Det var en gång
Efter ett antal skratt och en lång fundering tänker jag berätta en saga..kanske inte så lärorik men väl så tänkvärd, hoppas jag.
Det var en gång (för länge sedan) en ung man som bestämde sig för en 3-4 veckors tur i den svenska fjällvärlden, då han bokstavligen var uppväxt i skogen och dessutom hade varit i Kina, Nya Zeeland och Sydamerika ett antal gånger så bestämde han sig för att ge sig av ensam. Vad skulle kunna egentligen kunna gå fel, vad det för gnällspikar som tjatade om både det ena å det andra? Gör inte så, tänk på det här, glöm inte att osv.Vad trodde de att de var, fjällproffs eller? Fattade de inte att här fanns en man som hade varit med om ett antal strapatser och dessutom hade en gedigen kustjägar utbildning bakom sig?
Efter lite planerande och inköp av ett antal kartor och en ny regnjacka gjorde den unge manen så slag i saken och gav sig iväg med 29 kg på ryggen. Planen var att börja vid Kebnekaise gå mot Aktse och sedan följa Padjelantaleden till Kvikkjokk för en snabb vila och sedan följa Kungsleden upp mot Rappadalen och avslutningsvis korsa Sarek för att så småningom hamna i Aktse igen. Rutten var väl utstakad och dagsetapperna låg på ca 2-2,5 mil om dagen, han ville ju känna lite motstånd och inte bara glassa runt.
Eftersom han var uppväxt i södra Sverige och var van vid varma sensommarmånader så verkade augusti vara en perfekt månad, det skulle ju inte finnas så mycket mygg o knott då, dessutom så borde temperaturen vara lagom för svettiga vandringsdagar.
Glad i hågen och med varmt och fint väder började så turen omkring den 4 augusti. De första dagarna flöt på bra och den unge manen somnade gott varje kväll, han var så där lagom mör och utmattad, inte totalt utkörd utan bara precis så där lagom sliten. Men sen hände det helt plötsligt något konstigt, himlen blev helt svart och började det att regna och blåsa. Efter några dagar så sjönk temperaturen till 6-7 minus och regnet omvandlades till snö och is. Hur var det möjligt? Några dagar tidigare var det ju strålande solsken och nu så verkade det ju nästan som om det hade blivit vinter o snöstorm (visa nätter så höll tältet på att blåsa bort och andra nätter flöt det nästan iväg). Ja ja tänkte den unge manen det fixar sig säkert och dessutom, vem bryr sig, lite våta och kalla kläder hur ju ingen dött av.. Så trots det nu mindre trevliga vädret fortsatte turen mot det första delmålet (Kvikkjokk).
Väl framme, några dagar för sent, och lite mer än bara så där lagom sliten så tog den unge manen en extra dag med vila och god mat. Han behövde ju inte berätta det för någon och i ärlighetens namn så behövde hans nu nästan förskrumpnade fötter och onda höft (han hade halkat på en hal ”spång” och slagit i höften rejält) trots allt lite vila. Det roliga var att efter två dagar med varm o god mat så kändes kroppen väldigt sliten, ryggen var lite öm, på höften hade det bildats en lerkaka och fötterna kändes riktigt ömma. Ännu en gång blev den unge manen förvånad. Visst hade det varit en del upp och ner och ibland riktigt krångligt underlag lade man sen till de kalla o våta dagarna var det kanske inte så konstigt att det kändes en del men herregud, han var ju trots allt i Sverige. Inte kunde en enkel svenskfjälltur slita lika mycket på kroppen som hans tidigare äventyr, vilka för övrigt hade varit förlagda på betydligt mer exotiska bredgrader. Givetvis, envis och beslutsam som han var så gav han sig dock slutligen av mot Sarek, det var ju nu det riktiga äventyret skulle börja.
Efter ca 20 dagar hade han äntligen kommit halvvägs genom Sarek och eftersom det hade varit uppehåll (en hel dag utan regn) och temperaturen hade, nästan, legat över nollan så var den unge manen vid rätt god vigör. Kanske hade han tappat några kilo och var allmänt mör men överlag så kändes allt rätt OK. Han hade inte hunnit njuta av den storslagna naturen men nu var det bara en kort stäcka kvar och dessutom så hade han ju hållit sig till den planerade tidsplanen.
Det var nu nästa överraskning kom, dimma, regn och så småningom ännu mer snö. Otroligt det var ju bara augusti/september och han var ju i Sverige, det var ju helt otänkbart, var det en mardröm eller? Den unge mannen började faktiskt känna sig lite skakig, tidigare hade han ju hela tiden befunnit sig en bit från någon led och hade ibland råkat träffa på en och annan ”fjällluffare”. Nu var han plötsligt helt ensam och pga. dimman kunde han inte längre ta ut någon kompasriktning, dessutom så började maten ta slut vilket gjorde honom mindre tålig för snö och kyla. Men då han under sin ”grundutbildning” hade fått lära sig att ”när man tror man inte orkar mer så klarar man egentligen av mycket mer” gav han dock inte upp hoppet. Han bestämde sig för att helt enkelt stanna kvar i tältet till det värsta busvädret hade dragit bort och sedan återvända till Kungsleden och den nu inte längre så ”anti coola stugan” för lite värme och mat. Men än en gång väntade det en ny överraskning runt hörnet, vädret blev inte bättre, snarare sämre! Efter ett par dagar så började den nu inte längre så tuffe unge manen känna sig mer än ensam, han började faktiskt bli lite orolig, höften hade blivit sämre, maten var nästan helt slut och han visste knappt var han höll hus. Skulle vädret bli bättre och i så fall skulle han orka ta sig tillbaka? Ja..tro det eller ej, men den garvade kustjägaren kände sig faktiskt rätt så liten. Som tur var dök det plötsligt upp några trevliga samer som mer än gärna bjöd på både mat och torra kläder (de hade varit på kalvmärkning och på väg hem). Otroligt nog så erbjöd de sig till och med att hjälpa den unge mannen ”hem” igen, vilket han gladeligen tackade ja till, trots att hans ego fick sig en liten törn..
Så vad vill jag egentligen ha sagt med den här lilla sagan? Egentligen inget speciellt, jag vill bara berätta att den svenska fjällvärlden kan vara väl så tuff, även för de riktigt ”hårda” grabbarna och att det ibland kan vara bra att lyssna på vad de gamla stofilerna har att säga. I ärlighetens namn så ger ju dessutom en liknande tur egentligen inte så mycket. Tänk själv, tre till fyra veckor i ett underbart område men det enda som ”finns kvar” är minnet av kalla regniga nätter och en sliten och matt kropp. Som tur är har jag återvänt ett antal gånger, konstigt nog, och verkligen njutigt av allt det underbara. Tuffa maratonlopp genom fjällen har jag helt lagt på hyllan och blir numera nästan ledsen när jag träffar på människor som rusar igenom fjällen på ett liknade sätt, tänk om de bara visste vad de missar..
God tur och lycka till på er "hårda" fjälltur..hoppas ni är klokare än vad jag var..
[Ändrat av Biped 2006-04-15 kl 00:13]