Frågan är väl snarare vilken reaktion som åstadkommer den efterfrågade värmen och som bi-produkt skapar vätgas, vilken i sin tur kan blanda sig med luftens syre till den oönskade knallgasen.
/Patrik
Det är väl ett par varianter med utgångspunkten är ofta magnesium/aluminiumlegering med kanske lite koppar eller järn i som startar upp korrosionen, varianter jag stött på har använt aluminumflingor med alkali av något slag då vätskan i påsen under och efter reaktionen kan kännas lite hal ((kaustik)soda ?)
Metallen som används måste vara så reaktiv (dvs. aluminium och magnesiummetaller) att det drar ur syret ur vatten och bildar hydroxider (det vita fluffet som bildas) av metallerna (H2O -> OH-grupper som binder sig med metallen och för varje vatten-molekyl blir det ett fritt väte-atom som sedan slår ihop sig till vätemolekyler och det blir fri vätgas) och då blir det en motsvarande mängd väte i överskott och avgår som gas.
Reaktionen har en fördel att den är självreglerande att det inte blir över 100 grader C då när det kokar torrt i massan så avstannar reaktionen.
Skulle det vara oxidativ reaktion med luftsyret så går det inte lika fort och sådana processer används i engångs värmepåsar för att värma fingrar/fötter mm. där innehållet till stor del består av järnfilspån - lite uppfuktad sågspån med någon hygroskopisk salt (kalciumklorid?) och även den blir självreglerande att när den blir för varm så torkas det ut och processen avstannar och vid svalare så går fukten in igen och ökar på oxidationen och värmebildningen ökar igen.
---
Alla dom här 'påsarna' visar en nackdel vid användande - eller snarare efter användande - dom tar rejält med plats då det sväller mycket under användandet, tunga av vatten (stor del som binds till hydoxider) och med sedvanlig etik när man är ute i naturen så skall man ta med tillbaka allt man släpar ut och redan efter några mål med dessa och inte kan slänga avfallet i naturen så blir avfallshanteringen bekymmersam, tung och bulkig om man har mer än en eller ett par måltider.
Militära organisationer etc. har alltid (borde i alla fall ha...) en organisation som tar hand om sådan avfall, men som vandrare har man inte denna facilitet utan man får vackert släpa på detta tills det kan tas hand om i sedvanlig avfallshantering.
Och nej - det vita fluffet i värmepåsen som bildas vid användning, bryts inte ned eller är brännbart, ens över tusentals år utan det är en mineral, förvisso fluffig men samma typ i malmerna som metallerna en gång utvinns ifrån gruvorna (bauxit mm.)
