Vad lockar er mest med vandring?

[Totteman]

Lugnet

Ni som är inbitna "vandrare"; Vad är det som lockar er mest med detta???
Är det att kunna behärska en överlevnadsstrategi dag efter dag?
Är det frihetskänslan?
Är det upplevelserna med nya vyer och utsikter?
Är det upptäckten av olika platser?
Är det kombinationen av andra intressen; botanik, fåglar, fjärilar, fotografering?
Är det andra saker, vad?

Vore kul att höra vad som lockar mest. (Ursäkta min lilla enkätundersökning, kanske blir en lång tråd det här

Upplevelsen och lugnet i fjällen betyder mest. Att komma ifrån stressen i stan och bara njuta av att ta sig fram i sitt eget tempo. Man laddar batterierna när man är i fjällen.

Sedan har jag gjort min sista vandring med aptung rygga, så nästa år blir det en lättare rygga. Ska bli kul att shoppa nya saker.

Självklart är det också fotografering, djur, blommor, utsikter mm som lockar i olika grad. Mina föräldrar gav t.ex. bröd till en nyfiken fjällräv för ett antal år sedan. Från handen direkt till räven. Sådant skulle man också vilja uppleva.

Det är helheten som är så underbar. Jag kommer nog att fjällvandra så länge jag kan bära en ryggsäck.

Angående tung ryggsäck så har jag de senaste åren varit till fjällen och sprungit med lätt ryggsäck. Sovit i stugorna och alltså köpt kost och logi. Det fungerar också, och då kan man få uppleva drygt tio mil på tre dagar samt en och annan bestigning också. Härligt med en annan typ av upplevelse med löpglada kompisar. I år ska vi till fjällen igen för lite löpning. Jag vill med detta säga att det inte är att stressa fram då man springer. Det är bara ett sätt att ta sig fram lite snabbare och uppleva lite mer på lite kortare tid. En slags minisemester. 6 kg väger ryggan totalt.

Thomas Lummi
Stockholm Långdistansklubb
http://www.klubben.se eller http://www.sldk.se
http://www.sormlandultra.se --- 50 km löpning

 

[nermander]

Upptäckarlusten är väl det som lockar, den finns även i stadsmiljö för mig. Jag älskar att gå omkring och kolla t.ex. ett öde industriområde eller bara nån park.

Ensamheten och lugnet föredrar jag före en massa folk, Rålis en sommarkväll är alltså inte riktigt en vettig park att spatsera i

Att klara sig själv med de grejer man bär med sig lockar också lite.

 

[undvall]

Det man minns...

Hejsan!

Eftersom det mesta redan är sagt tänkte jag istället spekulera lite runt en annan fråga, vilka turer i det förgångna är det som man minns? För ur en lite lätt filosofisk synvinkel kan man ju hävda att de turer som varit mest minnesvärda innehåller sådant som man vill uppleva, eller hur?

För egen del efter lite drygt 20 års vandrande och skidande är de dagar som jag minns bäst ur de förgångna är ofta sådana då något gick snett eller var "extremt". Typ som den gången då kompisens pulka pajjade mitt i Lapporten i en snöstorm i början av Januari, eller då vi skidade genom Wrangel St.Elias i Alaska i - 55 grader och så vidare.

Slutsatsen av detta lilla resonomang blir att en av de saker jag uppskattar mest med turer genom vildmarken är sådan som inte går att planera, eller för att uttrycka det på ett annat sätt att inget är tillrättalagt. Man kan planera i det oändliga hemmavid, men så fort som man beger sig ut bortanför lederna kan alltid något oväntat inträffa som gör att man får ändra sin lilla planering.

/ Stefan

 

[nermander]

Visst minns man ofta de tillfällen då saker gått snett, vårt minne fungerar ju så att det vi lättast minns är "avvikelser" från det normala.

Men jag minns även när man hittat små guldkorn när det gäller platser, t.ex. övernattnigsplats, badplats etc.

 

[nmr]

I mitt fall handlar det om att använda en utrustning som har kostat skjortan, att tvinga mig själv till ett liv utan det jag är van vid samt att bevisa för mig själv att det faktiskt är roligt att vandra.
Men, när jag väl är där så känns det väldigt fritt och otvunget. Det är vägen till leden och tillbaka som jag drar mig för.

 

[Rickardrr]

alltid lockat.....

vad finns bakom nästa krön....
lider av samma åkomma osett hur jag färdas... kommer aldrig hem

 

[djwalle]

en bra blandning!

det är både den fysiska ansträngningen och alla fina platser och häftiga nya ställen. det är alltid kul att leva vildmarksliv, att sitta utanför ett vindskydd vid en brasa mitt ute i ingenstans och slippa all stress bara vara sig själv och ta det lugnt!

 

[General86]

Jag tror att det är en kombination av överlevnad och känslan att man är oberoende
av allt annat just för stunden.

 

[General86]

Sedan första gången jag såg filmen "Into the Wild"
Har jag drömt om långvandringar man kan inte göra något annat än att älska karaktären i filmen <3

 

[Herr Nilsson]

Vad är det som gör att jag gillar att vandra?
- Problemen blir så basala, vilken väg ska vi gå, vart ska vi rasta, var finns vatten osv
- Att få sova ute och höra vinden, det ger mig lugn
- Glädjen över upptäcka nya platser
- Rasterna och tupplurarna
- Att laga mat ute
- Känslan av att vara befriad från all teknisk utrustning som normalt omger en
- Den fysiska ansträngningen och känslan av att man förflyttar sig av egen kraft
- Den sista punken är något märklig, men att testa hur man kan pressa sina gränser, hur man kan vandra en mil till med en fot först smärtar olidligt vid varje steg men sedan försvinner den blixtrande smärtan och ersätts av en mer jämn smärta. Detta är såklart ingen höjdare när den inträffar, men den är ändå på sitt sätt intressant efteråt.

… allt känn så jäkla enkelt när man vandrar

 

[BeatriceK]

Ni som är inbitna "vandrare"; Vad är det som lockar er mest med detta???
Är det att kunna behärska en överlevnadsstrategi dag efter dag?
-Nej det tänker jag nog inte på

Är det frihetskänslan?
-Ja men kanske inte som starkaste dragningskraft. Visst älskar jag känslan av att vara ensam ,själv bestämma var jag skall gå, när och hur fort.

Är det upplevelserna med nya vyer och utsikter?
-Också en fördel med vandringen men det går lika bra att gå där man gått många gånger.

Är det upptäckten av olika platser?
-Se ovan.

Är det kombinationen av andra intressen; botanik, fåglar, fjärilar, fotografering?
-Fota är alltid kul men inte orsaken till att jag tar mig 2-3,5 milspromenader här hemma i Boden eller ger mig av till fjällen och näter några mil.

Är det andra saker, vad?
-Känslan av att gå, jag älskar att gå, röra på mig, lägga meter efter meter bakom mig.

Men det är nog en kombo av flera saker. Älskar att upptäcka nya vägar, ge mig ut mot ett ställe, hitta en stig svänga av på den, hitta en till och svänga av där, vara lite vilse och sen 3 mil senare ramla ut nära hemmet med kameran full av bilder på saker jag sett och vill minas/dela med mig av. Alltid lika spännande att tanka ur GPS-klockan och kika hur jag egentligen gått på en karta. Men framför allt älskar jag som sagt själva gåendet. Det kan störa en del jag träffar i fjällen har blivit utskälld flera gånger för att jag går så fort och inte stannar upp och njuter av utsikter, ligga i en dalgång och titta på myggen osv. Men vist det är trevligt det oxå men jag mår bättre och trivs bättre när jag rör på mig.

 

[monokrom]

Enkelheten. Vardagsbruset försvinner och ersätts av något urgammalt fast ändå oväntat bakom krönet.