Skogsvandring vs fjällvandring.

[The Trooper]

Re: Re: Dagens anka.

Det är inte dimma i skogen,utan träd,som skymmer sikten.Och att ta kompassriktning på träd 50 m bort är inte det samma som att följa en led.


peter

Oooops,ett mellanslag för mycket,sorry.Detsamma ska det stå.


peter

Ironi?

Nej.

 

[daniol74]

I skogen använder jag nästan aldrig kompass, eftersom man normalt följer stigar och leder som är helt omöjliga att missa eftersom man ser att marken är upptrampad. Blir det dimma i skogen så stör inte det eftersom man tittar på marken 1-2 meter framför sig för att se var stigen går. Det gör inget att sikten bara är två meter.

Jag har aldrig hört talas om nån som har tappat bort en led i skogen på grund av dimma (eller på grund av för mycket träd). Däremot har jag ganska ofta hört om folk som tappat bort en led i fjällen på grund av dimma/dålig sikt.

Jag har aldrig vandrat, i skogen eller på fjället, men jag har joggat skåneleden i Skrylle (16km).
Det går att tappa bort leden!! När det började bli mörkt så var det helt omöjligt att hitta de små orange markeringarna.

Nu ledde detta knappast till att jag kände mig helt viles ute i ödemarken. Den enda följden blev ett ovanligt långt joggingpass innan jag hittade tillbaka till bilen. Lite jobbigt när jag blev hungrig, men knappast något äventyr. Det hade ju gått att knacka på i vilken stuga som helst...

 

[Strykarräven]

När det började bli mörkt så var det helt omöjligt att hitta de små orange markeringarna...
...Lite jobbigt när jag blev hungrig, men knappast något äventyr.

Detta är också min erfarenhet, att de "enda" gångerna man blir lite småvilse är när man rör sig fort och det mörknar. Vet inte om det är syrebrist/omtöckning eller att man färdas för fort för att hålla orienteringen klar i skallen, men på något sätt så går det att gå bort sig på annars rätt säkra ställen när man springer och mörkret sätter in. Antar att man blir lite extra stressad = gör misstag, av att mörkret faller.

 

[graylingman]

Knepigt det där med att gå vilse... Jag tillhör den kaxiga grupp som med en dåres envishet hävdat att jag aldrig går vilse, men så hände det otänkbara en decemberdag för några år sen. Smygjagade rådjur i känd terräng, ca 1 dm blöt spårsnö, dropp från träden, lite snöfall av och till. Hade avslutat mitt sökande efter rådjur och var på väg tillbaka till bilen. Plötsligt kommer jag på fotspår och tänker förvånat att: "Det var som 17.. nån mer som är ute i samma ärende som jag?" Resten fattar ni nog. Följde spåren ett stycke och insåg strax att det var mina egna spår jag följde. En klassiker! Hade gått i cirkel, medsols var det visst... Sen dess är jag inte fullt så tvärsäker i mina uttalanden om folk som går vilse..
//Anders

 

[dave1]

Inte helt lätt att svara på den här frågan. Det handlar så väldigt mycket om vad man menar med fjäll och skog. Är det Bokskogen versus Sarek eller de ödsliga storskogarna i triangeln Boden, Gällivare, Överkalix versus Kungsleden som avses.
Generellt tycker jag dock att det är lätt att orientera i fjällen och jag följer sällan leder eftersom jag tycker det är lite av frihetskänslan att orientera sig fram i stiglöst land själv. Det är sällan jag använder kompass eftersom man oftast är omgiven av tydligen riktmärken. Undantaget lågfjällsområden som t.ex. mellan Karesuando och Vittangi där det är svårorienterat.
I skogen är jag mer på min vakt, och då syftar jag inte på Bokskogen i Torup, utan på de norrbottniska skogs- och myrmarker jag mest varit i när jag växt upp. Det är lätt att virra bort sig särskilt om man plockar bär eller går och funderar på annat. Vid åtminstone ett par tillfällen har jag varit lite vilsen och fått leta mig upp på nån höjd eller försöka uppskatta i vilken riktning jag ska gå. Det har aldrig varit nån större fara mer än att det blivit en lite längre promenad än planerat. Men skulle jag drabbats av något allvarligare skulle jag känna att jag var mer illa ute i de områdena som nog är bland de minst besökta.
Att under sommarsäsongen gå i välbesökta fjällområden själv tycker jag är hur lugnt som helst. Herregud, man har ju en hel ryggsäck full med utrustning med sig. Visst, olyckor kan hända och därför är jag mer försiktig vid vad, branta stenpartier etc när jag är ensam men någon rädsla för livhanken har jag aldrig känt.

 

[synaps]

Kloka ord från gurun

Enligt mina erfarenheter är staden en klart underrepresenterad plats när det handlar om säkerhetsfrågor.


----------------------------------------------------
ORIENTERING:
Fjället/skogen: Påminner lite om ett kuperat schackbräde. Använd karta och kompass. Håll koll på höjdkurvor, bäckar och leder.

Staden: Ungefär som en labyrint med höga väggar du inte kan se över. Karta= turist= mycket pengar= dåligt i alla städer där det finns fattiga knarkare med machetas. Tro inte att kompassen hjälper dig hitta buss 312.


1. NÄR DU GÅTT VILSE:
Fjället/skogen: Bara att sätta sig ner, dricka TE och titta på kartan. Kanske gå upp på ett berg.

Staden: Fråga någon. Du får garanterat 100 olika svar. Att sitta ner kostar oftast pengar. Medan du funderar får du långsamt huvudvärk & canser av alla avgaser. Tältplats? Svar NEJ.


2. RISKER
Fjället/skogen: Du kan snubbla, stuka en fot, få diarré, förfrysa en tumme. Bara att ta det lungt, gräva i förbandslådan och vila.

Staden: Du kan snubbla, stuka en fot, bli rånad och knivskuren medan du ligger ner + få en spräckt anal av någon förbipasserande våldtäktsman. Du kan skrika på hjälp (men tro inte att någon bryr sig - Det här är Sverige). Och: Håll för guds skull koll på alla små röda, gröna och gula lampor så du inte slutar i grillen på en SUV.

 

[bigfoot]

Mörka skogen

När jag pratar om skogsvandring tänker jag mest på låglänta vandringsleder i södra Sverige. Här har man ju en säkerhet i att det sällan är långt till närmsta väg, dessutom har man mobiltelefontäckning på de flesta ställen. Alltså bör det inte vara så himla omöjligt att få hjälp snabbt, särskilt om man dessutom har en GPS-mottagare och kan ge sin position.

Att gå vilse på skogsled är hur lätt som helst. Om leden är dåligt upptrampad och markeringarna sitter glest är det väldigt lätt hänt att man kommer ifrån leden. Så chansen att gå vilse är nog betydande även på vandringsleder. Å andra sidan kommer man väl inte så himla långt, eftersom det går förbannat långsamt att ta sig fram genom snårskog.

Lite utanför ämnet så är jag lite förvånad över att ett par skribenter är så negativa till skogsvandringar. Visst finns det trista partier, men skogen bjuder också på subtila upplevelser som inga fjäll kan: att följa stigen runt en trolsk skogstjärn, ta sig fram längs övervuxna gamla skogsvägar där solen strilar genom ett glest lövverk, eller kanske korsa en skogsbäck som stilla slingrar sig fram bland höga tallar är upplevelser som förstärks av vemodet och dunklet i en riktig skog. Om man har läst lite Tolkien eller studerat John Bauers teckningar kan skogsmiljöer vara nog så inspirerande som fjällen.

 

[Avslutat medlemskap]

Re: Mörka skogen

När jag pratar om skogsvandring tänker jag mest på låglänta vandringsleder i södra Sverige. Här har man ju en säkerhet i att det sällan är långt till närmsta väg, dessutom har man mobiltelefontäckning på de flesta ställen. Alltså bör det inte vara så himla omöjligt att få hjälp snabbt, särskilt om man dessutom har en GPS-mottagare och kan ge sin position.

Att gå vilse på skogsled är hur lätt som helst. Om leden är dåligt upptrampad och markeringarna sitter glest är det väldigt lätt hänt att man kommer ifrån leden. Så chansen att gå vilse är nog betydande även på vandringsleder. Å andra sidan kommer man väl inte så himla långt, eftersom det går förbannat långsamt att ta sig fram genom snårskog.

Lite utanför ämnet så är jag lite förvånad över att ett par skribenter är så negativa till skogsvandringar. Visst finns det trista partier, men skogen bjuder också på subtila upplevelser som inga fjäll kan: att följa stigen runt en trolsk skogstjärn, ta sig fram längs övervuxna gamla skogsvägar där solen strilar genom ett glest lövverk, eller kanske korsa en skogsbäck som stilla slingrar sig fram bland höga tallar är upplevelser som förstärks av vemodet och dunklet i en riktig skog. Om man har läst lite Tolkien eller studerat John Bauers teckningar kan skogsmiljöer vara nog så inspirerande som fjällen.

skog är förstås vardag för mig, eftersom jag bor invid en; den ingår i ett sammanhängande bälte av
skoger på ett par mil. Jag har varit där en hel del,
men kan knappast säga att jag vandrat.

På semester vill jag givetvis ha något helt annat
och då stör det mig att jag ibland måste
ned en bra bit under trädgränsen genom tät, brant
och svåröverskådlig skog. I augusti gick jag i
Trollheimen och valde genast bort
passagen förbi Kårvatn
- det fanns en omarkerad
högre variant. På en annan etapp måste jag ned en bit,
men fann en nästan optimal rutt. Det lägsta
stället gäckade mig dock rejält - jag såg en väg
jag skulle följa en kort bit, kanske 200 meter
framför mig och fick börja om och börja om
innan jag hittade en framkomlig variant. Träden var
som en mur.

På Frankrikes GR5, för 6 år sen, hade början en del låga partier, givetvis genom skog. På ett
ställe tappade jag markeringarna. Hittade tillbaka till
det ställe där markeringarna tagit slut, sökte på nytt,
gäckades. Då tog jag ut en kompassriktning (som om
jag visste precis var jag var!) och försökte följa den
så gott det gick, utan tydliga landmärken, och givetvis
med omvägar kring täta trädbestånd. Det var fanimej
inte lätt, men det gick.

I gott väder är det uppenbarligen lättare att orientera sig i fjäll, men man får vara beredd på
överraskningar om man rör sig
(utan stig) i brant terräng,
ty SÅ detaljerade är inte ens de norska 50
000-kartorna (ja, det är nästan alltid Norge
för min del).
Inte alltid så lätt att se framför sig.


Är det sant att folk går
orösat med 100 000-kartor
i svenska fjällen? Det verkar som att vissa
områden inte FINNS i 1:50 000. Sverige är ett
u-land.

 

[nermander]

Re: Mörka skogen

Att gå vilse på skogsled är hur lätt som helst. Om leden är dåligt upptrampad och markeringarna sitter glest är det väldigt lätt hänt att man kommer ifrån leden.

Men då har man väl inte gått VILSE? Då har man gått FEL. Och för att komma rätt så är det bara att gå bakåt längs stigen.

Vilse har man gått när man inte längre vet hur man tar sig framåt eller tillbaka.

Kanske är det för att det råder lite olika tolkning av begreppet "vilse" som diskussionen ser ut som den gör?

 

[majjen]

Jag har aldrig hört talas om nån som har tappat bort en led i skogen på grund av dimma (eller på grund av för mycket träd). Däremot har jag ganska ofta hört om folk som tappat bort en led i fjällen på grund av dimma/dålig sikt.

Trots att jag påstår mig vara mig en mycket erfaren fjällvandrare och god orienterare, så ståtar jag med ett något pinsamt rekord. För inte är det väl någon mer som tappat bort Kungsleden - två gånger - i solsken!

HåkanF

 

[synaps]

Tyst!

...Det handlar så väldigt mycket om vad man menar med fjäll och skog...

Aja baja! Du tangerar ett opassande förhållningssätt här David! Detta forum (liksom många andra) är ENDAST avsett för personer som vill bråka om begreppens defenitioner sedda från EN synvinkel.

Huruvida en fjällsame skulle klara sig i Borneo eller inte är knappast relevant. Inte heller spelar det någon roll hur en infödd indones skulle klara sig i fjällen. I denna diskussion utgår man från sig själv, och ingen annan!

 

[ulli.j]

fjällvandring vinner trots allt

precis som du säger så känns risken större att råka ut för skador vid skogsvandring. närheten till vatten (jockar, is) känns som ett stort plus på fjället. när jag o en kompis gick isälvsleden (längs vindelälven, umeå) för några veckor sedan kändes det lite konstigt att knacka dörr för att fylla på vattenflaskorna. visst kan man koka vatten rent, men det kräver ju lite mer bränsle o bära på... nej jag röstar för solig dag i april med klarblå himmel, sorbésnö o jämtlandsfjällen i blickfånget.
om inte annat så vinner ju fjällvandringen utsiktstävlingen iaf!