Är nog som
Fjällkjell. Kan ytligt sett verka väldigt "planerad", och skulle ju inte klara mitt jobb annars. Men att odla öppenheten för det oförutsedda har berikat mitt liv och gjort mig till en bättre människa, mamma och arkitekt. Min lust att följa en uppgjord rutt är ungefär lika stor som min förmåga att hålla mig till ett matrecept, och mitt kontrollbehov snarast minskar med åldern. Jag ser att jag för länge sen
skrivit om detta i tråden, men frågan hur man fredar sina "oplanerade" zoner har blivit knepigare sen dess.
Förra sommaren tänkte jag mig ut på en lång Pyreneisk kamvandring, och insåg att jag på min datorskärm kunde "se" mina tilltänkta rutter ner till minsta snöfläcken och klippkanten - trots att det huvudsakligen handlade om helt oledade vägval. Fascinerande ett tag. Men när jag väl insett var det var bäst att börja, sluta och köpa gastuber, stängde jag ner Google Earth och skrev ut mig från bloggar och fora som lade ut tips, foton och gpx-filer. Jo, jag vet - detta är ju ingen outforskad vildmark, det finns kartor jag älskar att sitta och fantisera framför, och det är ingen
principiell skillnad mellan att göra det, och att kolla igenom samma rutt i högupplöst 3D på skärmen. Det är bara en gradfråga... men jag kände att det var ungefär där jag hade min gräns.
Av precis samma anledning har jag ett stort motstånd mot att både dela mina egna vägval och tips, och ta reda på andras. Missförstå ej - jag uppskattar verkligen vackra bilder och berättelser, särskilt sådana med någon sorts djup och eftertanke, ett historiskt perspektiv eller annan kunskap. Men jag vill inte använda dem som planeringsredskap, och närmast undviker mer handfasta redogörelser inför mina egna lufsanden i samma trakter.
Jag ger mig alltså ut med någon sorts fantasier, väckta huvudsakligen av kartläsning; en startpunkt; ofta men inte alltid en slutpunkt; en grov uppfattning av möjlig(a) väg(ar) och lovande avstickare - och en stor, lustfyllt förväntan på att det jag möter på vägen kommer att få mig att hamna på ställen jag absolut inte tänkt mig
.
Men nu när "allt" finns på nätet, känner jag mig både kluven och lite falsk i min envisa strävan efter att inte veta allt i förväg.