Bla bla bla, ännu en exakt likadan tråd som det redan finns flera av på forumet....
I detta har Du helt rätt, det gäller för övrigt alla ämnen. Det är dock vissa ämnen som leder till mer "rundgång" än andra. Jakt och knivstorlek verkar vara sånt som man kan avhandla om och om igen. Det finns få ämnen här som är så infekterade som jakten.
Det verkar finnas oerhört lite gemensamt mellan jägare och jaktmotståndare förutom att de gillar "Utsidan". Det kanske beror på att det är "livsstilar" som kolliderar, jag tror att det sitter djupare än vanliga åsikter. En "livsstil" är en del av ens identitet på nåt sätt, man är det man gör.
Man kanske är intresserad av promenader i skogen men man blir inte en
promenerare för det, men om man är intresserad av jakt så blir man en
jägare.
Om det är så, då angrips inte det man gör utan den man är. Det triggar igång känslorna på ett annat sätt.
Det samma gäller antagligen jaktmotståndarna som på nåt sätt identifierar sig med de jagade djuren och tillskriver dessa samma känslor som man själv besitter.
Jag har börjat förstå att det är där kollisionen ligger, om jag tror att en björn har känslor som liknar mina egna, att björnen kan känna tillgivenhet till sina ungar, känna lycka en varm höstdag när det finns ovanligt mycket blåbär, kan känna dödsångest när den blir träffad av en jägares kula osv osv..
Då förstår jag jaktmotståndarens motvilja och avsky över jakt.
Om jag däremot tror att björnen är ett själlöst djur som helt drivs av sina instinkter och oförmögen till att känna känslor som en människa, så är det helt naturligt att kunna jaga och döda den. Kan djur tex känna dödsångest utan att kunna förstå konceptet "liv" och "livet efter detta"? eller är det en ren instinkt som driver den att fly eller anfalla vid hot? En instinkt som även människan förefaller att ha.
Det här är bara mina egna funderingar på varför det varje höst uppstår diskussioner om jakt i tråd efter tråd. Det är kanske så att det inte går att avsluta vissa ämnen som inte på nåt sätt går att kategorisera i rätt eller fel, svart eller vitt. Frågorna är helt enkelt så svåra, att det inte
kan finnas en sanning eller en åsikt som är rätt, samtidigt som de är så känslomässigt starka så det måste finnas ett svar som är rätt för att man ska kunna motivera sina känslor.
Från båda sidor i diskussionen blir svaret liksom - Jag vet att jag har rätt för att jag känner det!