Hej igen mina vänner! Sommarens fjällvandring är nu klar och jag vill tacka er alla, och sprida mera info såklart.
När vi kom till Vistasstugan såg stugvärden lite förvånad ut då hon hörde att vi planerade gå genom Unna Räita. Någon vecka innan hade 3 vandrare (män i ca 35 årsålder) varit till branten men bara sovit vid sjön och sedan vänt och dragit om rutten via Nallo, eftersom branten såg så läskig ut. Så hon undrade såklart hur 2 gamlingar kunde fixa det då. Jag kände mig illa till mods men var tyst och tänkte på vad ni hade skrivit!
Nåja, fortsättningen följer. Vi skulle över Unna Räitajokken ("deltat") på kvällen. Redan första fåran stoppade oss! Vattnet nådde min man långt upp på låret, rann med förfärlig kraft och var alldeles vitt. Det hade inte regnat mycket utan var snarare torrt. Men detta var glaciärvatten! Och veckan hade varit väldigt varm.
Vi tänkte först vada deltat på morgonen, men med tanke på jåkken från Reaiddaglaciären (om den skulle vara lika strid) ändrade vi planen och tog Södra sidan i stället. Vi gav oss av på morgonen.
Vad ska jag säga? Det var jättejobbigt. Helt stiglöst, i början mycket vide, och jag upplevde att vi ofta var onödigt nära det typ 20 m höga, tvära stupet till Unna Räitajohka. Framför allt var det väldigt mycket stenar på denna sida, jag tyckte att Norra sidan såg mycket grönare ut. Vi klättrade på rullande stenar mer eller mindre nära stupet. Stupet blev mildare längre uppåt, men stenarna fortsatte göra det surt. När vi var framme vid glaciärsjön var vi helt slut! Det var bara sätta upp tältet och lägga sig. Vi hittade inte en enda bra tältplats där längst in, utan fick sova på lite stenar.
Stupet såg inte så kul ut. Ju mera jag tittade på den desto mera rädd blev jag. Men tanken att gå tillbaka samma väg som vi kom var ännu hemskare. Så vi klättrade över branten på morgonen efter. Ingen lera för oss, bara sten, sten, sten. Det var inte så skrämmande, bara jobbigt. Sista biten följde vi kanske inte stigen, utan klättrade över en rasbrant vid Knivkammens fot, för att slippa gå så nära brantaste stället. I alla fall upplevde jag ingen större risk att falla ner, det var faktiskt mycket värre i själva V-formade dalen med min höjdskräck. Men branten var fysiskt väldigt ansträngande! Vädret var ok, varierande. Åt lunch i Unna Räita-stugan och att promenera ut därifrån var ren njutning i jämförelse då vädret var bra.
Tusen tack för alla pepp och råd! Försöker bifoga någon bild.
