Måskonåiveglaciären ingick som ett delmål i sommarens tur i Vindelfjällen, så jag tänkte att jag skulle dela med mig av lite färska erfarenheter.
Jag tältade i mynningen till
Måskoesvaajja, som är en ordentligt häftig plats med bastanta stup i en halvmåneform -- och samtidigt helt öppen åt öster. Att ta sig närmaste vägen upp längs jokken från glaciärsjön såg helt omöjligt ut då den delvis rinner över branta hällar utan uppenbara grepp. För den riktigt våghalsige såg det på håll ut att finnas ett par potentiella diagonala vägar upp till sjön 1195 att utforska, men det kan mycket väl visa sig att dessa innehåller mer eller mindre opasserbara krux när man väl är där.
Måskoesvaajja i morgonljus
Min väg upp gick istället via den sydöstra utlöparen från toppen 1418, d.v.s. den östra sluttningen som avgränsar den tydliga sänkan genast öster om 1292. I denna sänka fanns ett stort snöfält som jag först tänkt utnyttja, men på närmare håll såg denna väg ut att innehålla en väl brant travers med okänd ythårdhet, så jag valde att gå runt uppe på ostkanten istället.
Det är inte särskilt mycket längre och man får dessutom hisnande vyer ner mot dalgången där Umasjöleden går. Vill man kan man gå hela vägen upp till toppen 1418 för ännu vidare vyer, men annars är det rätt tydligt när det är lämpligt att svänga västerut. Själva klättringen upp längs utlöparen är i stort okomplicerad, men det finns ett brantare parti (längst upp till höger i bilden nedan) där man får snirkla sig mellan större block och kan behöva ta hjälp av händerna ibland. Renstigar finns mest hela tiden.
Sänkan och snöfältet, med utlöparen till höger
Vägen till sjön 1195 är därefter lättgången och vid utflödet hjälper en stor stenrikedom till med passagen även om det är mycket vatten. Därefter började den stora utmaningen, nämligen att ta sig förbi den beryktade klippkullen. På håll ser detta inte så svårt ut, men när man väl befinner sig där märker man hur brant det faktiskt är -- och att underlaget nästan uteslutande består av vassa, lösa block och löst grus.
Min första tanke var att följa vattnet till ett mindre snöfält, för att därifrån ta mig upp till sadeln norr om kullen. När jag väl befann mig i sluttningen tyckte jag dock att den sista passagen runt till snön såg väl brant ut, rakt ner i vattnet, så jag valde istället att klättra upp genom en ränna -- förmodligen samma som omnämns strax ovan i tråden.
1195 och de två alternativa vägarna: rännan och snöfältet
Här gällde det verkligen att hålla tungan rätt i mun -- brant och löst överallt, med få eller inga marginaler för misstag. Det gick dock att gå upprätt mest hela tiden, där jag hade god hjälp av vandringsstaven för extra balans och förhandskontroll av stabilitet, som ibland gjorde att jag avsiktligt tryckte iväg en sten
innan jag satte foten på den och gjorde det oavsiktligt.
Ungefär halvvägs upp kunde jag ta mig ur rännan till ett område med hällar (
röd markering i bilden nedan), men då dessa var både branta och konvexa och dessutom hade en hel del lösa stenar på sig vågade jag helt enkelt inte fortsätta klättringen den vägen, då jag bedömde risken att tappa fotfästet som ännu högre där -- med ett riktigt otäckt fall som följd. Jag fortsatte därför upp genom rännan, som blev brantare och smalare, och dessutom hade en liknande häll som slutpunkt, men där var den fasta klippan till vänster nära nog att det gick bra att häva sig förbi den.
Utsnitt från förra bilden, med färdriktningarna för huvudalternativen utritade och tre referenspunkter markerade för jämförelse med kommande bilder
Perspektiv från utloppet, där brantheten framgår bättre
Strax ovanför rännan, med de riskfyllda hällarna markerade
Fortsättning följer i nästa inlägg
