Lite allmänt
I jobbet har jag hunnit sticka en hel del "vanliga" människor (dvs ta blodprover mm utanför vården, inom olika forskningsprojekt), och det är förvånande hur få friska vuxna som övervägt att lämna blod! Jag skulle uppskatta att ca 5% av de jag träffat någon gång tänkt på att man faktiskt kan gå och lämna blod och på så sätt dra ett litet strå till stacken.
Jag brukar uppmuntra de med rejäla vener (och som inte är direkt spruträdda!) att gå och kolla upp hur och var de kan lämna blod. Det är ju förj-ligt att de stora sjukhusen varje sommar måste ställa in planerade operationer pga blodbrist! De flesta jag pratar med är inte alls negativa, många blir närmast lite entusiastiska, men jag slås av hur lite många tycks veta om hur enkelt det är att lämna blod. Så, jag tycker man borde informera mer på skolor (t ex alla gymnasietvåor och -treor) och gärna på arbetsplatser, så allmänheten får upp ögonen.
Sen detta med spruträdsla. Av de jag pratat med som är blodgivare, så är det påfallande många som - precis som jag - började ge blod delvis som "självterapi" mot nålrädsla! Och i mitt fall har det iaf fungerat. En parallell är att jag för flera år sen hörde nån forskare på radio, som studerat vilka som söker sig till "scenyrken", dvs musiker, teaterfolk, presentatörer mfl. Bland dessa finns en överrepresentation av människor som tidigare haft scenskräck, men som söker sig till estraden för att få bukt med denna (alt. för att det ger en kick att övervinna rädslan, vad vet jag).
För att återvända till ämnet: När jag gett blod så brukar jag vara rätt sänkt resten av den dagen, bara att jogga efter bussen får mig att känna mig som en gravt överviktig, hjärtsjuk storrökare. Dagen efter brukar jag vara lite "torr", men mot kvällen går det bra att träna. Andra jag pratat med känner inte ett smack, så det är väl olika hur snabbt våra kroppar stabiliserar blodvolymen och -trycket.
