min sista PT-timme

[joanna]

(...) jag har testat att blunda samtidigt som jag står på ett ben men det funkar inte. trots det anser jag inte att jag har dålig balans. (...)

Vi har redan diskuterat denna och närliggande frågor i denna tråd, men jag vill än en gång, camoscio till tröst och uppmuntran, berätta att jag är lika hopplös som Bora på att blunda stående på ett ben, och känt mig lika oberörd som han av detta "handikapp" medan jag dansat, åkt utförsskidor och skateboard, snabbglidit över stentoppar i blockterräng, klättrat i berg, samt lärt mig åka långfärdsskridskor i övre medelåldern utan att någonsin i mitt liv ens stått på ett par "vanliga" skridskor. Jag uppfattas därvid, och uppfattar mig själv, som en person med minst normalt god balans.

Jag är därmed benägen att tro, att det är skillnad på statisk och dynamisk balans, och att det statiska balanssinne man måste "ha" för enbent blundande inte är så relevant för aktiviteter som kräver dynamisk balans - däri inräknat din och min framfart i diverse högalpin terräng.

Träningseffekten på min statiska balans är närmast lika med noll (ja, jag har försökt). Möjligen märker jag en ytterst marginell förbättring efter att jag åkt skidor i en vecka.
Tränings- och "otränings"-effekten på mitt dynamiska balanssinne är däremot tydlig, i både positiv och negativ riktning.
Det trösterika är att det snabbt triggas igång av alla ovan uppräknade aktiviteter.
Men det tar, med åldern, allt tydligare stryk av en längre fysisk inaktivitet (läs: ett par veckor dygnet runt framför datorn inför ett deadline på jobbet ).
Allmän fysisk försiktighet, att gå med vandringsstavar etc är inte heller bra och "tappet" blir som sagt mer märkbart med stigande ålder. Jag tänker ju fortsätta med skidor, skridskor och berg, men inser att jag också till vardags får se till att regelbundet tvingas lite ur komfortzonen i det avseendet.

Annars tror jag man lätt hamnar i en ond cirkel av försiktighet, därmed ännu sämre balans, sämre självförtroende, mer försiktighet osv.
Man får väl balansera detta tänk mot den skaderisk du nämner, men jag undrar om inte den faktiskt ökar i längden om man kör försiktighetsprincipen fullt ut.

 

[Bora]

+1 joanna

det var därför jag ville att camoscio skulle länka till ngn sida som definierar detta så man se hur de resonerar.

jag skulle nog kunna öva upp mig att stå på ett ben och blunda i minst 30 sek, men precis som skrivs av joanna så tror jag främst att det gynnar just en statisk balans och inget annat. i mitt fall handlar det om att stärka mindre muskler. Förövrigt undrar jag hur många som kan stå på ett ben blundande utan att ha tränat på det innan i minst 30 sek. så lätt är det inte.

 

[camoscio]

+1 joanna

det var därför jag ville att camoscio skulle länka till ngn sida som definierar detta så man se hur de resonerar.

jag skulle nog kunna öva upp mig att stå på ett ben och blunda i minst 30 sek, men precis som skrivs av joanna så tror jag främst att det gynnar just en statisk balans och inget annat. i mitt fall handlar det om att stärka mindre muskler. Förövrigt undrar jag hur många som kan stå på ett ben blundande utan att ha tränat på det innan i minst 30 sek. så lätt är det inte.

Det finns nu många fler kunskapskällor om fysioterapi än internet. T ex fysioterapeuterna själva. Mitt intryck är att fysioterapin har gjort enorma framsteg bara de senaste 30 åren, genom förbättrade (och förbluffande enkla) diagnosverktyg och starkare inriktning på självterapi.

Att 60plussare statistiskt klarar 10 sekunder, vilket går att bygga vidare på, är statistiskt belagt. Det tycks också vara tillräcklig grund för förbättring. De jag själv testat på är förstås inte 60+, men utan undantag stod de i minuter utan att märkbart röra sig.

Hur viktigt det är, är förstås en annan sak, men jag tror jag är gravt handikappad av att vara så beroende av ögonen - de ska ju ändå uträtta så mycket annat på ex.vis en kvalificerad vandring. Det hävdas att dålig proprioception leder till oekonomiska och slitsamma rörelsemönster, vilka kan förklara de knäproblem jag haft. Men jag inrättar mig efter mina svagheter.

 

[camoscio]

Vi har redan diskuterat denna och närliggande frågor i denna tråd, men jag vill än en gång, camoscio till tröst och uppmuntran, berätta att jag är lika hopplös som Bora på att blunda stående på ett ben, och känt mig lika oberörd som han av detta "handikapp" medan jag dansat, åkt utförsskidor och skateboard, snabbglidit över stentoppar i blockterräng, klättrat i berg, samt lärt mig åka långfärdsskridskor i övre medelåldern utan att någonsin i mitt liv ens stått på ett par "vanliga" skridskor. Jag uppfattas därvid, och uppfattar mig själv, som en person med minst normalt god balans.

Jag är därmed benägen att tro, att det är skillnad på statisk och dynamisk balans, och att det statiska balanssinne man måste "ha" för enbent blundande inte är så relevant för aktiviteter som kräver dynamisk balans - däri inräknat din och min framfart i diverse högalpin terräng.


Allmän fysisk försiktighet, att gå med vandringsstavar etc är inte heller bra och "tappet" blir som sagt mer märkbart med stigande ålder. Jag tänker ju fortsätta med skidor, skridskor och berg, men inser att jag också till vardags får se till att regelbundet tvingas lite ur komfortzonen i det avseendet.

Nå, jag är ju dålig på precis allt som kräver balans, dynamisk eller statisk. Jag var faktiskt förbi den där motionscentralen idag och testade balansbommen flera gånger. För det mesta klarade jag ett eller två steg, en enda gång kom jag halvvägs - alla andra jag sett där, utan undantag, går avslappnat fram och tillbaka.

Skridskor är väl också dynamiskt nog, jag gav upp för 60 år sen. Skidor har jag inte stått på sen mars 64, i lumpen, och jag var särklassigt sämst i plutonen. Jag har tagit mig över åtskilliga, ofta mycket grova, blockfält (med stora och djupa mellanrum mellan blocken)
men det kan då handla om att spana inför varje steg, och använda händerna, för att hamna rätt - ibland har jag fått vända och välja en annan väg. Det har inte så mycket med balans att göra.

Dans har jag aldrig sysslat med, det skulle aldrig falla mig in.

Om vandringsstavar yttrade jag mig i tråden du länkade till. Det är naturligtvis beundransvärt att klara sig utan, men jag gör det inte.

När jag började gå dagsturer med dagspackning i Schweiz 1988 fick jag ofta ont i knäna efter långa branta nedstigningar.
På Strada Alta ovanför Leventinadalen, Airolo-Biasca (kan inte rekommenderas), som jag
avverkade på två dagar, snavade jag på en rot och föll raklång med säcken över mig, och
slog pannan i en sten. Så då började jag göra stavar till turerna. 1989 köpte jag en teleskopstav i Sexten för att bespara mig det besväret och 1991 gick jag över till två - i början fick jag upp rejäl fart på utförslöporna. Men då var jag ung, 46-47 år.

Huvudfunktionen är alltså att skona leder och senfästen vid branta nedstigningar eller höga kliv. En obetydlig insats av armkraft spar också energi på branta stigningar, speciellt på glatta stigar, eller utanför, om snön kommer i vägen. Följande bilder är exempel på situationer som vore
extremt svåra (för mig) utan redskap (den andra övergången saknade stig):
http://www.huthyfs.com/aug15gal/images/page58.html
http://www.huthyfs.com/pyr09gal/images/page87.html
Jag erinrar mig också en sträcka i Dovrefjell, på skuggsidan av en sjö, så glatt (men nästan vågrät)
att jag endast med frenetisk kamp undgick att halka ned i vattnet.

Vid stengång över bäckar hjälper stavarna från att glida av stenarna; vid vadning kan jag sondera om jag inte ser botten. Om jag stoppar stavarna i vattnet och de bara åker iväg vet jag att vadet är farligt.

Så det är ett säkerhetsredskap, jämförbart med alpinisternas isyxa, men inte ett balansverktyg. De senaste 10 åren har det också visat sig att jag har ideliga
halktillbud på många nedstigningar (löst grus eller små stenar som åker iväg), vilka jag måste parera. Varför det har blivit så, vet jag inte, men problemet försvinner naturligtvis inte med redskapen för att lösa det. Slutar jag vandra de närmsta åren (jag är snart 72)
är det för att det börjar gå för långsamt - jag är dock fortfarande rätt rask uppför.

Men nu var det träning det skulle handla om. Jag vet inget sätt att träna upp min dåliga balans. När min PT blir irriterad ("sätt inte ned foten, parera") beror det
rimligen på att han aldrig sett något sämre. Men jag har också
alldeles för sent förstått att jag är i de flesta fysiska avseenden otillräcklig för att det ska vara motiverat att gå hos en PT. Jag kan t ex inte göra chins och pullups, jag kan inte gå armgång och jag klarar inte särskilt många armhävningar.

Jag har försökt övningar som rodd, räckhäv, dips och bicepcurls, men de är bara så vansinnigt tråkiga.

Jag har däremot hyfsat starka ben- och bukmuskler och det kan tänkas att jag tränar dem
i onödan, dels för att jag är fåfäng, dels för att fly från allt det som jag inte klarar.

Och de som springer om mig på mina löprundor (som jag inte betraktar som träning) är aldrig 71 år.

 

[hassex]

Kan bara rekommendera SUP paddling. Första gånger jag paddlade fick jag rejäl träningsvärk i fötterna. Frågade en insatt och det var tydligen väldigt vanligt för nybörjare. Man håller helt enkelt balansen med fötterna. Jag försöker paddla 1ggr i veckan Jämfört med vanlig paddling aktiverar man hela kroppen.

https://www.youtube.com/watch?v=MB4ZOnpfo5o

Man kan förstås välja vilket märke som helst. Den som jag använder är ganska racig men det finns bräder som är 90-110cm breda som duger fint.

 

[joanna]

Vi har alla våra styrkor och svagheter. Andemeningen i mitt inlägg var att man inte behöver lägga sin psykiska och fysiska energi på svåråtgärdade "svagheter", om de inte nämnvärt hindrar en från att syssla med det man gillar.

Jag har så långt jag kan minnas dragits med risiga knän, skrattretande dåligt "flås" (som trots livslång träning inte gått att höja till acceptabel nivå), och en extrem känslighet för nedkylning och förfrysning. Du har i stället tampats med delvis dålig balans.

Vi har naturligtvis fått göra en del anpassningar till våra respektive förutsättningar, men vi kan uppenbarligen bägge vandra i höga berg .

 

[Spikbjörn]

Nå, jag är ju dålig på precis allt som kräver balans, dynamisk eller statisk. Jag var faktiskt förbi den där motionscentralen idag och testade balansbommen flera gånger. För det mesta klarade jag ett eller två steg, en enda gång kom jag halvvägs - alla andra jag sett där, utan undantag, går avslappnat fram och tillbaka.

Skridskor är väl också dynamiskt nog, jag gav upp för 60 år sen. Skidor har jag inte stått på sen mars 64, i lumpen, och jag var särklassigt sämst i plutonen. Jag har tagit mig över åtskilliga, ofta mycket grova, blockfält (med stora och djupa mellanrum mellan blocken)
men det kan då handla om att spana inför varje steg, och använda händerna, för att hamna rätt - ibland har jag fått vända och välja en annan väg. Det har inte så mycket med balans att göra.

Dans har jag aldrig sysslat med, det skulle aldrig falla mig in.

Om vandringsstavar yttrade jag mig i tråden du länkade till. Det är naturligtvis beundransvärt att klara sig utan, men jag gör det inte.

Om du aldrig har kunnat balans så tror jag att det inte kommer att gå att träna upp nu. Träna på något du är bra på istället, det är viktigt att hålla igång kroppen hela livet, och njut av att det fungerar istället för att sakna en förmåga du klarat dig utan så här långt.

 

[camoscio]

Om du aldrig har kunnat balans så tror jag att det inte kommer att gå att träna upp nu. Träna på något du är bra på istället, det är viktigt att hålla igång kroppen hela livet, och njut av att det fungerar istället för att sakna en förmåga du klarat dig utan så här långt.

Träning var det. När jag var som bäst att springa, i åldern 39-46 år, tränade jag ingen styrka, utom kanske lite crunches. Jag sprang och sprang och sprang; ända upp i 50-årsåldern sprang jag 22 km på söndagarna, och kanske 6-7 mil i veckan. Jag kom in på styrka efter min trafikolycka (12/2 2008, kl 9.58), och då var det bl a benstyrkan (lår och rumpa) som behövde tränas upp. Så av bara farten ville jag träna upp det jag var dålig på, t ex armar och axlar. Det var det som ledde mig att söka upp en PT. Nu kom det där lite grann av sig efter min fallolycka (3/10 2011) som berövade mig rörlighet och styrka i höger axel och därtill gjorde att många övningar gjorde för ont.

Ambitionen hos den PT jag lämnade i mars var annars att stärka hela kroppen, men tydligen har jag med tiden flytt in i det jag är bäst på, vilket till sist gjort att det inte hänt så mycket när vi träffas. I juli 2015 blev dessutom mina diskbesvär akuta (jag kunde inte gå, eller ens stå, utan smärta) och det har därefter blivit glest mellan träffarna. Jag hade nästan bestämt mig för att sluta före den sista träfffen; att vi blev osams underlättade förstås.

Nu vill jag egentligen bara springa och träna sådan styrka som gagnar löpningen, kanske bara en dag i vecvkan.
Inga armhävningar, dips, bicepcurls, pullups eller chin och annat tråkigt.

 

[Spikbjörn]

Om du då springer lite obanat, i terrängen eller små stigar, ibland så får du av det mera allsidigt träna hela kroppen (även styrka) än om det bara är slätt på löpspåret.

Lycka till!

 

[camoscio]

Jag försöker hålla träning och löpning åtskilda som framgår av annan tråd. Träning är medel, löpning är mål.

När jag springer tar jag de vägar och stigar som leder dit jag ska.
På skogsstigar måste jag se upp med stenar och rötter - en fallolycka för snart 5 år sen har mer eller mindre kvaddat ena axeln. Så obanad terräng, nej, olycksrisken är för stor.


När jag började med riktigt långa sträckor använde jag ett militärt kryssmarkerat skidspår, som tyvärr är avmarkerat sen länge. Det blev också sträckor över tuviga ängar och hagar, vilket verkligen tog, men nu är det så mycket elstängsel (mot vildsvin, antar jag) att jag kanppat hittar de sträckorna längre.