Det här ligger väl i gränslandet men jag hoppas TS ursäktar, det är ett intressant ämne och lite omväxling till alla ”Vilken kajak ska jag välja”-trådar. Om jag börjar med att klargöra några saker om NIL först, så får vi det ur världen och kan gå vidare..
NIL startades för att det inte fanns någon svensk standard, liknade det brittiska BCU-systemet, om vad en instruktör eller turledare skulle ha för kompetens. Skulle du gå en kurs eller anlita en färdledare hade du ingen möjlighet att veta deras färdigheter (om du inte kände dem innan). För att på något sätt försöka råda bot på det skapade NIL en nivå på vad vi tyckte ska krävas för att kalla sig instruktör. Till en början i samråd med Kanotförbundet, något som senare dock avbröts. SKFs fokus låg då mest på tävlingspaddling och det saknades tyvärr motivation att fortsätta samarbetet.
NILs standard påminner som sagt mycket om BCUs med några viktiga skillnader. Vi har inte samma krav på paddling i tidvatten, surflandning mm (av naturliga skäl) utan har större fokus på turpaddling (som är betydligt vanligare här i Skandinavien). Vi har också valt att inte dela upp turledare-instruktör (som BCU gör med Leader-Coach), utan anser att de hänger ihop. För oss är det naturligt att en bra ledare kan instruera – och en bra instruktör ska också kunna leda en grupp.
Friluftsfrämjandet är jag inte så insatt i men EEPs paddelpass kan jag mer om. Det startades som ett gemensamt europeiskt projekt, av kanotorganisationer, för att ligga steget före – alltså för att slippa bli påtvingade myndigheters krav/regelsystem. Och i stället för att bara anamma det sedan länge välfungerande BCU-systemet hittade man på något helt nytt. De största skillnaderna gentemot NIL t ex, förutom att det innebär betydligt fler steg och olika kanotgrenar, är dels att de vänder sig till paddlarna själva. NIL vänder sig bara till instruktörer/ledare medan SKF vill att alla paddlare ska ta paddelpasset. I en framtid kan de alltså ställa som krav att du ska inneha en viss nivå för att kunna hyra kajak t ex. Dels vill SKF att paddelpasset ska vara en inkomstkälla för förbundet.
Jag kan också tycka att det vore önskvärt med någon slags samkörning av systemen, men för tillfället tror jag inte det är möjligt. De bygger på lite för olika grunder och målsättningar. Framöver kanske..
Thures funderingar om certifieringssystem (eller vad man nu vill kalla det..) verkligen ökar säkerheten är dock tankeväckande. Jag vill nog gärna tro det (det är ju därför håller jag på med det..) men precis som Thure har jag ingen tillförlitlig referens. De kajakolyckor jag känner till har för det mesta varit män, från medelåldern och uppåt, och en eller högst två tillsammans. Vi har en del data från SSSR men tyvärr är det svårt att få ut alla fakta pga sekretess. Vi jobbar på det och hoppas kunna bygga upp någon slags ”incidentbank”. Talar man däremot om närbesläktad verksamhet som långfärdsskridskor, skidåkning mm, så är jag inte alls lika säker. Min spontana åsikt är att det är vanligare där, att större grupper råkar ut för problem. Bl a pga av osäkerhet på ledarnas ansvar t ex? Någon som vet mer?
Ni som tidigare i tråden inte har tyckt att en instruktör/ledare behöver kunna rolla, hur definierar ni en bra instruktör/ledare? Alltså inte bara vad de inte ska kunna utan mer reella färdigheter/kompetenser. Och inte då gällande kompisgäng utan med deltagare som inte känner varandra på samma sätt. Hur ska utomstående kunna göra den bedömningen?
/ Ulf
NIL startades för att det inte fanns någon svensk standard, liknade det brittiska BCU-systemet, om vad en instruktör eller turledare skulle ha för kompetens. Skulle du gå en kurs eller anlita en färdledare hade du ingen möjlighet att veta deras färdigheter (om du inte kände dem innan). För att på något sätt försöka råda bot på det skapade NIL en nivå på vad vi tyckte ska krävas för att kalla sig instruktör. Till en början i samråd med Kanotförbundet, något som senare dock avbröts. SKFs fokus låg då mest på tävlingspaddling och det saknades tyvärr motivation att fortsätta samarbetet.
NILs standard påminner som sagt mycket om BCUs med några viktiga skillnader. Vi har inte samma krav på paddling i tidvatten, surflandning mm (av naturliga skäl) utan har större fokus på turpaddling (som är betydligt vanligare här i Skandinavien). Vi har också valt att inte dela upp turledare-instruktör (som BCU gör med Leader-Coach), utan anser att de hänger ihop. För oss är det naturligt att en bra ledare kan instruera – och en bra instruktör ska också kunna leda en grupp.
Friluftsfrämjandet är jag inte så insatt i men EEPs paddelpass kan jag mer om. Det startades som ett gemensamt europeiskt projekt, av kanotorganisationer, för att ligga steget före – alltså för att slippa bli påtvingade myndigheters krav/regelsystem. Och i stället för att bara anamma det sedan länge välfungerande BCU-systemet hittade man på något helt nytt. De största skillnaderna gentemot NIL t ex, förutom att det innebär betydligt fler steg och olika kanotgrenar, är dels att de vänder sig till paddlarna själva. NIL vänder sig bara till instruktörer/ledare medan SKF vill att alla paddlare ska ta paddelpasset. I en framtid kan de alltså ställa som krav att du ska inneha en viss nivå för att kunna hyra kajak t ex. Dels vill SKF att paddelpasset ska vara en inkomstkälla för förbundet.
Jag kan också tycka att det vore önskvärt med någon slags samkörning av systemen, men för tillfället tror jag inte det är möjligt. De bygger på lite för olika grunder och målsättningar. Framöver kanske..
Thures funderingar om certifieringssystem (eller vad man nu vill kalla det..) verkligen ökar säkerheten är dock tankeväckande. Jag vill nog gärna tro det (det är ju därför håller jag på med det..) men precis som Thure har jag ingen tillförlitlig referens. De kajakolyckor jag känner till har för det mesta varit män, från medelåldern och uppåt, och en eller högst två tillsammans. Vi har en del data från SSSR men tyvärr är det svårt att få ut alla fakta pga sekretess. Vi jobbar på det och hoppas kunna bygga upp någon slags ”incidentbank”. Talar man däremot om närbesläktad verksamhet som långfärdsskridskor, skidåkning mm, så är jag inte alls lika säker. Min spontana åsikt är att det är vanligare där, att större grupper råkar ut för problem. Bl a pga av osäkerhet på ledarnas ansvar t ex? Någon som vet mer?
Ni som tidigare i tråden inte har tyckt att en instruktör/ledare behöver kunna rolla, hur definierar ni en bra instruktör/ledare? Alltså inte bara vad de inte ska kunna utan mer reella färdigheter/kompetenser. Och inte då gällande kompisgäng utan med deltagare som inte känner varandra på samma sätt. Hur ska utomstående kunna göra den bedömningen?
/ Ulf