Riktigt vilse

Re: Re: Re: Den nordiska (?) kompassen är lösningen

dave1; sa:
Släpmetoden har jag aldrig testat, men jag har svårt att tänka mig att man märker så mycket om man håller längst ut och släpar på pinnen.

Vad jag förstått ska man hålla den med TVÅ händer (som jag skrev i en annan kommentar). Är man högerhänt håller man högra handen på toppen av staven, så långt fram som möjligt. Med vänstra handen håller man staven mot vänstra höften. Eftersom man då håller högra armen rak så får man en triangel (som är stabil).
 
Re: Re: Re: Re: Den nordiska (?) kompassen är lösningen

nermander; sa:
dave1; sa:
Släpmetoden har jag aldrig testat, men jag har svårt att tänka mig att man märker så mycket om man håller längst ut och släpar på pinnen.

Vad jag förstått ska man hålla den med TVÅ händer (som jag skrev i en annan kommentar). Är man högerhänt håller man högra handen på toppen av staven, så långt fram som möjligt. Med vänstra handen håller man staven mot vänstra höften. Eftersom man då håller högra armen rak så får man en triangel (som är stabil).

Det kanske funkar det med, det vet jag inte. Det låter dock som den jobbigaste metoden än så länge. :) Det jag fick lära mig var dock att bära slanan i ena handen. Börjar man avvika så känner man av motståndet, vridmomentet eller vad det är för kraft, i handen.
 
Vi har använt lång stör som släpas i marken på ett flertal kurser med bra resultat. Både i skog och öppen terräng.

/mattias
 
Re: Re: Re: Re: Re: Den nordiska (?) kompassen är lösningen

dave1; sa:
Det jag fick lära mig var dock att bära slanan i ena handen. Börjar man avvika så känner man av motståndet, vridmomentet eller vad det är för kraft, i handen.

Men den metoden märker inte om du går i sidled, den märker bara om du vrider på kroppen. Grejen är ju att man ofta går lite diagonalt.
 
Re: Re: Re: Re: Re: Re: Den nordiska (?) kompassen är lösningen

nermander; sa:
dave1; sa:
Det jag fick lära mig var dock att bära slanan i ena handen. Börjar man avvika så känner man av motståndet, vridmomentet eller vad det är för kraft, i handen.

Men den metoden märker inte om du går i sidled, den märker bara om du vrider på kroppen. Grejen är ju att man ofta går lite diagonalt.

Jag tror att jag måste göra ett fälttest av de båda metoderna innan jag uttalar mig mer.. :)
 
Fakta

Mycket konstiga ideer här...men för att komma med lite fakta och få ordning på saken så.

"En gammal svensk metod för att hålla riktningen, framförallt i mörker och dimma, är att vågrätt i handen hålla en 3-5 meter lång ej för grov stör. Den kommer att fungera som roder och vid avvikelse från riktningen ge motstånd i handen."
Från boken Uteliv av Lars Fält

Alltså inget släpande inget hålla med båda händerna, inte när det gäller den svenska kompassen som är det som lärts ut här i sverige.
 
Patronizing...

Vill inte direkt vara den som är den är den....men, har man inte mer koll än så -så är det ju bara tur att det inte gick som galningen som Jon Krakauer skrev om i sin bok "into the wildernes". Poor [lucky) bastards, som inte gick bort helt och hållet *suck -vad trött man blir*
 
nermander; sa:
Nordesjö; sa:
Man frågar sig var gränsen mellan otur, klanteri och okunskap går :)

Att undvika att gå i cirklar är ju en av de grundläggande sakena man lär sig. Och även om man inte lärt sig det så måste det ju vara grå himmel för att man inte ska märka att man går i cirkel (och då har man ju grym otur med vädret alltså).
Men för de av oss som går ut även när solen inte skiner...?

Själv är jag ute med hunden varje dag oavsett väder. Och en dag för några veckor sen kom jag totalt vilse. Kuslig känsla att plötsligt inte veta från vilket håll man kommit gående! Annars brukar jag vara väldigt noga med att ta riktmärken - särskilt bakåt, så jag ska känna igen skogen "från andra hållet". Och mulet var det. Dock fick jag för mig att norr låg åt ett visst håll (antagligen för att molnen var glesare åt andra hållet - och fick det att se ljusare ut), och styrde ditåt (eftersom jag visste att jag börjat åt söder). Efter trekvarts knatande kom jag fram till en kraftledning - som absolut inte "SKULLE" finnas där: den enda kraftledning som korsade "min" skog gick i syd-nordlig riktning en bra bit öster om startplatsen, och nu kom den på min vänstra sida!
Jag hade alltså gått åt sydöst! Det tog en stund att smälta den saken, och "ställa om" (jag fick ta en kopp kaffe medan jag besviket reflekterade över min brist på riktningskänsla).
Feg som jag hade blivit vågade jag inte annat än att följa kraftledningen norrut, även om vägen blev längre, till den skogsväg där jag parkerat ett par km längre västerut.

Den enda "trösten" är att jag alltså gick ganska rakt från den stund jag insåg att jag inte visste var jag var. Haken var bara att jag gått åt "rakt" fel håll!

Den som läst noga säger säkert "du hade ju hund med dig - då är det väl ingen fara". Jo, han visste säkert precis var vi var, och åt vilket håll vi skulle gå för att komma tillbaka. Men han var ju lycklig över att för en gångs skull få en lite längre promenad! "Härligt! Går vi ännu mer åt det här hållet? Det här artar sig till en hel dagstur - jippee!"
 
Re: Re: Re: Re: Re: Re: Den nordiska (?) kompassen är lösningen

nermander; sa:
dave1; sa:
Det jag fick lära mig var dock att bära slanan i ena handen. Börjar man avvika så känner man av motståndet, vridmomentet eller vad det är för kraft, i handen.

Men den metoden märker inte om du går i sidled, den märker bara om du vrider på kroppen. Grejen är ju att man ofta går lite diagonalt.
Du känner det även om du "går i sidled" utan att vrida kroppen. Testa med ett kvastskaft, en golvmopp eller vad som helst. Även om pinnen bara är 1,5 meter känns det om man ändrar riktning abrupt. Med en längre slana accentueras känslan tydligt, utan att riktningsförändringen är abrupt. Jag har testat metoden och det fungerar att hålla slanan vågrätt i handen. Att "släpa" slanan vet jag inte om det fungerar. Jag tror utslaget då känns mindre, eftersom stötar etc. när slanan släpas säkert tar bort lite av känslan.

Jag vaknade förresten nedanför Storvätteshågna, Långfjället, igår morse, i dimma. Typiskt. Min buss från Grövelsjön gick 10.55, så det var bara att gå efter kompass, först till Oskarsstugan, dit jag siktade genom att sikta 100 meter till höger om stugan mot en skoterled. Fan vad skönt när stugan hittades. Käkade frukost där. Därifrån ny kompassriktning tills jag efter 2-3 km nådde ett renstängsel att nyttja som ledstång. Dimma är otrevligt att vandra i, men det går om man litar på kompassen.

Raskesven
[Ändrat av Raskesven 2004-10-04 kl 22:24]
 
Hand-GPS har fördelar - den tar ju reda på var du är oavsett hur mycket du tappat orienteringen.

Förutom batteriet har jag dock upptäckt ytterligare en nackdel- skulle du bara ha en waypoint inlagd i det område du är och råka radera den (vilket jag lyckats med en gång)....

Just precisionen i GPS tycker jag gör att man alltför lätt får tilltro till den och därför tar för liten hänsyn till "vanlig" orienteringsförmåga. Skulle något hända med GPS:en (tex ovanstående), så är risken stor att man har nollkoll på var man befinner sig. Därför använder jag numera GPS enbart som reservnavigering.
 

Liknande trådar


Njutvandringar att längta till

Platåberget Billingens unika natur och fina vandringsleder lockar vandringsentusiaster året om.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg