Tips inför hård vandring i sommar

[pery]

Det du skriver om barngråten visar att du redan lyssnat alldeles för mycket på oss gamla gubbstötar och annan fjällelit här på Utsidan

Nej, fjällen är inte så överbefolkade som vissa tror.
Vill ni ha det tufft och inte är så erfarna så säger jag "lätt men långt".

Jag håller alltså fast vid det jag skrev tidigare!

Men visst, jag gick Sarek som första fjällvandring med kompisar som "kunde". Det var skitväder men vi överlevde. Däremot är det underligt att lusten att fjällvandra överlevde

Här är mitt förslag på lätt Sarekvandring
http://www.frilufts.se/uppsala/tips/vandring/wmtips/sasa.html

Men gå en led annan än Kungsleden och ni kommer att träffa på mindre folk än i Sarek. Men folk bits inte. Det kan t.o.m. vara trevligt att prata lite ibland. Ni kommer att möta de som gör sig väldigt märkvärdiga men de kan ni skratta åt sen de gått.

Per

 

[tbergman]

Det stora flertalet av er hade gjort lumpen (om jag förstod dig rätt), och det rörde sig dessutom om de fysiskt mest krävande tjänsterna. Jag tolkar det som att det rör sig om jägarutbildning. Är detta korrekt innebär det att de/ni behärskar:

- Skavsårsprevention och -vård
- Fältmässig matlagning
- Åtgärder vid rast
- Att bära tung packning långt
- Den mentala stress som flera fältdygn kan innebära

Det är allt ni behöver kunna och givet detta står fjällvärlden öppen för er. Om ni bara undviker alltför krävande vad och glaciärvandringar är jag av den åsikten att ni borde vara kapabla att vandra varsomhelst i vår fjällvärld.

 

[Strykarräven]

Men visst, jag gick Sarek som första fjällvandring med kompisar som "kunde". Det var skitväder men vi överlevde. Däremot är det underligt att lusten att fjällvandra överlevde

Samma lika för min del. Någon som kan får introducera. Sen kan man prova själv.

Men denna tråd får mig att tänka på några gymnasiebekanta, som skulle ut för första gången i fjällen "på riktig". Om någon av er läser detta så får ni väl ge er version, men här är min:

Några killar, varav ett fåtal (en?) fjällvana, skulle till fjälls för första gången. De flesta ville göra balla saker i lumpen, och detta skulle liksom bli en försmak. Pratade med en av grabbarna, han hade just shoppat utrustning för omkring 10 000:-. Målet var Abiskofjällen om jag inte missminner mig. Det skulle tas si och så många toppar över 1800 möh, och de skulle bära 25 kg var, och leva på sojaprotein och pasta. Allt var uträknat. Jag var jävligt avundsjuk.

Min sambo (detta var innan jag blev medlurad till fjällen) mötte sagda grabbar när de varit ute i fyra-fem dagar. Två var komplett magsjuka och hade diarré, pga den ovana kosten och ansträngningen. De såg tärda ut allihop, utom de sjuka som var mer gröna i ansiktet. Det mesta var blött (inte för alla men för somliga i gänget) och jodå, de hade "tagit" en del toppar, det mesta i skitväder. De kom hem till slut, och vi var alla mycket avundsjuka på deras bedrift, när de berättade i gymnasiet om hur de rusat mellan topparna och haft diarré i buskarna. En av grabbarna var helt fascinerad av detta med att skita utomhus, det var första gången för honom! Han berättade mycket målande.

Några veckor senare tilläts jag följa med några av grabbarna och fiska. När jag satt i den regngrå morgondimman och späntade till frukostelden, frågade en av grabbarna "vilken teknik jag använde"? Vadå teknik? Jag fattade inte att det fanns olika eldningstekniker, som man kan läsa om i friluftsböcker med illustrativa färgbilder. Jag hade bara lärt mig elda någon gång när jag var liten, och på den vägen var det.

Där, när killen frågade om min "teknik" - han var f ö mycket imponerad över att jag fick eld (med sgs torr ved!) - förstod jag glappet mellan friluftsliv och friluftsliv, och plötsligt var jag inte lika avundsjuk på de 25 kilona packning eller alla de där topparna och höjdmetrarna.

Ni får ursäkta kapningen, men jag hoppas ni orkade läsa!
/A.

 

[Staffan Andersson]

Jodå, orkade läsa. Skrattar gott och både detta och andra inlägg i tråden

 

[Avslutat medlemskap]

text

Stort tack! Efter att ha snurrat runt lite på sidan ser det mesta bra ut.

Dina bilder från Breheimen 2001 var riktigt fina. Så mycket bättre kan jag inte tänka mig att det blir.

Hur lätt tar man sig till dessa platser i Norge? Egentligen borde väl inte skillnaden vara så stor. Jag antar att det är tåg som gäller oavsett. Bilresan blir nog ganska slitsam om man inte vill lägga ner så mycekt tid på den.

I Breheimen är man förstås också utlämnad åt vädret.
Den hga övergången på min andra etapp i dåligt väder? -
glöm! En del föredrar på slutet att gå över Liabreen
som också finns "i profil" på mina bilder.
Då är man helt beroende av T-rösen för att undvika
sprickor. Men fin är turen.

Jag tror det står ite om att ta sig dit på
"turområden i Norge" - klick från huthyfs.com :s
hemsida.

I korthet är ett lätt att ta sig till Jotunheimen:
tåg Oslo-Otta, buss till Gjendesheim.
TIll Breheimen var det värre, eftersom jag gick norrifrån
(tror det står i berättelsen: övernattn. i Oslo,
tåg Oslo-Otta, buss till Sjåk Saeter).

De lättaste områdena att ta sig till i Norge
är Dovrefjell, tåg till Kongsvoll, på mindre
än en timme är man på fjället. Och Skarvheimen:
nattåg Oslo-Finse, tidig++ frukost, sen iväg.

Finse ligger verkligen PÅ fjället.

 

[skrinnare]

Det går att gå hyffsat människofritt även i de mest populära områdena om man bara håller sig borta från de mest kända lederna och istället väljer att gå rösade leder och andra färdvägar.

Jag har exempelvis gått Abisko - Nikkaloukta och endast träffat människor första och sista timmarna av vandringen genom att gå genom Mårma och upp i Kaskavagge.

Går man själv eller inte är tvärsäker på sin förmåga är det ganska skönt att veta att det i alla fall finns andra människor inom "krypavstånd" om något går illa.

Att passera någon enstaka stuga stör inte mig i alla fall. Kan ge en chans att växla några ord med någon trevlig stugvärd, höra en anekdot eller två och sedan vandra vidare på sina egna vägar. Brukar inte vara någon större aktivitet kring stugorna, annat är det kring de större fjällstationerna, där kan det vara livat.

 

[Slan]

Alltså...
Som någon påpekat ett par inlägg ovanför så får man ta utsidan-fjällrävarnas tal om motorvägar och massor av folk i fjällen.

Jag skulle rekomendera att ni själva ger er upp i fjällen på en _led_ för att själva bilda er en egen uppfattning om hur vältrafikerade dom är..
Ett tips kan vara att inte välja högsäsongen.. jag själv föredrar att gå i början/mitten av augusti, i somras när jag gick kungsleden abisko-nikka så träffade jag i genomsnitt inte mer än 5-10 pers om dagen och av de var det inte många man stannade och pratade med.
Och när det är dags att slå läger så Måste man ju faktiskt inte tälta precis brevid någon annan, tro mig, det finns MÅNGA tältplatser däruppe ;-)

Jag skulle nog säga att starka (kanske framförallt psykiskt) vältränade och motiverade människor kan klara de flesta förhållanden i fjällen. MEN likväl är ni om jag fattat det rätt väldigt oerfarna kring fjällen, det kan handla om såväl småsaker som vart det är smart att sätta upp tält, vägval, förutse väderförändringar etc.. såväl som stora saker som orientering vid skymd sikt, vadteknik etc..

Ta en led. abisko-nikka ger väldigt fina vyer trots att den är relativt lättvandrad.
Vill ni ha en utmaning kan ni ju lägga ett antal tegelstenar i botten på ryggsäcken.

/Petter.. 20 bast!

 

[FSkog]

Tackar för alla svar, lite tråkig attityd hos vissa men desto bättre hos andra.

Kunskaper om matlagning, tältning, fotvård osv ligger på den nivån som försvaret lär ut till de tuffare förbanden. Min gissning är att den nivån överstiger den hos många andra på fjället.

Andras misslyckade insatser är lite svårt att relatera till eftersom jag inte känner dem.

Eftersom det handlar om sommaren så känns det inte som att det finns några riktigt allvarliga risker. Vi kan bryta fötter och ben, men att någon råkar ut för det innebär inte att vi alla ramlar ihop och dör.

Gråtande ungar var lite bildligt talat, "störande individer" skulle kanske passa bättre och i naturen sänks ju nivån för vad man trivs med ganska drastiskt.

Jag tackar åter igen för alla tips, de kommer vi ta en titt på tillsammans innan vi bestämmer oss för något.

Trevlig påsk!

 

[pery]

Glad påsk på er också.

Ni kommer att klara allt ni ger er ut på, det är jag fullständigt övertygad om.

Nu lovar jag att dra mig ur denna diskussion efter att ha givit två goda råd, att ta till sig eller skratta åt.

Jobba lite med er attityd. Ni har aldrig varit fjällen men låter redan som de mest folkföraktande gamla fjällspöken. Om ni undrar varför ni fått lite spydiga svar så är det därför.

Akta er för svåra vad. Ska man varna för en enda sak på sommarfjället så är det vadning!

Fjällhälsningar!
Per

 

[Slan]

Eftersom det handlar om sommaren så känns det inte som att det finns några riktigt allvarliga risker. Vi kan bryta fötter och ben, men att någon råkar ut för det innebär inte att vi alla ramlar ihop och dör.

Gråtande ungar var lite bildligt talat, "störande individer" skulle kanske passa bättre och i naturen sänks ju nivån för vad man trivs med ganska drastiskt.

Jag fattar fortfarande inte.. på vilket sätt är det störande om man möter, säg 5 barnfamiljer under en dags vandring..
man passerar varandra på leden, säger kanske som mest "Hej, fint väder idag!"
Men. OK det är en individuell grej, jag kan förstå folk som vill vara helt själva med fjällen...

Sen skulle jag vilja säga att personligen är det helt tvärtom, ute i den ensliga naturen har iaf jag mycket högre tröskel för vilka människor man "står ut med" speciellt om man vet att man inte Måste konversera etc. med dom...

Till slut får jag hålla med föregående talare om att ni verkar ha en lite väl nonchalant attityd emot riskerna som defacto är förknippade med fjällvistelse.
I Fjällen _kan_ även den minsta skitsak innebära stora problem.

Glad påsk, och trevlig vandring i sommar!

 

[FSkog]

Anledningen till att ensamhet önskas är att vi säger hej och pratar med andra människor när vi är hemma. Det är skitkul och vi är inga sociala freaks, men meningen var lite att komma bort från människor och civilisation.

Attityden i mitt senaste inlägg handlar väl om att det känns lite som att vissa tror att utan deras kunskap så kommer man få det svårt i svenska fjällen. Självklart är erfarenhet mycket värdefullt, men vi talar om Sverige på sommaren. Även om vi inte vandrat i fjällen förut så har vi gjort annat där betydligt mycket mer respekt för naturen krävs.

Som jag sa, visst kan vi råka ut för benbrott och det vore verkligen inte roligt. Men vi skulle inte dö av det.

Vad konkret är så farligt med svenska fjällen på sommaren? Hur många har dött/skadats allvarligt pga "dålig attityd"? Vi är medvetna om att det finns risker, men det känns inte som att det finns anledning att oroa sig allt för mkt över dem.

Hade det handlat om vandring på vintern hade vi haft en helt annan inställning och hade nog inte gett oss iväg utan lite sommarträning.

Det känns som att det blev lite mer macho-stämpel på oss än det egentligen "borde" vara. Vi är ute efter en trevlig fjällvandring med trötta muskler. Inte att bräcka några polare eller skryta på krogen.

 

[Biped]

Det var en gång

Efter ett antal skratt och en lång fundering tänker jag berätta en saga..kanske inte så lärorik men väl så tänkvärd, hoppas jag.

Det var en gång (för länge sedan) en ung man som bestämde sig för en 3-4 veckors tur i den svenska fjällvärlden, då han bokstavligen var uppväxt i skogen och dessutom hade varit i Kina, Nya Zeeland och Sydamerika ett antal gånger så bestämde han sig för att ge sig av ensam. Vad skulle kunna egentligen kunna gå fel, vad det för gnällspikar som tjatade om både det ena å det andra? Gör inte så, tänk på det här, glöm inte att osv.Vad trodde de att de var, fjällproffs eller? Fattade de inte att här fanns en man som hade varit med om ett antal strapatser och dessutom hade en gedigen kustjägar utbildning bakom sig?

Efter lite planerande och inköp av ett antal kartor och en ny regnjacka gjorde den unge manen så slag i saken och gav sig iväg med 29 kg på ryggen. Planen var att börja vid Kebnekaise gå mot Aktse och sedan följa Padjelantaleden till Kvikkjokk för en snabb vila och sedan följa Kungsleden upp mot Rappadalen och avslutningsvis korsa Sarek för att så småningom hamna i Aktse igen. Rutten var väl utstakad och dagsetapperna låg på ca 2-2,5 mil om dagen, han ville ju känna lite motstånd och inte bara glassa runt.

Eftersom han var uppväxt i södra Sverige och var van vid varma sensommarmånader så verkade augusti vara en perfekt månad, det skulle ju inte finnas så mycket mygg o knott då, dessutom så borde temperaturen vara lagom för svettiga vandringsdagar.

Glad i hågen och med varmt och fint väder började så turen omkring den 4 augusti. De första dagarna flöt på bra och den unge manen somnade gott varje kväll, han var så där lagom mör och utmattad, inte totalt utkörd utan bara precis så där lagom sliten. Men sen hände det helt plötsligt något konstigt, himlen blev helt svart och började det att regna och blåsa. Efter några dagar så sjönk temperaturen till 6-7 minus och regnet omvandlades till snö och is. Hur var det möjligt? Några dagar tidigare var det ju strålande solsken och nu så verkade det ju nästan som om det hade blivit vinter o snöstorm (visa nätter så höll tältet på att blåsa bort och andra nätter flöt det nästan iväg). Ja ja tänkte den unge manen det fixar sig säkert och dessutom, vem bryr sig, lite våta och kalla kläder hur ju ingen dött av.. Så trots det nu mindre trevliga vädret fortsatte turen mot det första delmålet (Kvikkjokk).

Väl framme, några dagar för sent, och lite mer än bara så där lagom sliten så tog den unge manen en extra dag med vila och god mat. Han behövde ju inte berätta det för någon och i ärlighetens namn så behövde hans nu nästan förskrumpnade fötter och onda höft (han hade halkat på en hal ”spång” och slagit i höften rejält) trots allt lite vila. Det roliga var att efter två dagar med varm o god mat så kändes kroppen väldigt sliten, ryggen var lite öm, på höften hade det bildats en lerkaka och fötterna kändes riktigt ömma. Ännu en gång blev den unge manen förvånad. Visst hade det varit en del upp och ner och ibland riktigt krångligt underlag lade man sen till de kalla o våta dagarna var det kanske inte så konstigt att det kändes en del men herregud, han var ju trots allt i Sverige. Inte kunde en enkel svenskfjälltur slita lika mycket på kroppen som hans tidigare äventyr, vilka för övrigt hade varit förlagda på betydligt mer exotiska bredgrader. Givetvis, envis och beslutsam som han var så gav han sig dock slutligen av mot Sarek, det var ju nu det riktiga äventyret skulle börja.

Efter ca 20 dagar hade han äntligen kommit halvvägs genom Sarek och eftersom det hade varit uppehåll (en hel dag utan regn) och temperaturen hade, nästan, legat över nollan så var den unge manen vid rätt god vigör. Kanske hade han tappat några kilo och var allmänt mör men överlag så kändes allt rätt OK. Han hade inte hunnit njuta av den storslagna naturen men nu var det bara en kort stäcka kvar och dessutom så hade han ju hållit sig till den planerade tidsplanen.

Det var nu nästa överraskning kom, dimma, regn och så småningom ännu mer snö. Otroligt det var ju bara augusti/september och han var ju i Sverige, det var ju helt otänkbart, var det en mardröm eller? Den unge mannen började faktiskt känna sig lite skakig, tidigare hade han ju hela tiden befunnit sig en bit från någon led och hade ibland råkat träffa på en och annan ”fjällluffare”. Nu var han plötsligt helt ensam och pga. dimman kunde han inte längre ta ut någon kompasriktning, dessutom så började maten ta slut vilket gjorde honom mindre tålig för snö och kyla. Men då han under sin ”grundutbildning” hade fått lära sig att ”när man tror man inte orkar mer så klarar man egentligen av mycket mer” gav han dock inte upp hoppet. Han bestämde sig för att helt enkelt stanna kvar i tältet till det värsta busvädret hade dragit bort och sedan återvända till Kungsleden och den nu inte längre så ”anti coola stugan” för lite värme och mat. Men än en gång väntade det en ny överraskning runt hörnet, vädret blev inte bättre, snarare sämre! Efter ett par dagar så började den nu inte längre så tuffe unge manen känna sig mer än ensam, han började faktiskt bli lite orolig, höften hade blivit sämre, maten var nästan helt slut och han visste knappt var han höll hus. Skulle vädret bli bättre och i så fall skulle han orka ta sig tillbaka? Ja..tro det eller ej, men den garvade kustjägaren kände sig faktiskt rätt så liten. Som tur var dök det plötsligt upp några trevliga samer som mer än gärna bjöd på både mat och torra kläder (de hade varit på kalvmärkning och på väg hem). Otroligt nog så erbjöd de sig till och med att hjälpa den unge mannen ”hem” igen, vilket han gladeligen tackade ja till, trots att hans ego fick sig en liten törn..

Så vad vill jag egentligen ha sagt med den här lilla sagan? Egentligen inget speciellt, jag vill bara berätta att den svenska fjällvärlden kan vara väl så tuff, även för de riktigt ”hårda” grabbarna och att det ibland kan vara bra att lyssna på vad de gamla stofilerna har att säga. I ärlighetens namn så ger ju dessutom en liknande tur egentligen inte så mycket. Tänk själv, tre till fyra veckor i ett underbart område men det enda som ”finns kvar” är minnet av kalla regniga nätter och en sliten och matt kropp. Som tur är har jag återvänt ett antal gånger, konstigt nog, och verkligen njutigt av allt det underbara. Tuffa maratonlopp genom fjällen har jag helt lagt på hyllan och blir numera nästan ledsen när jag träffar på människor som rusar igenom fjällen på ett liknade sätt, tänk om de bara visste vad de missar..

God tur och lycka till på er "hårda" fjälltur..hoppas ni är klokare än vad jag var..
[Ändrat av Biped 2006-04-15 kl 00:13]