Halmgubbar...
(...) Som ett slags regel inkarneras detta argument /att det inte är nödvändigt med "överlevnadskniv" i fjällen/ i ytterligheten som strävar efter att springa från stuga till stuga, med en gastub för elvakaffet och i övrigt en minimal packning dominerad av lätta plastföremål. Det kan man naturligtvis få göra om man så vill.
Poängen med tråden är att visa vad som de facto kan motivera kniv i fjällen (...) Fjällvistelsen anses vara en totalupplevelse och inte i huvudsak ett slags transportsträcka i godtyckligt vald miljö.
Vän av ordning är orsaken till denna tråd.
Vän av ordning vill att alla använder Primus gaskök.
Vän av ordning är osäker på knivlagens tillämpning och så också vad gäller allemansrättens dito.
Vid gränsdragningsfrågor blir vän av ordning ängslig och vill ta det absolut säkra före det osäkra (eller avslappnade).
Nej, lättviktarna har troligen en annan, för mig diffus motivationsgrund. (...) Ett slags vän av ordning, kanske? Ett präktighetsideal? En person som gillar att shoppa nya lätta prylar hela tiden? En vikttävling, att dra vid fikabordet och på Facebook, Instagram och bloggen?
Det var ju en faslig massa halmgubbar och konstruerade motsättningar du känt dig tvungen att ta till för att rättfärdiga en så enkel och självklar sak som att du gillar / trivs med / njuter av / har användning för / en kniv av en viss sort, storlek (och färg
) när du är ute på fjället.
Mina egna fjäll- och bergsturer är nog så långt man kan komma från "transportsträckor från stuga till stuga".
Min packning har alltid råkat vara ganska lätt, mest för att jag inte kommer på varför den skulle behöva vara tyngre (men jag är visst tacksam om jag som bonus slipper få ont i mina risiga knän). Där finns nog också måttligt med plast - mest ull, siden, dun och läder för kroppen och inga teflonbelagda kastruller.
Köper nya prylar extremt sällan, nästan enbart när något gammalt är utslitet. Mina lappade brallor och omsulade Lundhagare är decennier gamla loppisfynd, tröjan hemstickad och "vindskjortan" från farsans garderob.
Är rätt säker på att inte heller kunna klassas som vare sig särskilt "präktig" eller den sorts "vän av ordning" du konstruerar; mitt livs historia tyder snarast på motsatsen, men nu ska vi inte bli för personliga
Men jag bär på minsta storlekens Victorinox-kniv. Med 7 mm blad, sax, skruvmejsel, tandpetare och pincett, för efter några decenniers luffande vet jag, att det är precis vad jag behöver
. Jag har också - huvva! - satt en gul prick på både den och några några andra alltför "överlevnadsfärgade" småprylar; inte för att jag brukar tappa saker, utan för att det vore så onödigt att behöva leta, om det ändå skulle inträffa (och en helt onödig risk, om det gällde ett livsviktigt verktyg i en "överlevnadssituation"
).
Observera att det inte handlar om oförmåga/ointresse. Jag är (också) svag för fina handverktyg (har alldeles för många med affektionsvärde), gillar att mecka, tälja, snida, bygga saker och jobba med händerna rent allmänt (tyvärr rätt kass på att sy, dock).
Jag känner helt enkelt inte igen mig i dina schabloner, och tror inte att så många andra icke-knivbärare, lättpackare etc gör det heller.
"Överlevnad", då.
Om/när jag råkar ut för någon sorts trubbel och behöver "överleva", så är samlandet och finfördelandet av brännbart materia och fipplandet med tändstål (eller ens tändstickor och kök) det sista jag vill syssla med. Är jag skadad, kan jag troligen inte det heller. "Överlevnaden" blir bäst om jag helt enkelt tar mig kortaste vägen till "civilisationen" (om jag är mobil), alternativt är rustad att kunna ligga och vänta på hjälp i några dagar utan att frysa ihjäl - om jag är skadad. Samt, i bägge fallen, har med lite energirik mat som
inte kräver tillagning.
Tankespåret om "överlevnad" i eventuellt krig/samhälleligt sammanbrott lämnar jag därhän; varit alltför nära den sortens erfarenheter för att inte riskera att låta antingen spydig eller alltför personlig. Men läs gärna vad eyck, seobserver m fl skrivit om vad "överlevnad" då kan tänkas handla om.
