Slinga av naturliga säkringar

[Mezzner]

Bilden med 3 kabiner och en slinga visar en lösning utan trevägsbelastad karbin. Problemet är kanske just att det är tre karbiner och en slinga istället för 1 karbin. Mycket grejer... fast huvudsaken är ju att det håller.

 

[GustavOh]

Tror inte jag håller med. Tycker inte kunskapsläget är fullt så dåligt som du säger. SKF-rekommenderade metoder* håller för den användning de är tänkt till. Väl? Eller vad tänker på här?

Sedan är det enkelt att hitta på felaktig användning till alla metoder. Tex är det felaktig användning att chockbelasta en dynemasliga om det inte finns en"mjukbromsande" komponent (DMM-testet).

* Lämpligen kan vi använda Bobos "Stora boken om klättring" som referens.

Hej Calle.
Det jag är ute efter är egentligen detta:
Om inte rekommendationerna ändrats de senaste tio åren så får en kursdeltagare lära sig ungefär följande:

För att bygga ett säkert ankare skall du jämvikta flera punkter. För att jämvikta kan du använda repet eller slingor. Du kan koppla ihop två punkter med en 120-slinga knuten som ett "Y". Tre punkter kan du koppla ihop med en "cordelette" (visar). Koppla inte ihop punkterna med en karbin, för då blir det trevägsbelastning och det är dåligt. "Jag har läst om sliding X på nätet?" Ja det är användbart om dragriktningen ändras. Gör såhär (visar).
En 120-slinga är också väldigt användbar till att koppla fast dig själv i ankaret. Är den för lång kan du knyta av den med en överhandsknut. (visar)

Sedan går kursdeltagaren till en butik och köper på sig egna prylar, bla diverse slingor. Vilken typ beror förmodligen till stor del på säljaren eller webbshopen.

Samtidigt sitter vi "forumexperter" och diskuterar om den där "Y-slingan" egentligen är stark nog och om den avknutna 120-slingan till ankaret är en dödsfälla. Och så länkar vi till DMM-videon en gång till.

Så egentligen har vi tre alternativ:

1) Det finns en verklig risk, de metoder som lärs ut är de bästa tänkbara => vi behöver bättre material, 120-slingor och längre i dyneema borde bort från hyllorna.
2) Det finns en verklig risk, vi lär ut metoder som inte fungerar med de material som används. => Ändra rekommendationerna så kursdeltagarna inte skaffar sig vanor som blir farliga om de råkar köpa "fel" certade produkter.
3) Vi jagar spöken. Metoder och material är helt ok. => vi borde lägga vår energi på beteendet vid ankaret, inte på komponenterna.

 

[Mezzner]

Jag måste erkänna att jag bygger ankare ganska bekymmerslöst för det mesta, men oftast kan jag erkänna att det är på toppen av klippan för att det inte är multipitch, och då är det ju oftast en blandning av sprickor på toppen och träd, och repet är oftast inblandat. Punkterna är då ofta rätt långt från varandra. Sen är det ju inte sällan det ser ut lite som i Tunaberg/Häggsta, dvs generös hylla, och lite utspritt... Det jag sällan råkat ut för är såna stand som ser ut som i böckerna, med två punkter i brösthöjd med en halvmeter mellan. Eller tre punkter inom en tjusig radie på 1 m.
Det närmaste kanske brukar vara två fina sprickor nära varandra med två säkringar i den ena och en i den andra.

I praktiken är det därför lite olikt bokens lösning, och kanske en slinga från ett håll och en från ett annat håll, den ena har troligen två punkter, men då kanske den ena funkar lite som backup med dubbelt halvslag på slingan i karbinen. Lagom lite slack, och eliminerade risker för stora slack om en punkt sticker... Typ. Jag brukar hålla på tills jag är nöjd, och då ser det inte alltid ut som i nån bok. Samtidigt är det väl flera faktorer från kurser och böcker som man ändå tagit hänsyn till. Men jag gör sällan nåt så tydligt val mellan t ex sliding-X eller nån variant på den. Den där "halv-avknutna" som SKF gillar är dock så vitt jag kan bedöma, och jag har som regel nu två 120 i nylon på mig när jag börjar. Besparingen på utrymme och vikt på just standplatsslingorna är inte avsevärd, och jag har en klar känsla av att nylon är hyfsat idiotsäkert. Och idiot är man ju ibland när man tänker efter efteråt...

 

[achtminus]

Speaking of. Ungefär hundra procent av alla franska guider och i princip alla fransoser som är yngre än mig har en bit dynamisk rep för att klippa in sig själv i stand på flerrepors och firningspister. Många använder också det för att klippa in i ankare på enrepors innan de knyter om.

Jag tyckte tidigare att det var amatörmässigt att ha med en slinga som bara har ett användningsområde, men har faktiskt, trots att jag är en rejält överårig hund, ändrat mig och har införskaffat en sån här: https://www.petzl.com/LU/en/Sport/Lanyards/CONNECT-ADJUST

Jag klättrar nästan uteslutande flerrepors med min bättre hälft och kan därför behöva leda några repor i rad lite nu och då, vilket gör det opraktiskt att bygga stand mer repet.

 

[Surbjörn]

Achtminus: Används slingan som enda förbindelsepunkt till ankaret eller bara som en ställbar daisy medans man kopplar in repet?

 

[achtminus]

Förstår icke helt frågan men gissar...

På enrepors sport så är en enkel slinga OK för att klippa in i ankaret medan man trär, eftersom man alltid har backup av repet.

För flerrepors så tillverkar petzl en dubbel slinga med en bit som är fix och en som är ställbar. Beal har ett liknande system (men utan det fiffiga justerbara replåset), och många knyter själva från gammalt dubbelrep.

Själv klipper jag bara in mig med en enkel slinga om det är ett rejält bultat stand, och det har jag nog alltid gjort. Likaledes om jag har ett amish-stand med centralpunkt.

 

[achtminus]

För standplatser är för övrigt Beals Dynaloop inte en helt kass idé.
http://www.beal-planet.com/img/cms/sport/Tableau/Dynaloop/Dynaloop120.jpg