Vad är egentligen balans?

[Polarnatt]

Här är första delen av inlägget du citerade, som synes är jag inte för ENBART specifik träning på något sätt, jag tränar själv en god del styrka för att bli en bättre klättrare. ;-)

Mitt inlägg var inte riktat mot ditt i sig, utan mest en allmän betraktelse. Jag såg att du var mer utförlig i ditt resonemang.

Med vänlig hälsning /Joel

 

[LightDan]

Mitt inlägg var inte riktat mot ditt i sig, utan mest en allmän betraktelse. Jag såg att du var mer utförlig i ditt resonemang.

Med vänlig hälsning /Joel

Uppfattat! ;-)
Jag klättrar en del och kör mycket slalom, och märker en klar överrepresentation på skador och smärtor hos de som hävdar att Ska man bli bra ska man bara klättra/åka skidor, så både erfarenhet, forskning och exemplen bland idrottare på både motionsnivå och elitnivå visar på att kombinerad allmän och specifik träning ger bäst resultat, inte bara i dessa idrotter.

 

[camoscio]

Väldigt många blandar ihop balans och balanssinne. Balansen är en färdighet som består av många komponenter, bla balanssinnet men även synen, muskelstyrka, koordination mm.


Jag tror att av nån anledning, som jag inte vet varför så är din balans kopplad väldigt mycket till din syn. Av den anledningen så är övningar där du blundar kanske mindre bra för dig. Om du vill förbättra din balans så ger det dig nog mer att satsa på övningar där du har öppna ögon där du kan träna övriga komponenter i balansen som tex koordination och muskelstyrka.

Övningen där du står på ett ben är bra. Dels är den enkel att utföra (inga hjälpmedel behövs), det är lätt att ändra nivån (en hand i väggen som stöd, olika underlag, olika aktiviteter tex diska, tandborstning, läsa). Tycker du att det är för enkelt att stå på ett ben på plan mark så testa i en sluttning, i gräs, på en madrass osv. Under kontrollerade former kan det även vara idé att ibland inte använda stavar när du vandrar men isåfall börja på plant underlag.

För att att svara på din inledande fråga så ja, din balans är bättre om du klarar att hålla balansen även när du blundar men som jag skrivit tidigare så är det av mindre praktisk betydelse eftersom du verkar ha hyfsad balans när du har ögonen öppna och oftast när vi rör oss så tittar vi, vi blundar inte.

Min förra tränare menade att beroendet av synen var en svaghet att arbeta bort; jag ser ju inte speciellt bra och kan inte använda glasögon när jag vandrar. Hur det skulle gå till förklarade hon inte. Och ingen annan har egentligen förklarat hur jag skulle arbeta mig upp till den nivån. En sjukgymnast verkade tro att jag kunde börja där,
han klarade själv efter trägen övning en minut. Så jag svarade att då är du 60 gånger bättre än jag.

Jag kan ju misslyckas hur många gånger som helst utan att bli bättre. Så därför går det numera långa tider mellan försöken.

Idag är det balanskudde, bosuboll och Draken som gäller. På balanskudde är jag tämligen säker på vänster fot, men inte höger. Jag tror ockå den övningen tränar upp en del muskler kring knäna. På Bosu är jag bättre på vänster än höger, men verkligen inte bra; det känns dock som en meningsfull övning. Draken är den övning som
tydligast avslöjar att problemen sitter i fotlederna. Min PT hävdar också att jag har god bålstabilitet. Jag har nog rätt starka ben också; däremot tror jag att jag har usel koordination - jag har aldrig klarat några tekniska idrotter, t ex.

Jag vet inte om du vandrat alpint. Stavar är åtminstone för mig nödvändiga, för både säkerhet och hälsa. Jag började med dagsutflykter och fick då, redan med dagspackning, problem med knäna efter långa branta nedstigningar.
Alpina stigar kan också vara ytterst sliriga - en rullande sten kan vålla benbrott! - och snön kan ibland tvinga ut en
i ytterst instabil terräng. Vid vad och stengång är de också användbara på flera sätt. En gång i Pyreneerna gjorde jag en kvällsutflykt från lägret och lämnade stavarna i tältet. Jag fick ett infall att korsa en bäck och utforska en hydda, men halkade på en sten och blev sittande i bäcken med vatten över midjan. Kameran var obrukbar i en vecka efter det.

På låglandsturer har jag förstås aldrig använt stavar. Ironiskt nog är det bara på låglandet jag skadat mig. Jag halkade på en spång och satte mig på rumpan med bara några meter kvar till lägerplatsen och ådrog mig en radiusfraktur på höger hand. Med stavar hade jag inte haft handen där och hade kanske kunnat parera fallet.

 

[camoscio]

Jag menar inte att stå på bosubollar och liknande är dåligt, men ENDAST allmän träning blir mycket mindre effektiv än allmän + specifik träning, liksom ENDAST specifik träning blir mindre effektiv då den ger ensidigt slitage och ofta obalans i muskler.
Jämför med idrottsutövare, t.ex slalomåkare kör styrkepass, konditionspass, mjölksyraträning i tillägg till backträning, både med och utan portar.

Det jag prövar att säga är att för maximalt träningsresultat bör du röra dig på ojämn terräng då det är målet med träningen. Från lätt terräng och succesivt mot svårare.

Ingen slalomåkare blir duktig utan att stå i backen, ingen golfare blir bra utan att svinga klubbor, ingen får bra balans i terräng utan att gå på ojämn mark.

Grejen är förstås att där jag bor finns ingen alpin terräng; inga långa stråk av sten och inga tusen meter höga passövergångar. Skogsterräng går bara inte att jämföra. Och då är nog kudden och Bosubollen det som kommer närmast, och dessutom koncentrerat i tid. Så ska det vara med själva träningen, löpning får däremot ta hur mycket tid som helst.

Det jag hakar upp mig på är annars det där om "vardagen" - i vardagen har jag nog av att förflytta mig från A till B utan att bli överkörd eller krocka med andra fotgängare (för att inte tala om cyklister). Och gå på ett snöre? Jag har ju nämnt den där sjukgymnasten som dök upp i en annan tråd, och menade att de enda gilitga testen i mitt fall vore de geriatriska (sit to stand, timed up and go) - sånt känns ju direkt elakt. Jag var då c:a 65 år och jag räknar med att tillbringa min 70-årsdag på vandring (med tält och faderullan) i Pyreneerna.

Och jag märker det i andra sammanhang också, inom vården verkar de ibland ta för givet att man är ett vrak efter 65 och absolut inte har några aktivitetsbehov. I en annan tråd nämnde jag när en fick gipsförband efter en radiusfraktur för fem år sen. När jag frågade om gipset skulle vara ivägen för mig när jag sprang (tänkte kanske att armen svullnar, eller att det blir problem med hygienen) så fick jag till svar "du behöver inte srpinga, du kan ta raska promenader". När jag sökt hjälp för vissa andra besvär har jag bara fått meningslösa råd per telefon, sen har min PT löst problemen (t ex löparknä) åt mig.

 

[LightDan]

Grejen är förstås att där jag bor finns ingen alpin terräng; inga långa stråk av sten och inga tusen meter höga passövergångar. Skogsterräng går bara inte att jämföra. Och då är nog kudden och Bosubollen det som kommer närmast, och dessutom koncentrerat i tid. Så ska det vara med själva träningen, löpning får däremot ta hur mycket tid som helst.

Det jag hakar upp mig på är annars det där om "vardagen" - i vardagen har jag nog av att förflytta mig från A till B utan att bli överkörd eller krocka med andra fotgängare (för att inte tala om cyklister). Och gå på ett snöre? Jag har ju nämnt den där sjukgymnasten som dök upp i en annan tråd, och menade att de enda gilitga testen i mitt fall vore de geriatriska (sit to stand, timed up and go) - sånt känns ju direkt elakt. Jag var då c:a 65 år och jag räknar med att tillbringa min 70-årsdag på vandring (med tält och faderullan) i Pyreneerna.

Och jag märker det i andra sammanhang också, inom vården verkar de ibland ta för givet att man är ett vrak efter 65 och absolut inte har några aktivitetsbehov. I en annan tråd nämnde jag när en fick gipsförband efter en radiusfraktur för fem år sen. När jag frågade om gipset skulle vara ivägen för mig när jag sprang (tänkte kanske att armen svullnar, eller att det blir problem med hygienen) så fick jag till svar "du behöver inte srpinga, du kan ta raska promenader". När jag sökt hjälp för vissa andra besvär har jag bara fått meningslösa råd per telefon, sen har min PT löst problemen (t ex löparknä) åt mig.

Naturligtvis är det stor skillnad på skog och alper, men jag anser helt klart att gå på några få stenar och korta backar är mer likt att gå på många stenar och långa backar än att stå statiskt på kuddar och bollar.
Om du är ute och löper går det säkert finna små alpliknande utmaningar längs vägen.

Gå på ett snöre var en övning som jag föreslog inte som balansövning, utan som koordinationsövning för att bli bättre på att sätta fötterna där du planerar.
Detta tror jag är fördelaktigt för dig utifrån vad du sagt tidigare, bland annat att du inte har några falltendenser normalt, du har fallit i enkel terräng, inte avancerad alpterräng. Detta verkar på mig som att när du går på plan mark har du inga problem, i avancerad terräng har du full fokus och faller inte (stavarna hjälper ju till, men rätta mig om jag har fel, men du verkar inte behöva väldigt mycket stöd av dem.) men i enkel terräng finns små saker som sätter dig ur balans och fokuset är lite mindre där.
Alternativ till snöre är t.ex att titta ett eller två steg framåt och bestämma var du ska sätta fötterna, t.ex spetsen av skon på små stenar, kottar och liknande.
Annars är tai-chi eller chi-gong en bra träning för att få bättre kroppskännedom och kroppskontroll.

 

[belcanto]

Är det inte lite vanskligt att skilja på 'balanssinne' och förmåga att hålla balansen? Jag sysslar vanligtvis med musik och det finns ingenting där som man inte tränar upp. På samma sätt tycker jag det verkar med balansen. För ett par år sen skaffade jag en slackline( uppsatt i mitt vardagsrum, ) och förutom att jag naturligtvis blivit bättre att stå och gå på denna så märker jag en skillnad även på andra aktiviteter där jag använder benen för att hålla balansen. Skidor, gå med ryggsäck, dansa, mm. För vad jag gjort är att jag övat upp motoriken i benen kopplat till mitt balanssinne.
Att jag sen tycker att min förnimmelse av balans har blivit mycket tydligare sen jag började, vad är det? Det behöver inte betyda att balanssinnet i sig blivit bättre, bara att jag märker av det bättre.
Kjell

 

[LightDan]

Är det inte lite vanskligt att skilja på 'balanssinne' och förmåga att hålla balansen? Jag sysslar vanligtvis med musik och det finns ingenting där som man inte tränar upp. På samma sätt tycker jag det verkar med balansen. För ett par år sen skaffade jag en slackline( uppsatt i mitt vardagsrum, ) och förutom att jag naturligtvis blivit bättre att stå och gå på denna så märker jag en skillnad även på andra aktiviteter där jag använder benen för att hålla balansen. Skidor, gå med ryggsäck, dansa, mm. För vad jag gjort är att jag övat upp motoriken i benen kopplat till mitt balanssinne.
Att jag sen tycker att min förnimmelse av balans har blivit mycket tydligare sen jag började, vad är det? Det behöver inte betyda att balanssinnet i sig blivit bättre, bara att jag märker av det bättre.
Kjell

Exakt vad som tränas upp är väl egentligen av akademiskt intresse, diskussionen kommer ju utifrån TS frågeställning.
Har man god kontroll på kroppen hjälper det på det mesta man gör när det gäller rörelse, balans och träning.
Mekanismer och fysiologi bakom är intressant för den intresserade. ;-)

 

[camoscio]

Naturligtvis är det stor skillnad på skog och alper, men jag anser helt klart att gå på några få stenar och korta backar är mer likt att gå på många stenar och långa backar än att stå statiskt på kuddar och bollar.
Om du är ute och löper går det säkert finna små alpliknande utmaningar längs vägen.

Gå på ett snöre var en övning som jag föreslog inte som balansövning, utan som koordinationsövning för att bli bättre på att sätta fötterna där du planerar.
Detta tror jag är fördelaktigt för dig utifrån vad du sagt tidigare, bland annat att du inte har några falltendenser normalt, du har fallit i enkel terräng, inte avancerad alpterräng. Detta verkar på mig som att när du går på plan mark har du inga problem, i avancerad terräng har du full fokus och faller inte (stavarna hjälper ju till, men rätta mig om jag har fel, men du verkar inte behöva väldigt mycket stöd av dem.) men i enkel terräng finns små saker som sätter dig ur balans och fokuset är lite mindre där.
Alternativ till snöre är t.ex att titta ett eller två steg framåt och bestämma var du ska sätta fötterna, t.ex spetsen av skon på små stenar, kottar och liknande.
Annars är tai-chi eller chi-gong en bra träning för att få bättre kroppskännedom och kroppskontroll.

Ena stunden säger du att man bara blir bra på precis det man tränar, nästa föreslår du att jag ska kuta omkring (eller bara gå?) i brötig skogsterräng, vilket inte har den ringaste likhet med bergsterräng. Att stå på en balanskudde
(jag gör nigrrörelser, f ö) eller en Bosuboll, är verkligen inte statiskt - vore det så skulle jag ju tvärtom vara mycket nöjd med min balans. Men på balanskudden har jag gjort framsteg på min dåliga sida, höger.
Det verkar som att jag mer och mer föröker koncentrera mig på stabilitet i knäna istf. fotlederna, vilket kanske
ger resultat.

Vad jag gör därutöver idag är att stå på ett ben och vrida kroppen hit och dit med en vikt mellan händerna. Viktigaste övningen är kanske Draken, där jag numera har en 5-kgs-vikt mellan händerna. Det är en övning som brukar rekommenderas i samband med knäproblem (eller för att förebygga dem) - jag har lärt den från en serie på GP-TV, "I form till Varvet". Jag har sett en bild där Johan Olsson övar den med en 20-kgs-vikt. Jag är glad om jag nån gång klarar den med 10 kg, jag har svårt att lyfta, eftersom min högra axel är paj. Jag tror faktiskt att 10 minuter av dessa övningar ger mer effekt än att klä på mig ytterkläder och ge mig ut i skogen och tränga mig fram bland snår och buskar och kullfallna träd samma tid. Bortsett från löpning (som jag inte betraktar som träning) vill jag bara träna inomhus tidigt på morgonen.

Det är inte små saker som sätter mig ur balans i lätt terräng. Olyckan jag refererade till skedde under löpning i
god fart på en skogsstig. Man hade lett om stigen p g a ett kullfallet träd och vänligt nog också kapat en smal trädstam,
en decimeter ovanför marken. Snittytan på stubben hade givetvis mörknat. Man har aldrig båda fötterna i marken när man springer, så snavar man med den ena så har man strax bägger fötterna i luften och inget att balansera med. Så jag flög framstupa och fick armen i kläm. Den ytterst vältränade triatlerten Jonas Colting lyckades en gång snava på en rot och bryta armen, så det kan nog hända vem som helst. Jag drabbades värre, drog axeln ur led (vilket är en anvisning om fler luxationer) och fick en fraktur i tuberculum majus (ett muskelfäste), som tydligen inte läkte så bra (benfragment, förkalkade senfästen) - jag sov dåligt i 2-3 månader och det tog mer än ett halvår innan jag kunde göra vissa övningar utan smärta. Jag har förlorat en del rörlighet och jag kan inte pressa ens 5 kg med höger axel.

 

[URB65]

Komplext

Hej. Balans är inte en enda sak, utan ett komplext samspel mellan flera sinnen och koordination. Ofta brukar man prata om balansorganet och då syfta på innerörat, men det är väldigt förenklat. Det balansorganet i innerörat gör är att känna av rörelser i olika riktningar och som involvera huvudet, t.ex. accelerationer framåt/bakåt och åt sidorna samt rotationer i olika riktningar. Yrsel kan ofta ha med detta organ att göra och den yrsel som man har efter att ha åkt karusell har med innerörat att göra. När du står med en fot på balans platta är det bl.a. proprioceptionen, dvs. förmågan att direkt och reflexmässigt känna av minsta rörelse som sker och koordinationen att korrigera och parera de små rörelser som sker för att bibehålla balansen. Detta är absolut balansträng och även stabilitetsträning för främst fotleder, men även till viss del knäleden och är bra rehabilitering efter t.ex. stukning av fotleden och även stärka upp sig och förebygga stukning.
Har du någon gång stukat foten och efter det provat att stå på ett ben upptäcker du hur svårt det plötsligt är att hålla balansen.

 

[LightDan]

Ena stunden säger du att man bara blir bra på precis det man tränar, nästa föreslår du att jag ska kuta omkring (eller bara gå?) i brötig skogsterräng, vilket inte har den ringaste likhet med bergsterräng. Att stå på en balanskudde
(jag gör nigrrörelser, f ö) eller en Bosuboll, är verkligen inte statiskt - vore det så skulle jag ju tvärtom vara mycket nöjd med min balans. Men på balanskudden har jag gjort framsteg på min dåliga sida, höger.
Det verkar som att jag mer och mer föröker koncentrera mig på stabilitet i knäna istf. fotlederna, vilket kanske
ger resultat.

Vad jag gör därutöver idag är att stå på ett ben och vrida kroppen hit och dit med en vikt mellan händerna. Viktigaste övningen är kanske Draken, där jag numera har en 5-kgs-vikt mellan händerna. Det är en övning som brukar rekommenderas i samband med knäproblem (eller för att förebygga dem) - jag har lärt den från en serie på GP-TV, "I form till Varvet". Jag har sett en bild där Johan Olsson övar den med en 20-kgs-vikt. Jag är glad om jag nån gång klarar den med 10 kg, jag har svårt att lyfta, eftersom min högra axel är paj. Jag tror faktiskt att 10 minuter av dessa övningar ger mer effekt än att klä på mig ytterkläder och ge mig ut i skogen och tränga mig fram bland snår och buskar och kullfallna träd samma tid. Bortsett från löpning (som jag inte betraktar som träning) vill jag bara träna inomhus tidigt på morgonen.

Det är inte små saker som sätter mig ur balans i lätt terräng. Olyckan jag refererade till skedde under löpning i
god fart på en skogsstig. Man hade lett om stigen p g a ett kullfallet träd och vänligt nog också kapat en smal trädstam,
en decimeter ovanför marken. Snittytan på stubben hade givetvis mörknat. Man har aldrig båda fötterna i marken när man springer, så snavar man med den ena så har man strax bägger fötterna i luften och inget att balansera med. Så jag flög framstupa och fick armen i kläm. Den ytterst vältränade triatlerten Jonas Colting lyckades en gång snava på en rot och bryta armen, så det kan nog hända vem som helst. Jag drabbades värre, drog axeln ur led (vilket är en anvisning om fler luxationer) och fick en fraktur i tuberculum majus (ett muskelfäste), som tydligen inte läkte så bra (benfragment, förkalkade senfästen) - jag sov dåligt i 2-3 månader och det tog mer än ett halvår innan jag kunde göra vissa övningar utan smärta. Jag har förlorat en del rörlighet och jag kan inte pressa ens 5 kg med höger axel.

Åh, så dum jag är, alperna är ju helt annorlunda än skogar, där man måste gå uppför backarna. I alperna är ju de små runda stenarna väldigt flexibla och mjuka, precis som en bosuboll och det sticker såklart aldrig upp någon mer än en decimeter över backen.
Står man på dem och niger och vrider lite, så transporteras man ju upp på toppen, det blir ju exakt som en balanskudde.
Ironi färdig.

Det jag tror är viktigast för dig att träna är nog det mentala, av allt du skrivit verkar det som att den enda gången du har problem med dålig balans är när du står och tar tiden hos någon PT, sjukgymnast eller liknande.
Du har ju inga falltendenser när du går, varken i närheten av hemmet eller i alperna. Att snubbla på en rot eller stubbe kan alla göra, har du båda fötterna i luften kan du ju inte kompensera oavsett om du tränat balans 12 timmar om dagen hela livet.
Olyckor sker, och du tränar upp kropp och balans på ett bra sätt, men det går att träna ännu effektivare, vill du inte göra det, oavsett anledning behöver du inte idiotförklara den som ger dig välmenande tips.
Som sagt, olyckor kan ske, i alperna, på löptur eller när du hår från sängen till toaletten hemma, du får bara bestämma vilken nivå av risk som är acceptabel för dig och inrätta tanken mot det. Fysisk träning kan ju boosta självtilliten till viss del, men så länge du begränsar dig själv i din tanke kommer begränsningarna vara kvar fysiskt också. Jag har gott förstått att du har skador som är permanenta, det behöver du inte dra upp igen, men du har fortsatt många möjligheter att träna, både fysik och balans, det som må till är viljan. Vill du inte är det helt ok för mig, vill du är det bra för dig, men att säga att det är omöjligt är bara att skjuta ansvaret för sitt eget liv bort ifrån sig själv.
Hur du än letar kommer du dock aldrig att finna någon som är bättre på att ta ansvar för ditt liv än du.

Massor av lycka till med träning, turer och livet.

 

[camoscio]

Om ditt ironiförsök: det är ju inte jag som hävdar att medlen måste se ut som målet. Jag påvisar däremot din inkonsekvens.

Syftet först. Mer långsiktigt, all träning, "age-defying fitness", att motverka åldrandets effekter.
Jag är inte fallbenägen idag, men vill inte heller bli.
På kortare sikt, att minska risken för slitage och olyckor under aktiviteter, i detta fall främst löpning (fyra dagar i veckan!) och bergsvandring.
Jag har av och till haft knäproblem, som blir akuta t ex vid vandring i grov blockterräng.
Då kan ju självklart inte min träning se ut på det viset (dessutom finns det ingen blockterräng där jag bor).

Istället försöker jag hitta skonsamma övningar som tränar de muskler, reflexer, etc. som underlättar aktiviteten och förebygger vidare skador. Sjukgymnaster föreslår därför balansträning.
Dit hör övningar på balanskudde eller balansplatta som syftar bl a till att förbättra knästabiliteten. Draken är också en övning som alltid anbefalls i de här sammanhangen. Jag gör en förenklad variant - jag reser mig inte på tå.

Övningarna ger mig också en viss inblick i var problemen ligger. På balanskudden märker jag att
jag har sämre knästabilitet på höger sida. På bosubollen märker jag att mina fotleder är väldigt instabila.
Svårigheten med blundövningar (som alla andra klarar!) visar att jag inte instinktivt hittar jämviktsläget där tyngden går rakt genom benet. Jag lyckas numera ibland klara
kanske 15 sekunder på vänster fot, men rör mig för mycket.

Det är ju helt grundläggande, men här får jag veta att det har man begränsad nytta av!

Men allt detta avvisar du ty så ser ju inte verkligheten ut. Du föreslår att jag istället ska ta mig fram i brötig skogsterräng, som om det skulle ha någon likhet med bergsvandring
(eller för den delen löpning). Det har det inte, och, viktigare, det är inte balansträning överhuvudtaget. Balansen utmanas inte.

Jag ska gradvis öka svårigheten, vad nu det kan innebära. Det finns många hinder i skogen, buskar, snår, nedfallna träd, gyttjepölar och jag kringgår dem - tillsist hamnar jag alltså ändå på stigarna.

Tyvärr har en del - som den forummedlemmen jag citerade förut - den där nedlåtande attityden, att om jag har svårigheter med något ska jag inte lösa dem utan sänka mina anspråk till det närmast triviala.

Samma gäller f ö den PT jag dumpade för två år sen, efter endast en träff. Jag har aldrig känt mig så kränkt och förnedrad.


Jag borde inte ha tagit upp detta i det här forumet. Eventuellt ska jag ta mod till mig och kontakta en sjukgymnast som kan komplettera min analys och utveckla mina övningar. Det är en chansning.

 

[camoscio]

Hej. Balans är inte en enda sak, utan ett komplext samspel mellan flera sinnen och koordination. Ofta brukar man prata om balansorganet och då syfta på innerörat, men det är väldigt förenklat. Det balansorganet i innerörat gör är att känna av rörelser i olika riktningar och som involvera huvudet, t.ex. accelerationer framåt/bakåt och åt sidorna samt rotationer i olika riktningar. Yrsel kan ofta ha med detta organ att göra och den yrsel som man har efter att ha åkt karusell har med innerörat att göra. När du står med en fot på balans platta är det bl.a. proprioceptionen, dvs. förmågan att direkt och reflexmässigt känna av minsta rörelse som sker och koordinationen att korrigera och parera de små rörelser som sker för att bibehålla balansen. Detta är absolut balansträng och även stabilitetsträning för främst fotleder, men även till viss del knäleden och är bra rehabilitering efter t.ex. stukning av fotleden och även stärka upp sig och förebygga stukning.
Har du någon gång stukat foten och efter det provat att stå på ett ben upptäcker du hur svårt det plötsligt är att hålla balansen.

Intressant inlägg. Om jag fattat rätt så det som händer med åldern är att balansorganen i öronen utvecklas olika, vilket skapar en besvärande osymmetri. Så mycket vet jag, att jag har påtagligt bättre balans på vänster ben än höger, men inget tyder på att de är olika starka. Ett videotest visar att jag
har sämre löpstyrka på vänster sida, men enligt testledaren kan det bero på svagare gluteus medius och höftböjare på den sidan. Det kan gå tillbaka på en olycka för 8 år sen där jag tappade väldigt mycket styrka i rumpan.

Vänster sida har också en kronisk skada, en förbening i hälsenefästet, vilket ju inte borde vara en hjälp.
Min PT var lite förbryllad av detta. Jag berättade att min enklaste övning är nigrörelser på balanskudde, men om jag klarar 20-30 på vänster, kosta det en del möda att klara ens 10 på höger, och jag ser att benet vinglar. Jag tror det är en bra övning för knäna. En sjukgymnast sa för fem år sen att fotlederna kan man inte träna. Men PT:n föreslog att jag t ex skulle göra mina hoppövningar (i sidled över ett streck) på framfoten allena, samt gå över till att göra mina tåhävningar både koncentriskt och excentriskt på en fot i sänder - det verkar f ö engagera även lårmusklerna. Om det betyder något för balansen vet jag ännu inte, men det kanske påverkar löpningen till det bättre. Löpningen är fortfarande viktig, även om det inte längre går så fort.

Förra året var jag på Rörelse och Hälsa i Linköping för en del besvär i ljumsktrakten (iliopsoas var diagnosen). Då passade jag på att läsa några anslag i väntutrymmet. På det första stod det om balanstest; en 60+are som jag (jag har ju 5 månader kvar till 70 ...) ska klara 30 sekunder på ett ben med öppna ögon (inget problem) och väl 10 sekunder med slutna ögon (det var värre). På nästa anslag stod som viktigaste tips, för att förbättra benstyrkan och därmed balansen, sit-to-stand, att resa sig från en stol med båda fötterna i golvet, raskt, och sätta sig, så fort det går i en minut. Hur ajg skulle bli starkare av den övningen övergår mitt förstånd.