inget är svartvitt
Jag tycker också det låter jättekonstigt. Fallträning är kontraproduktivt om man tar för långa fall (=man tycker att det är äckligt = man lär sig att det är äckligt att falla), men jag har aldrig sett någon som inte har blivit bättre klättrare av regelbunden och genomtänkt fallträning.
är det inte det som är nyckelordet: "genomtänkt"?
vill minnas (utan att ha fått tillbaka boken från den jag lånade ut den till) att dave mcleod, som också är en varm förespråkare av fallträning, påpekar att man samtidigt måste passa sig för att prägla sig själv på att misslyckas, dvs falla av för att man har gått över sin gräns.
så både fallträningen, och pressningen till sin gräns, bör genomföras på ett balanserat sätt för att ge positiva resultat.
jag klättrar nästan alltid med folk som är starkare än jag och i vintras bestämde jag mig för att - ofta - ge mig på samma leder, även om jag visste från början att jag förmodligen skulle ramla av.
till min förvåning gjorde jag inte alltid det, men ofta nog, vilket har lett till att jag i fingrarna har en väl inarbetad känsla av att glida av greppet.
den känslan är jättesvårt att bli av med, och den hämmar mig, naturligtvis.
likaså kände jag mig nästan missnöjd när jag hade klarat en led; som om jag hade valt något för lätt.
som ett exempel på ogenomtänkt träning, då, och hur det kan skruva till huvet på en.