• Om "Fritt Forum"
    Det här forumet är för diskussioner som ligger helt utanför Utsidans intresseinriktning. Huvudsyftet är att moderatorer skall kunna flytta hit trådar som startats i andra forum, men som har bedömts inte passa in där men ändå har en intressant diskussion igång. Men det är också möjligt att starta nya diskussioner här, så länge de inte bryter mot forumets regler.

    OBS!
    Diskussioner och inlägg i det här forumet visas inte på Utsidans förstasida eller på Vad är nytt-sidan, så är du intresserad av diskussioner som ligger utanför Utsidans inriktning bör du själv bevaka forumet (mha Bevaka-knappen.

Moderna gladiatorer?

Det var min spekulation att det rimligen var folk som passerade honom även på uppvägen om det var 40 pers som hann passera honom på nedvägen. Timingen som krävs för att alla 40 var på väg, och ingen var på väg upp 300 m före toppen är ju inte omöjlig, men osannolik.

Att alla 40 låg så på gränsen av sin förmåga att ingen kunde göra ett räddningsförsök låter också direkt osannolikt, även om säkert alla upplever det som att marginalerna överhuvudtaget saknas över 8 000 m.

Det finns ju dock exempel på hur det uträttats ett och annat hjältedåd, och i det här fallet kanske det hade räckt med att dela med sig av sin syrgas, vad vet jag.
 
Det hävdas att han inte hade tillräckligt med syrgas med sig såväl som att han gjort valet att gå upp utan sherpa. Vad som är sant eller osant vet jag inte. Å ena sidan blir man beklämd å andra sidan ... rent hypotetsikt kan man fråga sig om den som väljer att ta med sig tillräckligt med syrgas och väljer att gå med säkerhetsscherpa måste ta ansvar för en person som medvetet inte gjort detta val.

Jag är nog inte heller rätt person att nå toppen, jag hoppas att jag skulle tillhöra den del av mänskligheten som stannar. Kanske ska vi fråga oss hur ofta vi stannar fär att hjälpa en medmännsika utan att vara över 8000 meter?
[Ändrat av MW 2006-05-23 kl 18:34]
 
Hur förutsättningarna var i det där fallet lär med tvekan klaras ut, och i så fall troligen först efter att några skrivit böcker om det...

Frågan om hur många som hjälper en medmänniska i ett mer generellt perspektiv är förstås långt mer intressant (eller åtminstone mer relevant)!
 
MW; sa:
Det hävdas att han inte hade tillräckligt med syrgas med sig såväl som att han gjort valet att gå upp utan sherpa. Vad som är sant eller osant vet jag inte.../
"Survival of those with the best sherpas" Utan sherpas ingen Everest. I dag ha Everest blivit lyxäventyrsturism, den med fetast konto överlever.
 
Hemskt. Sen svårt förstå hur man går toppförsök på Everest utan minst en andre man. Borde förbjudas.

Ja hela tiden nya världsrekord. Människan utvecklas, mera kunskap. Mentalt. Klarar mer å mer. Även våra anlag väl. Tänk om alla var äventyrare, sprang upp ner för berg jämt, då kanske vi hade haft vingar liksom fåglarna som utvecklat simhud på Galapagosön. Iom vi klarar mer el måste klara mer för att sätta nya rekord bli gränserna svårare å farligare. Även då sug efter mer adrenalin och svårare prov.

Vem kan stoppa. Jag vill nog inte ens stoppa nån, men hjälpa, berätta eller förutspå om jag kan. De finns mkt olika 'våghalsighet'. Men det är inte coolt, då vet man inte vad det är, ska inte framställas så som de kanske gör. Fara snabbt utför ett berg å hoppa världens längsta hopp kräver mkt grund men också mkt dum och ofinkänslig våghalsighet. Det är svårt att vilja gynna.

L
 
Re: Tror inte på förbud

thureb; sa:
Nu vinklar jag till det för att du skall förstå vad jag vänder mig emot.

Någon får chansen att begå självmord tack vare ekonomiskt bidrag? Att assistera vid självmord är moraliskt tveksamt IMHO.

Dessutom finns det föräldrar som låter sina barn hålla på med hästsport, simning, fiske och andra tveksamma aktiviteter:
http://www.salixcc.com/features/lit2.htm
Någon får chansen att begå självmord tack vare ekonomiskt bidrag? Eller kanske skjuts till träningen?
 
En möjligen mer träffande analogi än assisterat självmord mot betalning är att betala utvecklingsstörda för att spela rysk roulett i direktsänd tv.
 
Rungá; sa:
"Survival of those with the best sherpas" Utan sherpas ingen Everest. I dag ha Everest blivit lyxäventyrsturism, den med fetast konto överlever.
Det var Hillary som började ;). Hade Tenzing gått upp själv sista biten om Hillary hade vänt? I ärlighetens namn måste man också fråga om Hillary hade gått upp.

Hursomhelst ökas chanserna förmodligen rätt rejält (att komma ner levande) om man är två samtidigt som de minskar för att komma upp.

Ser man inte rätt ofta att även stora bergsbestigare eller sponsrade ocomerciella expeditioner har haft sällskap med en sherpa?

Jag ser inte att det att det är något fel av en Läkare, Arkitekt, Ingenjör, Egenföretagare som är passionerad bergsbesigare att öka sin topp och överlevandschans genom att utnyttja professionell hjälp. Att en städare inte har samma möjlighet ligger på ett politiskt plan.

Men, visst blir jag mera impad av någon som cyklar på enhjuling och går barfota upp men det kan inte vara kriteriet.

Hur kommer det sig att förhållandevis mer utländska turister än inhemska är i behov av att bli räddade i alpregionerna? Kan det kanske vara så att de inhemska är bättre förberedda, lättare kan avblåsa en tur, går med erfarna ledare / kollegor eller går med en professionell bergführer?

Resonemanget om Gladiatorer är intresant, däremot anser jag att de snarara är att återfinna i ett BB-hus hetsade av medier och telefonomröstningar.
 
Det är vál ganska naturligt att just várldens högsta berg drar ât sig mer folk än andra berg, och att det utvecklas en oftast osmaklig cirkus kring det hela.

Detta till trots är det inte konstigt att alpina klättrare har en önskan att nâ just allra högst upp, mânga av dem som man varken kan beteckna gladiatorer, miljardärer eller enbenta 70-âringar.

Just i dagarna besteg exempelvis de tre första mallorkinerna världens tak:

- Juan Antonio Olivieri Callis (“Oli”), 35 âr, till vardags socialarbetare och klätterinstruktör

- Bartomeu Calafat Marcus, 33 âr, till vardags teletekniker pà spanska Televerket

- Bartomeu Quetglas Riera, 46 âr, till vardags tjänsteman pà en spansk domstol

Förra àret var de där med, men bröt sitt fórsök pga dàliga förhâllanden. Ingen sponsor eller annan tog illa upp, utan de hyllades ´vid sin âterkpmst till mallis av samtliga inblandade.


I âr gick det alltsà vágen.
Titta pà denna bild och se vilken gládje dessa helt vanliga killar utsrâlar efter sin bedrift. Och se pà han i mitten, Tolo Quetglas, som inte ens kom upp: han bröt nár det var 800 meter kvar pga ryggont. Tror ni nân sponsor eller annan klagade pà det?

quetglassabrasa.jpg


Ty, att bestiga Everest ár en bedrift, trots all cirkus, sponsorer, tjuvar och horor som stryker omkring i skuggorna. En stor del av dem som bestiger Everest gör det som en naturlig del i sitt livsintresse: att bestiga berg. Att kunna glädjas med dessa killar efter att ha följt dem under alla etapper av detta lànmga projekt ár en mycket speciell gládje i sig!







[Ändrat av Malindo 2006-05-24 kl 11:18]
 
Heder åt den som vänder i tid.

Någon räddningstjänst existerar inte på Himalayas toppar.

Att bära ned någon som inte orkar gå räddar förmodligen ingen då den som inte kan gå själv inte har tillräcklig ämnesomsättning för att hålla kroppsvärmen.

Normal etik gäller knappast över 8000 meter utan mera det som gäller i skyttegravar under krigsförhållanden med skilnaden att den som fallit och inte förmår resa sig själv är räddningslöst förlorad och inte kan dras till trygghet.

Men den som känner att han eller hon inte orkar utan vänder i tid och återvänder till baslägret gående bör ha all högaktning var det inte en svensk man Flock som gjorde detta förra året på Everest förra året? Många andra har gjort motsvarande tidigare t ex Göran Kropp ett par gånger innan han kom upp 1996.

Och så en kommentar till Malindos senaste inlägg:

Visst kan man vara glad när någon gör en bra prestation men säkert tänker man också en del på alla dem som inte kom ned igen.

Thure
 
Vända i tid är en bedrift. I hård miljö är gränsen mellan säkerhet och felsteg fin. Att tex lära sig sina fysiska och mentala gränser-signaler kräver tid, arbete, ju mer desto säkrare. Måste ha passerat trösklar och även passera för att klara, endast sunt förnuft räcker inte. Går man upp måste man känna sig själv så väl att man också 'vet' att man orkar och hinner ta sig ned. Men sen är de ju också många andra faktorer, förhållanden som spelar in.

L
 
"True Summit" av David Roberts http://www.amazon.com/gp/product/0743203275/103-2918396-8032619?v=glance&n=283155 kan ha en hälsosamt avkylande inverkan på dem som drömmer om höghöjdsklättring eller idoliserar utövarna. Boken avslöjar det verkliga skeendet vid förstabestigningen av Annapurna i sin fulla fulhet och det trista efterspelet. Dom få deltagande höghöjdsklättrarna med integritet, såsom Gaston Rebuffat, deltog aldrig mer i någon Himalayaexpedition. Till skillnad från t ex Lionel Terray. Den senares "självbiografi" Conquistadors of the useless är ett mästerverk, dock utan att Terray själv skrivit en enda rad i den. Rebuffat skrev senare många fina böcker - jag har dem alla - men han är väl stort sett bortglömd nu. Grepptekniken "gaston" är dock uppkallad efter honom.