Två män räddade från Kebnekaise

[tango]

tango, Jag håller i mångt och mycket med dig!
Dagligen räddas tex. bilister och övriga trafikanter helt gratis(skattemedel) trots att de förmodligen gjort dåliga val. Det bör inte vara skillnad om en olycka råkar inträffa i fjällmiljö.
När det gäller exemplet i en del alpländer och helikopterräddning - om jag inte har försäkring, blir jag inte räddad då? Ska man ligga där i glaciärsprickan och invänta döden? Är det det vi vill ha?

I Frankrike efterfrågas försäkringspapper eller kreditkort före avfärd med räddningshelikopter (Chamonixdalen). Jag vet inte vad som händer om man inte kan uppvisa detta - det krävs en hård och cynisk pilot som lämnar en allvarligt skadad person i snön men är det pistnära kan ju pistörer ta ner dig med pulka - osäker på det är belagt med kostnad det också eller inte.
Inom EU har man ju rätt till samma sjukvård som de lokala medborgarna men i många fall får man lägga ut själv först och sedan få pengar åter mot kvitto av sitt försäkringsbolag och när man väl ligger där med urledvridet knä är det kanske inte läge att leta efter billigast läkaren i stan....

/Patrik,

 

[consono]

tango, Jag håller i mångt och mycket med dig!
Dagligen räddas tex. bilister och övriga trafikanter helt gratis(skattemedel) trots att de förmodligen gjort dåliga val. Det bör inte vara skillnad om en olycka råkar inträffa i fjällmiljö.

Jag håller helt med dig, i Sverige har vi ett system med skattefinansierade trygghetssystem. Det är definitivt inte så att det är gratis för den som måste utnyttja systemet, såvitt man inte är sk. nolltaxerare och aldrig betalat skatt. Det är bra att komma ihåg när intressegrupper ropar ut sina protester mot skattetrycket. Vi får en hel del gott för pengarna. Både i fall som dessa, men även i en del äventyrligheter som är mer planerade men likväl skrämmande, smärtsamma(för vissa) och farliga som tex förlossningar

 

[carvingkimbo]

I Frankrike efterfrågas försäkringspapper eller kreditkort före avfärd med räddningshelikopter (Chamonixdalen). Jag vet inte vad som händer om man inte kan uppvisa detta - det krävs en hård och cynisk pilot som lämnar en allvarligt skadad person i snön men är det pistnära kan ju pistörer ta ner dig med pulka - osäker på det är belagt med kostnad det också eller inte.
/Patrik,

Det är faktiskt gratis bergsräddning i Chamonix under KLÄTTRING. Vid skidfärd så krävs att man är väl försäkrad via t ex CAF eller Carte Neige om man inte vill betala.

Exakt hur man gör skillnad vet jag inte då man väldigt ofta har rejält med klätterprylar med sig på skidturer och skidor på anmarschen till klättringen...

/K

 

[Bulingen]

Sverigeanpassa EU

Kan tycka att det är dags för övriga medlemsländer i EU att anpassa sig efter Sverige i fråga om räddningstjänsten.

 

[tango]

Kan tycka att det är dags för övriga medlemsländer i EU att anpassa sig efter Sverige i fråga om räddningstjänsten.

Tror säkert alla icke-svenska europeer jublar åt ditt förslag till skattehöjning, där en stor del av värdet går till turister ;-)

/Patrik

 

[rija]

Kan tycka att det är dags för övriga medlemsländer i EU att anpassa sig efter Sverige i fråga om räddningstjänsten.

Hm, vet inte om du är ironisk eller menar allvar. Det är ju annars ganska typiskt svenskt det där med att vi borde exportera det mesta av hur vi har inrättat samhället till de mindre utvecklade länderna i Europa som t.ex. alpländerna, de som ännu inte förstått hur överlägsen vår svenska modell är. Men...

Kan faktiskt se en poäng i att alpländer som Frankrike INTE har "fri" skattefinansierad räddning utan kräver försäkring.

Fundera ett ögonblick över topografi, snömängder och risker när man ger sig ut utanför pisterna i alperna, t.ex. Chamonix jämfört med Svenska fjällen. Fundera över mängden turister från alla delar av världen som myllrar runt på skidor i alporterna. Fundera över färdighetsnivån bland alla dessa vad avser att göra rätt bedömningar av risker och terräng i en högalpin miljö.

Ett krav på försäkring är mot bakgrund av det ganska lätt att förstå och kanske, kanske får det någon som inte har utanför pisten att göra att stå emot impulsen att dra iväg utför den där frestande bergssidan...

Om vi som alpländerna hade miljontals besökare som drällde runt i våra mer "högalpina" områden, de flesta utan adekvat kunskap och utrustning skulle vi nog också få en debatt kring huruvida det är vettigt att svenska skattebetalare finansierar alla de helikoptertimmar och den räddningspersonal med livet som insats skulle krävas för att få ner folk från fjället...

Eller, fel. I Sverige skulle vi nog få en annan typ av debatt, vi skulle säkert få en debatt huruvida folk borde FÖRBJUDAS att ge sig ut på fjället i stället.

 

[Himmalaya]

Debattartikeln ifråga har iofs en poäng. Det första som mötte oss när vi skidade upp till Keb STF var ett sällskap på 9 skotrar från fjällräddningen som bogserade en skoter som fått stopp, antagligen krångel med motorn.

Kort senare drabbades vi av den, då för oss ovetande, stormvarning 1 som kommit över fjället. 20 sekundmeter blåste omkull två av oss på skidorna. Vi letade lämplig plats i cirka 30 minuter, slog upp våra tält och förankrade ordentligt med snöankare. Drog igång bensinköken i absiden, åt en rejäl middag (880 kcal/person) och somnade sedan gott i våra -17 sovsäckar med vinden tjutandes i tältet. Nästa morgon var vädret bättre och vi fortsatte mot Keb STF.

Jag hade gärna gått en kurs som certifierade min vintervana som försvarsmakten och egen träning gett mig. Jag tycker faktiskt också att den klätterförsäkring som finns skulle kunna vara ett bra komplement till fjällräddningen. Så i grunden kan jag faktiskt inte vara oense med skribenten. Frågan är vara vad man gör med den genomsnittliga skidåkaren som faktiskt tar det säkra och bor på stationen och endast tar korta turer. Om han trots dessa åtgärder drabbas av stormen är det inte rimligt att han skall betala.

Själv gav jag upp efter 100 höjdmeter när snön ersattes av is, och återvände ner för berget i mörkret. Jag litar på min alpina pannlampa och Keb STF har en stor mast med röda lampor på för att ge en fyr på vägen hem, jag tog även min klätterkamrat med mig mot baslägret. Jag visste samtidigt att Mattias och hans klätterkamrat isklättrat under vintern och högst troligen hade kunskaperna att ta sig de sista 100 metrarna till kammen. Nu skulle det visa sig att han bara klarade 70 av dem men det gick inte av avgöra då. Det handlade alltså inte om 3 kilometer som pressen säger. Det var cirka 30 meter kvar på kammen, och det var cirka 300 höjdmeter kvar till toppen. Någonstans här har antagligen förväxlingen gjorts.

När jag lämnade Mattias hus för cirka 12 timmar sedan sov han gott, och har antagligen inte vaknat än. Vi får se om han väljer att deltaga i debatten här under helgen. Själv har jag inte sovit sedan jag lämnade Kiruna igår morse och borde kanske sova på saken först, men det har aldrig varit min stil

Tjena Niklas Larsson och alla andra! Detta blir nu skrivet en månad nästan senare men jag tänkte skriva något om det som hände. Artikekl i Aftonbladet beskriver rätt bra vad som hände. Vi fortsatte upp efter att ni lämnat oss och isen som ni såg byttes ut mot snö. Vi kunde säkra oss i bultarna på leden och allt gick bra fram tills att vi kom fel på leden. Anledningen är att det var en kommunikations miss som ledde till det hela och trötthet. Jag vill av respekt för min kamrat inte berätta i detalj vad som hände då vi tillsammans kommer att göra en skade rapport för oss själa och kanske om han så vill publicera den här. Men han ville inte vara med i media och jag respekter hans beslut om att eventullt inte berättta för noga.

Jag har dock varit i samtal med en klätterinstruktör från klätterförbundet och även klätterkompis till mig. Han arbetar bla med att öka säkerheten vid klättring osv så det är mer en frågon om det som finns förutom det som stått i media ska bli tillgängligt. det var ju inte nog med fallet. Vi kunde inte larma från där vi var då vi saknade moblitäkning så vi fick ta oss över glaciären när det blev lite ljusare då vi förlorade våra pannlampor i fallet. en annan sak vi höll värmen genom att ta på oss våra varma överdragskläder som vi hade i våra väskor. Då man brukar undvika att klättra i dem. Vi använde köket till att göra mat och värma vatten. Mn kompis led första tiden av sinnesförvirring och hade vi båda varit i det tillståndet kanske vi inte överlevt. Men han kom igen under natten efter mat och varma kläder. Efter glaciären vandringen som var riktigt ruggig i vårat tillstånd och med den mindre mängd utrustnign vi hade efter fallet och vi var ju också ordenkligt skadade så kunde vi på lägre höjd äntligen ringa. Därefter dröjde dt 4 timmar innan helikoptern kom. Vi hade nog fått ruggit svårt att ta oss ner då mitt knä var ordenkligt tilltygat och kompisen hade fått smäll i huvudet ochryggren och foten. En patrull var också på väg upp till oss och men helikoptern räddade oss. Vi hade då varit ute i 30 timmar från det att vi startade varav 17 efter olyckan.

När det gäller alpinklättring så är min vana inte särskilt stor men det hör skulle vi klarat. Jag har isklättrat en hel del och även klippklättrart och gått en hel del klätter kurser. Sedan har jag bestigt rätt många toppar. Min vana i fjällen är stor så jag sedan 2003 har varit aktiv inom vandring med inriktning på att bestiga toppar. Jag har bla även bestigit mont blanc och elbrus 2009. Men min som aktiv klättrare har jag inte varit aktiv i mer än ca 3 år. Min kamrat är mindre erfaren och det som hände var att vi kom av leden pga en miss eller valde fel väg och sedan slutade det att kompisen föll från ett is och stenparti som slutade ca 80 grader och jag kunde inte säkra hans fall. Till saken hör att vi var förbereda för snöklättring inte is och sten som skulle varit fallet om vi följt rätt väg. sedan har fjällräddningen eventuellt varit inne på att vi kanske inte befann oss på östra leden utan en annan väg lite närmre toppen. Men det är ännu oklart hur det är med det. jag ska ge mig av upp igen så fort knät blir bra och min kompis likaså och försöka lokalisera vart och vad som hände. sedan går vi nog upp den västra leden alt förjer en guidad grupp upp längs östra leden.

Men helt klart är att vi gjorde en stor miss och nu stänger biblioteket jag sitter och skriver på om en stund, men en mera fullständig redogörelse kommer att publiceras på mattiasvallin.se inom en vecka eller två dvs min hemsida som ännu är under upparbetning sen i julas.

mattias

 

[Himmalaya]

Tänkte tilläga några saker som jag inte hann på bibliotektet.
För det första att jag och min kamrat är otroligt glada att vi lever och att vi kommer bli helt återställda. Då vi föll var jag helt övertygad om att vi skulle dö men genom ett mirakel eller hur man nu ska säga så överlevde vi. Angående var vi föll så var vi mycket nära att komma upp på väggen då vi befann oss på 1830 meters höjd föll ner till 1660 meter. Vi hade ett vertikalt fall på ungefär 100 meter. Sedan bromsades vi in på snöfältet som vi hade klättrat upp på i början.

Vi var med andra ord endast en mindre bit kvar i höjdmeter räknat till toppstugan då olykan inträffade. Vi kan nog ha varit max 1 km eller 500 horisontella meter från den. Jag vet nämligen inte exakt hur långt det är att gå från det att man kommit upp från väggen där östra leden ligger och till stugan. Om vi sen var på den eller inte eller om det var en svårare återstår att se. Men en sak vet jag och det är att där vi klättrade då vi föll hade vi avikit från leden dvs även den som vi hade tänkt följa då vi tittade på väggen nerifrån.

Varför vi avgick från den väg vi tänkt oss som skulle inneburit snöfält hela väggen upp förutom där de andra lämnade oss är lite svårt att förklara och det är här jag inte vill riktigt gå in på någon detalj av respekt för min kamrat. Men som jag nämde tidigare i andra inlägget en kommunikations miss, trötthet, mörker och en rad andra omständigheter som ledde till fallet kan jag i alla fall nämna. Felet eller misstaget är lika mycket bådas.

Samtidigt gjorde vi många rätt då vi var så nära att komma upp och det hade inte varit någon fara förän vi kom fel på slutet. Fallet var förstås ren tur men om vi hade hamnat på glaciären för några år sedan hade vi nog knappast överlevt i det tillståndet då både jag och min kamrat har skaffat oss en hel del erfarhenhet av att vara ute i vinterkyla. För det kom att bli en kamp och hade vi inte fått tag på fjällräddningen så vet man aldrig vad som hänt för vi tog oss fram otroligt sakta. Risken hade varit stor att vi hade skadat oss ännu värre och så hade vi varit i en ännu värre situation.

Det viktiga är att vi mår bra och därför kan vi vara laddade på att fortsätta klättra och utvecklas. Men vi har nog knappast någon sån här tur en gång till, så en hel del eftertanke och erfarenhet har vi tagit med oss. Framför allt att inte ge sig på för svåra saker utan att stegra upp svårighetsgraderna allt eftersom. Visserligen så har jag alltid resonerat så men denna dag blev det inte så där uppe på väggen.

Jag har däremot isklättrat igen och det gick bra även om jag fick ta det lite lugnt med knät. I sala där jag bor har vi förmånen att ha fina isar in i maj då vi är en hel del från västerås klätterklubb som brukar klättra i Salas öppna gruvschakt. Det kändes viktigt att komma igång igen efter allt som hänt.

//mattias

 

[nilssa]

Jag tycker att det är intressant att läsa en sån här rapport, inte av sensationslystnad, utan för att det ger en möjlighet att lära sig mer om risker vid den här typen av klättring.
Det ni skriver sammanfattar vad jag tycker är svårt med "alpin" klättring i svenska fjällen. Att pusha på såpass sent på dagen som ni verkar ha gjort var väl omdömeslöst, sett i efterhand, men i övrigt tycker jag att det är tre rätt vanliga ingredienser: trötthet, fel vägval och lös terräng.
Just för att man kan lära av sånt här så tycker jag det är värdefullt med en mer detaljerad rapport.

 

[The Crow]

Angående rätten till räddningen så tycker jag Ola Skinnarmo har en rätt bra syn på det. Så länge vi vårdar rökare, som i mångt och mycket är betydligt farligare i längden så bör även naturfolket få gratis räddning och vård.

Däremot kan jag tänka mig att på sikt införs det kanske nån form av försäkring på samma sätt som DAN International som dykarna använder sig av.

Jag pysslar med annan verksamhet som har en viss grad farlighet över sig och förra sommaren, eller det kanske är två år sen nu, var vi vid tre tillfällen tvungna att ta ut sjukvårdstransport och som i de fallen blev helikopter. Det var förvisso inte vårt beslut men det är ju lite ointressant i sammanhanget. Men det fick mig ändå att fundera lite över saken att en tämligen begränsad grupp människor står för en stor kostnad i samband med räddning och det rimliga i att alla andra via skattsedeln får chippa in till denna fritidsverksamhet.

Men fortfarande vårdar vi rökare och fortfarande är det tillåtet att röka. Således blir det för mig omoraliskt att framhävda att just fritidsutövare skulle behöva teckna försäkringar för att deras räddning skulle vara acceptabel.

Skönt att höra att det gick bra iaf, eller någorlunda iaf. För de som undrar hur det kan bli så konstigt i media så kan ni tänka på den där leken man hade på dagis. När alla satt i ring och så viskade man något i kompisens öra som i sin tur viskade vidare...

/Fredrik

 

[Maurits]

Folkhälsa och samhällsekonomi ...

Utan att ha några som helst hårda siffror att bevisa mitt resonemang med (men det kanske någon annan kan bidra med) tror jag att det fåtal av räddningsoperationer som orsakas av olika friluftsmänniskor med marginal betalas av frilufsandets folkhälsoförbättrande effekter och den därmed sammanhängande samhällsekonomiska nettovinsten. Hur många uppskjutna hjärtinfarkter behövs det för att betala en helikopterutryckning?

Det samhällsekonomiska värdet av att ha en aktiv och rörlig befolkning är säkert svårt att beräkna, men jag tror att vi alla kan vara överens om att det är stort. Visst ska man göra sitt bästa för att minimera antalet olyckor, men det är viktigt att inse att olyckorna ändå är en såväl statistisk som kulturell funktion av att många är ute och rör sig i naturen. Om man har en kultur av friluftsliv kommer visa att välja att ägna sig åt det på ett sätt som av befolkningmajoriteten uppfattas som extremt.

Sett i ett större perspektiv tror jag att varje samhälle som hoppas på utveckling bör uppmuntra en förmåga till risktagande hos sin befolkning. Mycket få upptäckter och innovationer görs av människor som mest av allt prioriterar trygghet. I detta perspektiv tycker jag att det vore förkastligt att underhålla en inställning som ständigt hävdar att den som utsätter sig för risker alltid får skylla sig själv.

Till sist tycker jag att också rökare, trots deras faktiskt uppenbara brist på förnuft, självkontroll och i de flesta fall säkert entreprenöriell förmåga, har rätt till vård, men det är naturligtvis avhängigt den samhällsordning som just jag föredrar.

 

[The Crow]

Håller i grunden med, dock så är det ju inte alla aktiviteter som folkhälsofrämjande. Motorsport, MC-åkning, dykning, ridning till viss del. Listan går nog att göra lång, vet inte om det finns nått klarlagd studie som visar att friluftsliv skulle leda till enormt mycket bättre hälsostatus heller i sig. Bra mat och motion är nog viktigare i så fall. Även om det många gånger sammanfaller, men inte tillräckligt ofta.

Vet inte vad en hjärtinfarkt kostar, men en helikoptervisp kostar väl iaf 20' i timmen eller nått åtminstone bara att dra igång. Till det kommer all personal.

Hur som haver är det ett otäckt synsätt när man börjar diskutera vilka som har rätt till vård och assistans och vilka som eventuellt har förbrukat den rätten. Rädda den som räddas kan säger jag.

/Fredrik