SSSKs principer
Hej,
På eget bevåg kastar jag mig in i diskussionen, som jag passivt följt under förra säsongen, och kan inte annat än hålla med Håkan om att SSSK beter sig märkligt.
Snacket om juridiskt ansvar för israpporter är bara trams, så länge inte rapporten presenteras på ett sätt som gör att de ger tydligt intryck av att en viss is är helt säker, plurrningsrisk noll, bara att köra. Det är mycket lätt att undvika detta. Det räcker med att generellt påpeka att all åkning är riskfylld och att rapportören inte bär ansvar för plurrning.
Lavinbulletiner är ju närbesläktat med israpporter och det finns inte på kartan att utgivaren skulle bli ansvarig för att någon har hamnat i en lavin efter att ha fått för sig att det var säkert att köra på ett ställe som hade rapporterats som 1 eller 2 i lavinbulletin.
Istället är det väl så att SSSK vill behålla den känsla av exklusivitet som de har haft genom åren. Det är dock inte "politiskt korrekt" att vara tydlig på den punkten. Därför hittar man svepskäl. Istället kanske SSSK skulle fundera över vilket moraliskt ansvar man har när man inte delar med sig av sin kunskap till den som är intresserad och hur många som skulle utsätta sig för mindre fara än de gör som situationen nu är (dvs. de har inte tillgång till israpporter) om de fick bättre kännedom om isarnas beskaffenhet. Kanske skulle de välja en bättre is än den de valde eller kanske de skulle stanna på land. Den absoluta majoriteten av folk är faktiskt inte imbeciller och kan tillgodogöra sig information.
Min far har varit medlem sen 60-talet (varmed vi har den märkliga situationen att vi inte kan åka tillsammans inom SSSKs regi om vi skulle vilja) och har sin teori klar - man vill behålla känslan av klubb för inbördes beundran män emellan, då det förr var en liten exklusiv skara som höll på med långfärdsskridskoåkning.
Ytterligare en märklighet i sammanhanget är när man stöter på en grupp SSSKare på isen och ger sig fram och snackar lite om läget etc så är de regelmässigt avståndstagande och vill helst inte prata. Mycket märkligt. Kan knappast främja säkerheten att folk ute på isarna inte delar med sig av den information om läget man sitter inne på. Återigen kan man dra en parallell med bergsvärlden (offpist, alpinism, klättring), där folk aldrig någonsin skulle bete sig på det viset. Om man stöter på någon ute i det vilda eller uppe på en topp hälsar man glatt på varandra och om någon part är i behov av info delar man naturligtvis med sig av det man har. Annars kan ju den andre personen välja fel väg och kanske till och med dö. Har man kunskap som kan förhindra sådant så hjälper man naturligtvis till genom att dela den. Men inte SSSK. Istället låtsas de att om man är tyst om isinfon så skall folk sluta åka skridskor och sen skall medlemmarna få ha isarna för sig själva. Det kommer dock inte att hända, så därför borde SSSK skärpa till sig och göra sig mer öppna för allmänheten istället för att bete sig som ett gäng frimurare.
SSSK bör lära av Svenska Kryssarklubben (SXK) som vuxit lavinartat de senaste decennierna och har klarat det med bravur. De ger ytterst god service till sina medlemmar och medlemsavgiften är låg. De anordnar eskaderseglingar, utbildningar, särskilda förtöjningsplatser för medlemmar m.m. m.m. Naturligtvis får vem som helst bli medlem, eftersom klubbens syfte är att främja långfärdsseglatser. Hur främja om man skärmar sig från omvärlden? Kan SXK så borde SSSK, med lite vilja och annan inställning, kunna härbärgera tiofalt fler medlemmar. SSSKs växttakt ter sig inte imponerande jämfört med SXKs.
Naturligtvis är SSSK fritt att göra som man vill. Det är ju, som många påpekat, deras egen förening. Men att påstå att stadgarna, enligt vilka långfärd till skridsko skall främjas, till fullo efterlevs är inte en korrekt verklighetsbeskrivning. Och att komma med svepskäl är mycket lamt.
Avslutningsvis - Håkan har rätt när han säger att det är många som delar hans (och mina) åsikter. Såväl medlemmar i SSSK som andra långfärdsskridskointresserade.
Mvh
Alexander Berger
