Jag har valt att gå på en ren PLB, dvs en nöd-/pejlsändare utan möjlighet till kommunikation i övrigt.
Batteriet håller i många år, det går att funktionsstesta den, och det är något som ligger i ryggan utan att störa eller pocka på uppmärksamhet. Kommunikationen med anhöriga innan är viktig. De vet att jag har den och om det skiter sig så använder jag den för att kalla på hjälp. Och med skiter sig, menar jag allvarlig skada eller sjukdom. Konceptet innebär också att jag via min registrering av den, innan avfärd, kan skriva in en text till räddningsmyndigheter om min aktuella utrustningsnivå (jmf. fjällöpning med tältvandring). Jag ser den som en livförsäkring utan att den påverkar mina vägval.