Jag håller med om att det inte är rätt att använda nödsändaren för att man är trött.
Dock funderar jag lite över all den uppmärksamhet som det verkar väcka när det gäller just fjällräddning, när någon har larmat i onödan. Hur ofta åker brandkåren ut på falsklarm i Sverige? Hur många har fått åka ambulans fast de kanske kunde tagit taxi till sjukhuset? De allra flesta blir det ju inga rubriker av.
I en av länkarna ovan står det att fjällräddningen har varit ute 40 gånger på 55 dagar men det säger ju egentligen ingenting. Hur ofta åker en vanlig ambulans ut? Hur många utryckningar gör en polis på en dag?
Det är ju på sätt och vis skönt att bo i ett samhälle där vi får hjälp när vi behöver den utan att faktiskt behöva ta ansvar för kostnaden. Jag roade mig med att googla lite siffror. 2016 la polisen ner 75 miljoner kronor på att bevaka högriskderbyn i fotboll. Budgeten för fjällräddning var 13,9 miljoner. Så om vi bara förbjuder fotboll har vi råd att åka och hämta de som vill bli hämtade!
Vi kan läsa att allt fler besöker fjällen, då är det ju också rimligt att tänka sig att allt fler olycksfall inträffar inte bara för att folk är dåligt förberedda. När det gäller förberedelser så tycker jag att det är jättesvårt, det är svårt att beskriva för någon som inte har varit i fjällen hur mycket jobbigare det är att gå där. Hur mycket blötare du blir när det regnar eller hur eländigt det är att gå i sommarsnö när du plumsar igenom och hamnar i vatten till låren. En del av de här sakerna tror jag att man behöver uppleva den hårda vägen. De flesta som gör det kommer att komma därifrån en erfarenhet rikare, men ibland går det inte riktigt som man har tänkt sig och då kan man behöva hjälp.
Falsklarmen skulle säkert minska om man kunde ha någon form av tvåvägskommunikation, då skulle det vara möjligt att avgöra innan insatsen påbörjade som det här är ett nödläge eller inte.