Utsidans språkcafé

[joanna]

(...)
Det vore kul att veta hur stor del av de olika utvecklingar språket går igenom som har att göra med att man helt enkelt läser fel? Fanns den utvecklingen lika starkt när man inte läste och skrev lika mycket, alltså innan folkskolan? (...)

Låter sannolikt, även uttalet "disciplineras" ju av skriftspråk och massmedia. Adolf Noreen som jag länkat till ovan ger en del exempel på den sortens folkliga "felhörningar" av främmande/komplicerade/skriftspråkliga ord, med efterföljande omtolkning till något som låter mer välbekant men betyder något annat.

(...) Jag är en ganska bildorienterad person, och märker att jag lär mig orden som former snarare än sammansättningar av bokstäver. Det märks på att jag läser fortare än många andra, men jag skriver långsammare. Ofta skriver jag fel när jag försöker skriva fort, för att bokstäverna inte lätt låter sig ordnas "i pennspetsen", antagligen för att hjärnan är ovan vid att tolka bokstäverna i ordet var för sig.

MEN det intressanta är att vissa felstavningar verkar lämna mig oberörd, trots att jag annars är en "vän av ordning" när det gäller språk. Det händer när bokstäver byter plats på ett obemärkt sätt, t.ex. om de är lika i formen.

Ett exempel på detta är Framledes. Jag har alltid sagt och skrivit framledes, och anser att jag alltid också alltid läst framledes, men den frekventa användningen av framdeles enligt andra i tråden, antyder ju att jag antagligen "sett fel" alla de gånger jag stött på den nya formen. Om någon däremot hade uttalat ordet framdeles i min närvaro hade jag reagerat direkt. (...)

Känner verkligen igen mig! Så jag kanske också har missat "felstavningarna" av framledes. Jag är en extrem vad som brukar kallas "visual-spatial thinker" (till skillnad från "verbal-sequential"), som lyckas maskera min dyslexi med god uppfostran och mycket bildning . Gör aldrig vanliga okunskaps-stavfel i något av de språk jag kan, men helt fel bokstäver bara hoppar ur handen, om jag så ska skriva "mamma", när jag är riktigt trött. Vilket jag genast ser, men det hjälper inte nästa gång.

Är det nån språkteoretiker som vet hur det förhåller sig? Jag vet att min tes får motstånd av åtminstone ett sånt ordpar ur historien som dryftats på Utsidan.se, nämligen portugals Bacalão <=> Kabeljo.

Ja, kom igen ni som kan detta bättre! Eller kanske någon perceptionspsykolog? Måste ju vara ett helt fascinerande forskningsområde.

 

[aronwidforss]

Javisst, och min tröga hjärna börjar nu också komma på fler: S:t (sankt), G:a (gamla), ändelser till böjda förkortningar (FN:s flagga, cd:n) och så de självklara 1:a. 2:a etc. (fast man kan ifrågasätta om de ska definieras som förkortningar).

Är formeln för kolonförkortningar alltså helt enkelt [första bokstaven]:[sista bokstaven], eller finns det något fall där så inte är fallet?

 

[aronwidforss]

Ja, kom igen ni som kan detta bättre! Eller kanske någon perceptionspsykolog? Måste ju vara ett helt fascinerande forskningsområde.

Dina bilder går verkligen hem hos mig. Mina tankar är av oerhört spatial natur (folk reagerar på att jag viftar med händerna under föreläsningar när jag visualiserar något matematiskt problem), och stökiga pappershögar är sannerligen inget problem hemma hos mig, så länge det är jag som stökat till dem.

 

[joanna]

Är formeln för kolonförkortningar alltså helt enkelt [första bokstaven]:[sista bokstaven], eller finns det något fall där så inte är fallet?

Kommer i a f inte på någon direkt. Den allmänna regeln verkar vara, att kolon ersätter utelämnade bokstäver, men det vore ju dumt att inte utelämna så många som möjligt, om det nu är förkortning man strävar efter .
Oavsett vilket, så känns det inte som det är fritt fram att nybilda vilka kolon-förkortningar som helst, utan det är bara de redan etablerade som gäller.

Dina bilder går verkligen hem hos mig. Mina tankar är av oerhört spatial natur (folk reagerar på att jag viftar med händerna under föreläsningar när jag visualiserar något matematiskt problem), och stökiga pappershögar är sannerligen inget problem hemma hos mig, så länge det är jag som stökat till dem.

Haha, jag viftar också med händerna och ritar bilder och mysko flerdimensionella relationsdiagram, när jag ska förklara något. I skolan "såg" jag ofta det vackra mattebeviset först och fick efterkonstruera den formella vägen dit baklänges. Jag tänker nog överhuvudtaget inte i/med språk, så det blir alltid en jäkla möda att i efterhand översätta det hela till ett linjärt flöde. Datorn var dramatiskt frigörande för mitt skrivande - nu gick det ju att börja i mitten, ändra, fila och kasta om hur mycket som helst

Nu får man ju komma ihåg att "visuellt/spatialt" och "sekventiellt/verbalt" tänkande är bekväma, men mycket förenklade "kluster-koncept". I verkligheten föreligger det statistiskt sett en större eller mindre korrelation mellan de i klustret ingående egenskaperna, men det finns få individer, om några, som är renodlat det ena eller det andra. Man kan t ex vara en extrem spatial begåvning med ett mediokert bildminne, eller tvärtom.

Jag identifierar mig starkt med bilden till höger i det övre bildparet, men faktiskt inte alls med det röriga skåpet i det nedre. Såvida inte där (också) råder någon sorts för andra osynlig ordning, som JAG skapat och har järnkoll på

 

[pysen78]

Absolut finns korrelation. Jag har oftast otroligt stökiga arbetsytor, men så länge ingen annan flyttar på nått vet jag väldigt bra var allt finns. Systemet fallerar med för hög arbetsbelastning. Då glömmer jag.

Samm sak när man slog i äldre uppslagsverk. Man visste på ett ungefär var i boken en artikel fanns rent fysiskt. Funkar inte i pdf tyvärr. Samma sak med ritning i datorn och på papper. Skalan känns i kroppen på de senare.

 

[eyck]

"Framledes" som adjektiv i betydelsen "framtida" är ju belagt sedan åtminstone 1763 enligt SAOB.

Apropå folketymologier så tänker jag som Klepperentusiast på praktexemplet "fältkajak"...

Mats

 

[Ayrin]

Intressanta diskussioner

Vad gäller "framledes" kontra "framdeles" använder jag (liksom en hel del andra tydligen) "framledes" både för verbet "leda fram" och för att beteckna något som ska ske i framtiden. Framdeles hade jag knappt sett innan den här tråden, och eftersom jag i princip har "inverterad dyslexi", dvs stavfel riktigt sticker i ögonen, har jag svårt att tro att jag skulle missat det om det var frekvent förekommande.

Finns det månne en geografisk koppling? Jag är Örebroare till födsel och uppväxt.

Vad gäller spatialt kontra sekventiellt är jag nog nånstans i mitten, använder generellt sett beskrivningarna, men har i brist på sådan sällan något problem att visualisera hur det ska bli. Egentligen använde jag väl beskrivningarna eftersom jag gått pang på några gånger och insett att det slutgiltiga resultatet är avhängigt på bitar som inte syns, och man därför inte kommer i hamn enbart spatiellt... Så inlärt sekventiellt beteende?

 

[Kveke]

Finns det någon motsats till att "ta höjd"?

I brist på annat i hängmattan de senaste dagarna har mitt autistiska jag stört mig på detta uttryck.

Om uttrycket används av fjällvandrare menar man väl att man ska gå högre upp? men vad ska man "ta" om man vill gå längre ner? Lägre höjd förstås, men varför betyder "ta höjd" alltid högre höjd? 😀

Sen stör jag ännu mer när politiker och chefer "tar höjd" för saker i helt andra sammanhang. För att inte tala om när de ska "flagga" för saker och ting hela tiden! Vad är det för fel på att "varna"? Låter det inte lika allvarligt och negativt eller? Kan känna att det blir lite väl många flaggdagar nu förtiden.

 

[bico]

Finns det någon motsats till att "ta höjd"?

I brist på annat i hängmattan de senaste dagarna har mitt autistiska jag stört mig på detta uttryck.

Om uttrycket används av fjällvandrare menar man väl att man ska gå högre upp? men vad ska man "ta" om man vill gå längre ner? Lägre höjd förstås, men varför betyder "ta höjd" alltid högre höjd? 😀

Sen stör jag ännu mer när politiker och chefer "tar höjd" för saker i helt andra sammanhang. För att inte tala om när de ska "flagga" för saker och ting hela tiden! Vad är det för fel på att "varna"? Låter det inte lika allvarligt och negativt eller? Kan känna att det blir lite väl många flaggdagar nu förtiden.

Rimligen borde motsatsen till att "ta höjd" vara att "ge höjd", men det senare har jag så vitt jag vill minnas aldrig varken stött på eller använt mig av.

Jag använder "vinna höjd" när jag ökar min höjd genom att gå uppför/uppåt och "tappa höjd" när jag minskar min höjd genom att gå nedför/nedåt.

/Birger

 

[tango]

Finns det någon motsats till att "ta höjd"?

I brist på annat i hängmattan de senaste dagarna har mitt autistiska jag stört mig på detta uttryck.

Om uttrycket används av fjällvandrare menar man väl att man ska gå högre upp? men vad ska man "ta" om man vill gå längre ner? Lägre höjd förstås, men varför betyder "ta höjd" alltid högre höjd? 😀

Sen stör jag ännu mer när politiker och chefer "tar höjd" för saker i helt andra sammanhang. För att inte tala om när de ska "flagga" för saker och ting hela tiden! Vad är det för fel på att "varna"? Låter det inte lika allvarligt och negativt eller? Kan känna att det blir lite väl många flaggdagar nu förtiden.

Ang "ta höjd för" så tycker jag det innebär att man förereder sig för något, t ex genom att reservera eller sätta av reserver. En vedeldare tar höjd för en kall vinter genom att fyllda vedlager.
har ingen bra direkt motsats till ta höjd för, men innebörden tycker jag är oförberedd eller utan reserver.

Jag tycker det finns en nyansskillnad på att flagga och varna. Flagga är att varna för att något kan hända i framtiden men man flaggar inte för att något ha hänt. Varna kan man däremot göra både före, under tiden och efter något hänt.

Man flaggar inte för en pågående incident/olycka, att flagga är förebyggnade, i mitt språköra.

/Patrik

PS
För verbala hårklyvare rekommenderas P1-programet språket, i en app, webläsare eller FM-radio nära dig.
DS

 

[Skogsstjärnan]

Vi har ett manegement språk som pratas av karriärister och andra obegåvade människor.

”Vi tar höjd för att framgent söka bli språkligt mindre självrunkande” borde slipsgubbarna och scarfskvinnorna säga.

Tyvärr har vi också ett annat problem och det handlar om att en stor del av svenska folket (infödda) inte längre förstår ett språkbruk som är mer vittomfattande än enkelt dagligt tal.
Typ.

 

[avslutat_medlemskap_20-11-23]

Ordet "grannlaga" verkar ha blivit populärt efter Horace Engdahls användande under akademiens skandaler. Tycker inte om ordet, speciellt som det används av folk som mest vill verka lite märkvärdiga. Fult är det också och passar inte betydelsen.

Nån som har det naturligt i sin vokabulär?