades. I mina ögon negativt – i andras ögon säkert positivt.
Jag upplevde Surova 4, alltså fjärde vattenregleringen - och jag skämdes. Jag såg hur Stora Sjöfallets Nationalpark fördärvades och i mina ögon försvann – och blev till ett dåligt skämt.

En del fjällstationer är inte längre till för fjällvandrare – mera för bussturister. Jag förstår varför, de måste överleva ekonomiskt – men jag tycker inte om den nya inriktningen.

Leder spångas vilket jag tycker är bra, det sparar markytan. Lite tråkigt att gå på – men det underlättar också. Torvkåtornas tid är förbi, Samerna bor i hus vilket är bra, tror jag, de bestämmer själva över sin kulturs utveckling och sin överlevnad. Jag saknar ”den gamla tiden” – men inser att det är jag som vill hålla kvar någonting som utvecklingen redan har passerat.

Tidningen Se skrev för många år sedan att man borde asfaltera vägar genom Sarek så att även rullstolsburna kunde fjällvandra och se orörd natur. Liknande förslag poppar upp då och då. Krav framförs på fler stugor, fler broar, mer spångning, fler toaletter – allt för att underlätta för fjällvandrare.

Nu låter det kanske som om jag på ålderns höst sitter och gnäller över att det var bättre förr – men det är inte så jag menar.
De som kommer upp till längs Vägen Västerut idag och ser fjällen för första gången blir imponerade. Det tar några timmar att köra till Ritsem. De förundras över den storslagna naturen med all rätt. Men – de tänker inte ens på att för bara några årtionden tog det två, ibland tre dygn att ta sig dit med båt. Inga vägar fanns, inga stugor, inga parkeringsplatser. I Ritsem fanns det små stigar. Det var tyst, inga maskiner, inget oljespill – man hade ”kämpat sig dit” per båt, gått över mårkor, släpat sitt bagage – och detta var belöningen att sitta och se ut över Akkajaure och se Akka, Änonhjälme och Nickossonnjarka som idag är överdämd till största delen. Numera åker jag inte ens dit. Jag blir beklämd. Jag vet hur det såg ut förr – när det var orört.
Nja, inte orört eftersom Akkajaure en gång var tre sjöar med sel emellan sig – men jag var inte med på den tiden. Det är just det jag menar. Det som kanske dagens fjällvandrare upplever som orörd natur – ser jag som fördärvad natur eftersom jag var med före förändringen. Det som hände före min tid vet jag ju ingenting om – så jag accepterar det jag ser.
I det resonemangets förlängning kommer fjällvärlden att upphöra att finnas till så småningom eftersom bit efter bit sakta försvinner med någon generations mellanrum…

Så, hur vill vi se fjällen i framtiden?
Hur skall de vara om 100 år? 500 år?

Skall våra barnbarns barn kunna fjällvandra och se ”orörd” natur?

Thomas
 
Jag tänkte i samma banor vid vandringen till Kebnekajses fjällstation, helikoptern hördes nästan hela tiden. Den körde pendeltrafik med besökare till stationen. -Fuskare och latmaskar, tänkte jag tills jag kom fram till att "fjällkarlarna" säkert förfasades på samma sätt när vägen till Nikkaluokta byggdes och man inte längre behövde vandra ända från Kiruna. Utvecklingen sker och det mesta var nog inte bättre förr.
 
Nej, det var inte bättre förr – det är inte riktigt det jag pratar om. Förr är bara förr. Inget mer.
Jag menar att visst är det lättare med en väg till Nikkaloukta. Visst är det lättare att slippa resa med båt flera dagar för att ta sig till Saltoluokta. Men det är också färre upplevelser…

Men - nästa steg är den tråkiga transportsträckan mellan Saltoluokta och Sitojaure – vi bygger en väg där! Nästa generation tycker att det finns ju en väg här så varför inte dämma upp Sitojaure och borra en tunnel till Rapadalen och släppa ut Sitojaures vatten dit så att Tjacktjajaure dammen (Tjåmotis) kan fyllas på…Alltså ett ”litet” steg med 50 års mellanrum.

En fjällvandring börjar ju med första steget….och man hinner ta många steg innan den är slutförd. Men man räknar inte stegen..

Samma fara ser jag med fjällen idag. Små, små steg med några decenniers mellanrum – och så är våra ”orörda fjäll” borta – och de som lever då vet inte hur det en gång var – på samma sätt som jag inte gärna reser till Ritsem för jag vet hur det en gång i tiden såg ut där – men jag vet inte hur det såg ut från början. Före mig fanns det troligen folk som inte ville resa till Ritsem heller – beroende på att de visste hur det såg ut från början.

***

Våra barnbarns barn reser i bil längs Sareks dalgångar och imponeras av dess skönhet. De sitter och fikar vid fikaautomaterna som finns på rastplatserna i Sarek (efter att ha betalat entré till dessa) och de tittar på fjällväggarna (de som är orörda efter gruvdriften) och säger till varandra ”tänk, jag har hört talas om att det fanns rovdjur här förr”

De tar in på Motellet som ligger så vackert på Pielaslätten med utsikt över snöklädda toppar efter att ha tankat och tvättat bilen i motellets anläggning för bilar, de sitter i baren och pratar om att de har hört talas om att det en gång i tiden hade en förfader som vandrade här till fots…
-till fots! Var han knäpp eller? Varför tog han inte bilen – ja, det finns ju inga trottoarer här förståss…lite farligt faktiskt…
-i morgon kör vi till Rinim, en gång bodde det Samer där står det i broschyren
-vad är Samer för nåt?
-ett annat folk tror jag…nånting med renar och sånt…

Efteråt bilresan genom Sarek säger de till varandra
-tänk så vackert det var i fjällen – hur skall vi försöka behålla detta orört?
-det har säker alltid sett ut så här…

Är detta en framtida utveckling?
 
jag brukar med jämna mellanrum tjata om att vi borde smälla upp lyxhotell i anslutning till nationalparkerna för att kunna tillfredsställa penningstinna turister istället för att tillhandahålla "orörd" natur för några frilufssnyltare som till och med har medhavd mat.. dessutom borde man införa parkvakter.. det fina med kråksången är att det finns plats för båda typerna av turism, med dom penningstinna turisterna på lyxhotellen kan vi nog säkra marknadsvärdet för fjällen, det blir helt säkert inga vindsnurror i närheten av dessa anläggningar(nu tycker jag iofs att man kan smälla upp vindsnurror oxå.. optimalt nyttjande om miljötänkande..)

http://www.utsidan.se/forum/showthread.php?t=51267&highlight=hotell
 
För att använda marknadsföringsspråk: segmentering.
Jag tror att vi kommer få en tydligare uppdelning mellan det vilda och det lättillgängliga. Båda har sina värden och sin målgrupp, och så kan det väl få vara?

Det är inte ens säkert att exempelvis hela Kebnekaise-Abiskofjällen måste bli MacFjäll, eftersom volymturismen ju helst håller sig kring bekvämligheterna. Den som vill ha de vilda fjällen tar snabbpendeln från Kiruna till "Keb Fjell Resort " och når med en dags vandring de gamla orörda markerna (efter att ha passerat den tvåstjärniga lyxrestaurangen i Singi).

(Tillägg: jag såg att Patric hann före. Vi tycker rätt lika i det här. :))
 
Det bir som västkusten, sjöbodarna finns kvar. I stället för nät och dobbar så innehåller dom små boutiqer med svindyra golft-shirtar. Genuina kulisser för tillgjorda friskusar som tycker att dom har gått en naturpromenad när dom gått 18 hål på en skinnskallekort green och fått ett myggbett.
 
Tillgängligt och jämlikt

Klart att det som är reservat skall vara tillgängligt för alla grupper. De som vill bo och äta 4* får givetvis betala för det, det kan ju finansiera asfalten till de som behöver hjul för framfarten. Vi andra kan säkert nå utanför asfalten. Spänger är ju bra där det är frekvent framfart, gyttjedikena är ju inga höjdare, men våga lämna lederna och gyttjedikena så kan du säkert även ien framtid slippa spänger med....det finns plats för många tält mellan malmbanan och Härjedalen.....
 
Njaa, inte så många faktiskt eftersom vägar leder fram till byggnationer av diverse slag, hus, motell, parkeringsplatser, fler vattenkraftsbyggen, gruvdrift, stenkrossar osv. Det jag ser i slutändan är nog att det inte finns några tältplaster kvar alls, vattnet går inte att dricka på grund av föroreningarna, fjällen står naturligtvis kvar, i alla fall dom flesta – men dom är numera privatägda och uppdelade i tomter samt bebyggda under trädgränsen – och ovanför trädgränsen är det mest forskningsstationer, observatorier samt raketuppskjutningsplatser…
Det hela är enbart en fråga om hur lång tid det skall ta. Med de åsikter ni här ovan har framfört – så lär det inte dröja länge innan det är kört även för fjällvärlden.

En gång i tiden, för ca 12.000 år sedan, stod den förste svensken längst ned i södra Skåne och bligade norrut och sa att det här var ett fint orört land, goda jaktmarker, orört, jungftuligt – här ville han bo. Framför honom låg 500.000 kvadratkilometer helt orört land.
Idag finns några få kvadratmil kvar, resten är inte längre orört. Det är som med jungfrur – så länge dom är orörda är dom jungfrur. Efteråt kan dom aldrig mera bli jungfrur igen. Det är liksom kört – för evigt.

Den förändring jag upplev, och beskrivit ovan, har ju gått på ungefär 50 år. Om ytterligare 50 år har vi väg till Kebne och kanske till Sitojaure och upp till Aktse. 50 år därefter, med den energibrist vi kommer att ha är Sitojaure uppdämd och dess vatten körs över till Rapadalen vars delta nu är borta för evigt. För att slippa köra runt bygger man bro till salto och vöäg därifrån till Sitojaure, bro över till Svine samt väg till Aktse – som senare förlängs till Kvikkjokk.

Inte kunde jag, ens i min vildaste fantasi, tro när jag en gång stod nere i Porjus för att ta båten för att åka upp till fjälls – att jag bara några år senare skulle kunna köra bil till Suorva! När vägen gick till Suorva trodde ingen att en väg skulle byggas till Ritsem…osv.

Första pizzerian är inte så långt borta från Pielaslätten som man tror – tror jag..

Thomas
 
Jag håller med till viss del även om jag inte helt delar svartsynen. Dock så är det på många håll en ständig kamp mellan att bevara naturvärden och så kallad "samhällelig nytta". Jag tänker på t ex Vattenfalls planer med överledning från Vojmån (något som dock röstades ned med knapp majoritet i Vilhelmina kommun) samt Arjeplogs kommunstyrelses beslut att inta en positiv inställning till kraftverksutbyggnad i Arjeplogsströmmarna. För inte länge sedan fördes även en kamp om att bevara Råneälven (med bl a Gunnar Westrin i spetsen).

Tyvärr handlar det ofta om pengar och påstådda arbetstillfällen och så länge naturvärdena inte direkt går att omsätta i ekonomiska termer så kommer acceptansen för utökade skydd att vara låg i närområdena. Ortsbor ser det ofta rent pragmatiskt; man vill ha jobb på orten så man slipper flytta och man vill kunna utöva sina fritidsintressen utan alltför många restriktioner. När Vattenfall lockar med arbeten så väger ofta naturvärdena lätt. Tyvärr. Även om arbetstillfällena i högsta grad är tillfälliga vilket man lätt inser om man reser t ex efter Luleälv med avsomnade/nedlagda samhällen som t ex Messaure.

Därför tror jag också på en segmentering; för att kunna skydda de större mer eller mindre "orörda" områdena som t ex ingår i Laponia-världsarvet så måste andra områden kanske göras mer tillgängliga och exploaterade, som t ex Kebnekaise, Riksgränsen/Björkliden/Abisko, Tärna/Hemavan, Ritsem etc. Ökade intäkter från turism i olika former tror jag är nödvändigt för att skapa acceptans för bevarande ute i stugorna för så fort nationalparker, skoterförbud, restriktioner ensidigt diskuteras så kommer en stor del av lokalbefolkningen att gå i försvarsställning; man vill slippa överhögheten och man vill inte bli del av ett reservat där "övremedelklassnollåttor" kan strosa omkring och njuta av den orörda naturen (som i själva verket är en del av ett mångtusenårigt kulturlandskap) samtidigt som man själv får bakbundna händer och får svårt att skapa en ekonomisk hållbar situation och inte kan utöva sina fritidsintressen som förr. Observera att det här inte är mina åsikter, men det är så det ofta låter när man snackar med folk i bygden och till viss del har jag förståelse för att man känner så.

När det gäller exploatering av älvar och olika fiskevatten har det ju visats gång på gång att ett av de bästa sätten för att bevara miljöer och fiskstammar är att göra det lönsamt för bygden; då finns ett incitament för bevarande, acceptansen för illegalt nätfiske minskar och folk i bygden kan börja få en utkomst av att skapa ett hållbart sportfiske.
 
Därför tror jag också på en segmentering; för att kunna skydda de större mer eller mindre "orörda" områdena som t ex ingår i Laponia-världsarvet så måste andra områden kanske göras mer tillgängliga och exploaterade, som t ex Kebnekaise, Riksgränsen/Björkliden/Abisko, Tärna/Hemavan, Ritsem etc. Ökade intäkter från turism i olika former tror jag är nödvändigt för att skapa acceptans för bevarande ute i stugorna för så fort nationalparker, skoterförbud, restriktioner ensidigt diskuteras så kommer en stor del av lokalbefolkningen att gå i försvarsställning; man vill slippa överhögheten och man vill inte bli del av ett reservat där "övremedelklassnollåttor" kan strosa omkring och njuta av den orörda naturen (som i själva verket är en del av ett mångtusenårigt kulturlandskap) samtidigt som man själv får bakbundna händer och får svårt att skapa en ekonomisk hållbar situation och inte kan utöva sina fritidsintressen som förr. Observera att det här inte är mina åsikter, men det är så det ofta låter när man snackar med folk i bygden och till viss del har jag förståelse för att man känner så.

När det gäller exploatering av älvar och olika fiskevatten har det ju visats gång på gång att ett av de bästa sätten för att bevara miljöer och fiskstammar är att göra det lönsamt för bygden; då finns ett incitament för bevarande, acceptansen för illegalt nätfiske minskar och folk i bygden kan börja få en utkomst av att skapa ett hållbart sportfiske.

1. Hur många högfjällsområden som Kebnekaise har Sverige? Kebnekaise är unikt. Den exploatering som skett där är väl högst tillräcklig? Särskilt när det har blivit föreslått att området ska bli nationalpark.

2. "och njuta av den orörda naturen (som i själva verket är en del av ett mångtusenårigt kulturlandskap)" Här håller jag inte alls med, man måste skilja på vad som är kulturlandskap där man håller marker i hävd och natur som man utnyttjar för dess utkomst. Lika lite som havet är kulturmark för att fiskare lägger sina nät och skutor går över den lika lite är fjället ett kulturlandskap.
Antingen håller man isär begreppen eller så har Sverige och varje ställe människan satt sin fot ingen natur.

För övrigt så pågår naggandet i kanten jämt och ständigt på alla håll, frågan är var man ska sätta stopp någonstans. Vid nationalparksgränsen? Inom si eller så många kilometers radie från var det i nuläget är exploaterat? Eller vad säger ni?
 
1. Hur många högfjällsområden som Kebnekaise har Sverige? Kebnekaise är unikt. Den exploatering som skett där är väl högst tillräcklig? Särskilt när det har blivit föreslått att området ska bli nationalpark.

2. "och njuta av den orörda naturen (som i själva verket är en del av ett mångtusenårigt kulturlandskap)" Här håller jag inte alls med, man måste skilja på vad som är kulturlandskap där man håller marker i hävd och natur som man utnyttjar för dess utkomst. Lika lite som havet är kulturmark för att fiskare lägger sina nät och skutor går över den lika lite är fjället ett kulturlandskap.
Antingen håller man isär begreppen eller så har Sverige och varje ställe människan satt sin fot ingen natur.

För övrigt så pågår naggandet i kanten jämt och ständigt på alla håll, frågan är var man ska sätta stopp någonstans. Vid nationalparksgränsen? Inom si eller så många kilometers radie från var det i nuläget är exploaterat? Eller vad säger ni?

Jo, jag tycker att exploateringen runt Keb är tillräcklig men jag menar att det är kanske på den nivån man bör ligga vad gäller Keb och att det ska vara fortsatt vara tillåtet med helikopter, båttransport på ladtjojaure och att passera med skoter på vintern.

När det gäller frågan om vad som är kulturlandskap eller inte så vände jag mig bara lite mot föreställningen om att fjällvärlden på något sätt är jungfrulig mark. Verksamheter har bedrivits i områdena i tusentals år; det finns mängder med spår och lämningar från mänsklig verksamhet (såväl historisk som förhistorisk), såväl direkta som grunder, eldstäder (arran), fångstgropar etc till mer indirekt påverkan från t ex avverkning (av t ex videsnår) som avbetning från renhjordar. Det har trots allt bott människor i norrland under de senaste ca 8500 åren.

David
 

Liknande trådar


Njutvandringar att längta till

Platåberget Billingens unika natur och fina vandringsleder lockar vandringsentusiaster året om.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg