Re: Ett tankefel
GustavOh; sa:
En sak som slår mig när jag läser Pauls inlägg, samt vissa andra kommentarer med anledning av olyckan, är att de tycks fokusera bara på säkerheten vid klubbturer.
Det är sant att säkerheten vid SSSKs turer skulle höjas om man krävde att alla deltagare hade skarp plurrvana och var i fullständig harmoni med sig själva på turen, utan att störas av yttre omständigheter (som telefonsamtal).
Men nu är det ju så att SSSK (mfl klubbar) inte äger isarna. Ju högre krav det ställs på deltagarna i klubbturer, desto fler kommer åka på egen hand.
Är det så stor skillnad mot nu då?
Enligt SSSK's sajt har hittills 5566 medlemmar deltagit i klubbens turer (denna info syns inte på sajtens publika del utan man måste logga in som medlem för att se det). Ganska precis halva säsongen har väl hunnit passera, vilket innebär att i april nångång kommer ca 11000 att ha deltagit i klubbens turer (den som varit med på flera turer räknas här en gång per tur). Eftersom klubben har ca 13000 medlemmar innebär det att i genomsnitt åker varje medlem med på mindre än en klubbtur per säsong. Det där är nog mycket ett resursproblem - det finns helt enkelt inte tillräckligt många ledare för att varje medlem ska kunna följa med på flera turer, eller ens en tur, per säsong. Så antingen har SSSK en massa passiva medlemmar, eller också åker många av dem ut på egen hand - jag tror på det senare alternativet.
Om en åkare som vara tillgänglig, men ändå inte offra en bra skridskodag inte får följa med så kommer han förmodligen åka ändå. Det stressande telefonsamtalet kommer ändå nå honom och han kommer ändå riskera att fatta dåliga beslut pga detta. Fast den här gången har han inte lika erfaret sällskap.
Om jag vore den åkaren så skulle jag just den dagen välja mindre riskabla vatten att åka på. Att få ett stressande telefonsamtal är fullt hanterbart om man har många reträttvägar att välja på då man snabbt vill komma av isen.
Jag vill ogärna spekulera i den aktuella olyckan, men fundera över hur det kunde gått om olycksgruppen inte varit en välutrustad och rutinerad SSSK-grupp, utan några som givit sig iväg på egen hand för att slippa klubbens "jobbiga regler". Vore inte risken stor att detta skulle lett till ännu fler dödsfall?
Du får det här att låta som om denna grupp skulle vara mindre rutinerad. I så fall skulle det nog kunnat bli fler dödsfall - men å andra sidan är det dumdristigt att ge sig ut under sådana omständigheter. Vilka fler "jobbiga regler" skulle dessa personer då vilja slippa undan? Ombytet i ryggsäcken? Den blir ju klart lättare om man inte har något ombyte där.
I min mening är det viktigaste att minimera antalet isolyckor totalt, inte att minimera olyckor med en klubbflagga på plats.
Då ska du nog fokusera på snöskoteråkarna, eftersom dessa orsakar de flesta isolyckorna. De äldre ensamma männen som ger sig ut och pimplar, eller promenerar, på isarna tror jag kommer som tvåa. Sedan kommer skridskoåkarna.
Att upplysa allmänheten och få dem att bete sig säkrare på isarna är givetvis mycket lovvärt. Men om du tar med dig en grupp människor på isen, och du tycker en del av dem beter sig osäkert eller har brister i sin utrustning, drar du dig då för att rätta till detta av rädsla för att dom skulle avvika och ensamma bete sig ännu osäkrare?
Självklart ska en klubb som utför en (delvis) riskabel sport ha säkerhetsföreskrifter, men de måste vara rimliga. De måste balanseras mot risken att utestängda utövare råkar ännu värre ut.
En sådan balans skulle, i just denna fråga, kunna se ut så här: vid åkning på förhållandevis säkra isar tillåts mobilen vara på. Men kommer man ut på farligare isar, då har ledaren rätt att begära att deltagarna slår av sina mobiler, tills man kommit till säkrare isar igen (och då menar jag inte bara säkrare just där man är, utan även att det finns en hyfsat säker reträttväg in till land).
