En mera gammaldags lösning för hur långt man har gått http://www.youtube.com/watch?v=jzWKx9nJL7c
Mäta vandringshastigheten?
- Trådstartare zzeezz
- Start datum
Jag tillhör också de som gillar att gå med tempo, och att ha koll på det. Har en GFR 305 som jag använder vid vandring, och mycket annat ...
När jag är ute i veckor så har jag med mig ett batteripack som laddar den, så det problemet är ju löst, det funkar hyfsat bra... 305 mot 405 så skulle jag lätt köpt den äldre versionen... har hört en del missnöje kring den nya varianten... i af från löpare.
305:an har tydligare display och du kan se mer data samtidigt och tydligt, vilket är viktigt, t ex när det regnar... Jag tror att en armburen är att föredra då du ser vandringen som träning och vill hålla koll samtidigt som du går. Tekniken inuti är den samma.
Thomas
När jag är ute i veckor så har jag med mig ett batteripack som laddar den, så det problemet är ju löst, det funkar hyfsat bra... 305 mot 405 så skulle jag lätt köpt den äldre versionen... har hört en del missnöje kring den nya varianten... i af från löpare.
305:an har tydligare display och du kan se mer data samtidigt och tydligt, vilket är viktigt, t ex när det regnar... Jag tror att en armburen är att föredra då du ser vandringen som träning och vill hålla koll samtidigt som du går. Tekniken inuti är den samma.
Thomas
Thomalin, hur länge kan du förlänga drifttiden på din 305 med batteripacket?
Vi har oxå en 305 som skulle få följa med på längre turer i år och jag har ett batteripack med plats för 4 AA-batterier.
Jag velar mellan att stoppa i de häftigaste laddbara man köpa eller lithsiumbatterier, har du något tips?
Den behöver klara en vecka ungefär.
Vi har oxå en 305 som skulle få följa med på längre turer i år och jag har ett batteripack med plats för 4 AA-batterier.
Jag velar mellan att stoppa i de häftigaste laddbara man köpa eller lithsiumbatterier, har du något tips?
Den behöver klara en vecka ungefär.
Ang tuffa marscher så kommer jag ihåg en gång i lumpen där jag var befäl på luftvärnet över en radar. Det var på hösten och vi hade grupperat på Rödberget utanför Boden och jag gick på kvällspasset som underättelseledare i radarn och hade kanske vilat någon timme på dagen. Det hände inte någonting på hela natten så vi satt där och var lagom uttråkade och småslumrade. Tyvärr har jag väldigt svårt för att sova vart som helst och som ansvarig måste jag vara vaken och passa radarn och radion. Sömn var något av en bristvara som troppchef och det vart max 4-5 timmar per natt i fält. Hade man tur fick man någon timme till på dagen. Jag var bra trött när jag äntligen fick gå och lägga mig, jag tror klockan var runt 6 på morgonen.
Det hade börjat ljusna. Jag hann precis göra mig i ordning, in i tältet, klä av mig kläderna och krypa ner i den goa sovsäcken. När jag sitter och drar igen dragkedjan och känner hur kudden (den hopknölade tröjan) lockar hör jag ljudet jag inte vill höra - fältapan, den satans fältapan ringer. Pip piiip, pip piiip piiiiip. Eldposten svarade och jag förstod direkt vad som var på gång och började klä på mig igen. Mycket riktigt, en omgruppering. Vi packade ihop förläggningen och begav oss mot samlingspunkten. Där möter vi, som var ganska ovanligt, de andra tropparna från plutonen. Tre troppar om ca 10-11 man och vår löjtnant. -Avsittning! Ropade han och gav order om att förbereda för markstrid så fort som möjligt. Så i snabb takt kastades stridssäckarna av och packades om med det nödvändigaste. Helst bör jag som befäl försöka hålla min utrustning lätt så jag kan hålla hjärnan på annat men det blev ändå jag som packade ned radion, en radio 180 som väger bly. Längst upp i ryggsäcken, med marschantennen rakt upp i luften och telefonluren hängandes i axelremmen.
Våra fordon hämtades av andra högre befäl och vi visste att vi sett dom för sista gången. Nu började resan. Hörselkåpor på och med en karta i handen begav vi oss in i skogen för att bekämpa fientliga markstyrkor. Vi gick mot ett mål och blev plötsligt överfallna av några fi som sköt mot oss och sprang iväg. -Lämna packningen! Ett led linje! Skrek löjtnanten. Och slängde väskorna i en hög och ställde oss på linje. In i skogen i ett mysigt träsk. Pang, pang, dutt dutt kom elden framifrån och vi kastade oss på marken. Sedan blev det tyst. Fi sprang troligtvis iväg bortåt. En övningsledare kommer fram mot mig med sitt gul/blåa band runt armen. Han går mot mig först men ser troligtvis att jag är troppchef och pekar istället på Hurtta, som är bredvid mig. –Du är skadad! Säger han. –Skjuten i benet. Hurrta faller ihop och håller sig om benet. Så fort fram med första förbandet och runt benet på honom. VI har ingen sjukvårdare, dock en bår och närmsta väg är låångt bort. Vi monterar båren i metall och börjar bära. Vi är fyra stycken som bär, en i varje hörn och en eller två som går på sidan. Trots att Hurrta inte är särskilt storvuxen blir det tungt att bära i terrängen. Vi kommer kanske 100m innan det är dags för byte. Sedan får vi rullande försöka byta med varandra. Höger sida vänster hand, vänster sida höger hand. Det går inte speciellt fort. Det är tungt och svettigt och man blir klenare och klenare i underarmarna. Efter några minuter fryser Hurrta rejält. Striden gjorde Hurtta alldeles svettig och blöt. Vi är alla svettiga och blöta, men vi andra rör oss och håller oss varma. Så vi stannar och byter ut den skadade. Eriksson får lägga sig istället. Nu får Hurrta börja jobba sig varm. Även om det var tungt så höll man sig i alla fall varm. Att frysa var det värsta av allt. Även om man var trött var man glad att man fick jobba och slippa frysa. Vi gick länge, det kändes som en evighet, men det var säkert inte längre än några hundra meter, kanske en kilometer. När vi kommer fram väntar ett befäl på oss. Hurtta blev ”frisk” och vi fick vända om och gå tillbaka mot striden.
När vi kom tillbaka var folket väldigt utspritt. Det var svårt att få grepp om vad som hänt, men det var inte längre någon beskjutning. Det hade funnits minor, fick vi höra, och det var flera som var skadade men vi behövde lyckligtvis inte bära någon mer bår. Vi hämtade packningarna och började gå igen. Fienden hade setts på annat håll. Vi går mot olika punkter hela dagen, jag tror inte det var några fler strider. Vi går till en punkt, stannar och vilar en stund, dricker lite och får en ny punkt. Mörkret faller och det blir svårare och svårare att gå i terrängen. Vi som varit uppe hela natten börjar bli slitna. Radion tynger och rätt som det är så fastnar någon annans radio i sänd-läge så man bara hör ett brus. Allt börjar gå emot nu. Orken tryter, ryggsäcken är tung, jag är törstig och hungrig. Vi tar en kortare rast. Löjtnanten kollar med tropparna hur läget är. Det är bra, det funkar, säger dom andra. Det börjar bli lite slitigt säger jag, men vi fortsätter. Det kommer ju att ta slut nån gång. Så fortsätter det. Jag hade inte längre någon tidsuppfattning. Jag tror vi höll på några timmar till. Jag koncentrerade mig bara på nuet, bara ett steg till, ett steg till tänkte jag och låste blicken på kamraten framför mig. Jag snavade och snubblade till ofta, jag höll på att somna medans jag gick. Det var som att gå i den värsta tänkbara fyllan. Rätt var det var så var man på väg ner i diket. Ibland såg man någon kamrat framför en somna till och vara på väg att falla men han tog sig snabbt upp igen och fortsatte gå. Vi kan inte ha rört oss speciellt fort. Det kändes som en evighet. Tar det aldrig slut? tänkte jag. Men jag kunde inte tänka speciellt mycket alls, än mindre fatta några beslut längre.
Till sist såg vi ljuset framför oss. Bildligt talat. Det brann en massa eldar på ett fält. Sådana där Norrländska ”va-de-nu-hette” staplar där man lägger långa vedträn och bygger ett fyrkantigt torn. Fram kom vi i alla fall, klockan var 3 på morgonen tror jag. Befälen och övningsledningen möter upp oss med grillkorv och dryck. Äntligen framme! Jag tror vi var på snötippen, några kilometer från kasern. Vi fick äta och dricka hur mycket vi ville. Men jag ville bara sova. Jag stod framför brasan och värmde mig. Efter en stund är det uppställning och vi tilldelas efter en liten ceremoni våran basker. Ett mindre och trött jubel bryter ut och sedan går vi hem. Allt slit för en fransk mössa. Jag kommer inte ihåg så mycket mer, men hem kom jag och i säng kom jag. Det var över 30 timmar sedan min senaste vila. Upp igen som vanligt morgonen för att vårda utrustningen och fordonen efter övningen. Återigen var det bara några timmars sömn. När vi kommer ut till garaget kan jag fortfarande knappt tänka. Jag lämnar över befälet till min stäff och sätter mig och putsar på kaminröret. Borstar och gnussar för att ta bort sotet inuti. Jag får ett nytt rör när jag är klar med det första. Jag känner mig som en zombie och tog så enkla uppgifter som möjligt. Så fortsatte det tills vi var klara. Jag bara hängde med. Jag var inte klar i knoppen igen förrän nästa dag. Efter en riktig natts sömn i en riktig säng.
Det hade börjat ljusna. Jag hann precis göra mig i ordning, in i tältet, klä av mig kläderna och krypa ner i den goa sovsäcken. När jag sitter och drar igen dragkedjan och känner hur kudden (den hopknölade tröjan) lockar hör jag ljudet jag inte vill höra - fältapan, den satans fältapan ringer. Pip piiip, pip piiip piiiiip. Eldposten svarade och jag förstod direkt vad som var på gång och började klä på mig igen. Mycket riktigt, en omgruppering. Vi packade ihop förläggningen och begav oss mot samlingspunkten. Där möter vi, som var ganska ovanligt, de andra tropparna från plutonen. Tre troppar om ca 10-11 man och vår löjtnant. -Avsittning! Ropade han och gav order om att förbereda för markstrid så fort som möjligt. Så i snabb takt kastades stridssäckarna av och packades om med det nödvändigaste. Helst bör jag som befäl försöka hålla min utrustning lätt så jag kan hålla hjärnan på annat men det blev ändå jag som packade ned radion, en radio 180 som väger bly. Längst upp i ryggsäcken, med marschantennen rakt upp i luften och telefonluren hängandes i axelremmen.
Våra fordon hämtades av andra högre befäl och vi visste att vi sett dom för sista gången. Nu började resan. Hörselkåpor på och med en karta i handen begav vi oss in i skogen för att bekämpa fientliga markstyrkor. Vi gick mot ett mål och blev plötsligt överfallna av några fi som sköt mot oss och sprang iväg. -Lämna packningen! Ett led linje! Skrek löjtnanten. Och slängde väskorna i en hög och ställde oss på linje. In i skogen i ett mysigt träsk. Pang, pang, dutt dutt kom elden framifrån och vi kastade oss på marken. Sedan blev det tyst. Fi sprang troligtvis iväg bortåt. En övningsledare kommer fram mot mig med sitt gul/blåa band runt armen. Han går mot mig först men ser troligtvis att jag är troppchef och pekar istället på Hurtta, som är bredvid mig. –Du är skadad! Säger han. –Skjuten i benet. Hurrta faller ihop och håller sig om benet. Så fort fram med första förbandet och runt benet på honom. VI har ingen sjukvårdare, dock en bår och närmsta väg är låångt bort. Vi monterar båren i metall och börjar bära. Vi är fyra stycken som bär, en i varje hörn och en eller två som går på sidan. Trots att Hurrta inte är särskilt storvuxen blir det tungt att bära i terrängen. Vi kommer kanske 100m innan det är dags för byte. Sedan får vi rullande försöka byta med varandra. Höger sida vänster hand, vänster sida höger hand. Det går inte speciellt fort. Det är tungt och svettigt och man blir klenare och klenare i underarmarna. Efter några minuter fryser Hurrta rejält. Striden gjorde Hurtta alldeles svettig och blöt. Vi är alla svettiga och blöta, men vi andra rör oss och håller oss varma. Så vi stannar och byter ut den skadade. Eriksson får lägga sig istället. Nu får Hurrta börja jobba sig varm. Även om det var tungt så höll man sig i alla fall varm. Att frysa var det värsta av allt. Även om man var trött var man glad att man fick jobba och slippa frysa. Vi gick länge, det kändes som en evighet, men det var säkert inte längre än några hundra meter, kanske en kilometer. När vi kommer fram väntar ett befäl på oss. Hurtta blev ”frisk” och vi fick vända om och gå tillbaka mot striden.
När vi kom tillbaka var folket väldigt utspritt. Det var svårt att få grepp om vad som hänt, men det var inte längre någon beskjutning. Det hade funnits minor, fick vi höra, och det var flera som var skadade men vi behövde lyckligtvis inte bära någon mer bår. Vi hämtade packningarna och började gå igen. Fienden hade setts på annat håll. Vi går mot olika punkter hela dagen, jag tror inte det var några fler strider. Vi går till en punkt, stannar och vilar en stund, dricker lite och får en ny punkt. Mörkret faller och det blir svårare och svårare att gå i terrängen. Vi som varit uppe hela natten börjar bli slitna. Radion tynger och rätt som det är så fastnar någon annans radio i sänd-läge så man bara hör ett brus. Allt börjar gå emot nu. Orken tryter, ryggsäcken är tung, jag är törstig och hungrig. Vi tar en kortare rast. Löjtnanten kollar med tropparna hur läget är. Det är bra, det funkar, säger dom andra. Det börjar bli lite slitigt säger jag, men vi fortsätter. Det kommer ju att ta slut nån gång. Så fortsätter det. Jag hade inte längre någon tidsuppfattning. Jag tror vi höll på några timmar till. Jag koncentrerade mig bara på nuet, bara ett steg till, ett steg till tänkte jag och låste blicken på kamraten framför mig. Jag snavade och snubblade till ofta, jag höll på att somna medans jag gick. Det var som att gå i den värsta tänkbara fyllan. Rätt var det var så var man på väg ner i diket. Ibland såg man någon kamrat framför en somna till och vara på väg att falla men han tog sig snabbt upp igen och fortsatte gå. Vi kan inte ha rört oss speciellt fort. Det kändes som en evighet. Tar det aldrig slut? tänkte jag. Men jag kunde inte tänka speciellt mycket alls, än mindre fatta några beslut längre.
Till sist såg vi ljuset framför oss. Bildligt talat. Det brann en massa eldar på ett fält. Sådana där Norrländska ”va-de-nu-hette” staplar där man lägger långa vedträn och bygger ett fyrkantigt torn. Fram kom vi i alla fall, klockan var 3 på morgonen tror jag. Befälen och övningsledningen möter upp oss med grillkorv och dryck. Äntligen framme! Jag tror vi var på snötippen, några kilometer från kasern. Vi fick äta och dricka hur mycket vi ville. Men jag ville bara sova. Jag stod framför brasan och värmde mig. Efter en stund är det uppställning och vi tilldelas efter en liten ceremoni våran basker. Ett mindre och trött jubel bryter ut och sedan går vi hem. Allt slit för en fransk mössa. Jag kommer inte ihåg så mycket mer, men hem kom jag och i säng kom jag. Det var över 30 timmar sedan min senaste vila. Upp igen som vanligt morgonen för att vårda utrustningen och fordonen efter övningen. Återigen var det bara några timmars sömn. När vi kommer ut till garaget kan jag fortfarande knappt tänka. Jag lämnar över befälet till min stäff och sätter mig och putsar på kaminröret. Borstar och gnussar för att ta bort sotet inuti. Jag får ett nytt rör när jag är klar med det första. Jag känner mig som en zombie och tog så enkla uppgifter som möjligt. Så fortsatte det tills vi var klara. Jag bara hängde med. Jag var inte klar i knoppen igen förrän nästa dag. Efter en riktig natts sömn i en riktig säng.
Använder vanliga batterier... och som längst har jag varit ute i 14 dagar med gps varje dag. Laddar klockan på kvällen när jag slagit läger, det tar någon timme, sen är den laddad. I somras i Sarek så hade jag med mig 14 extra batterier (336g) för två veckor...
Problem jag stött på, för första gången i somras, är att klockan indikerar fullt batteri men sen klarar kortare tid än normalt. Därför började jag sätta den i dockan under luncher och andra längre raster. Man får hålla lite koll, jag vet inte vad detta beror på.
Att tänka på är att GFR 305 inte kan logga gpsdata för mer än 18 timmar enl Garmin (har jag för mig) men jag har lyckats tanka upp mer på Motionbased... fast två veckor går ju inte... så du kommer inte att få en linje över hela din vandring på någon fin webbkarta ;-)
Jag brukar avsluta dagen med att ta fram all data för dagen och skriva ner i en liten dagbok... distans, tid, tempo samt höjd och koordinater för lägerplatsen.
Thomas
Med OziExplorer kan man rita sådana här diagram från färdspåret i GPSen.
http://liv.skridsko.net/skridskonet/bild/bild-v.asp?ID=26318&_large=1
Med CompeGPS och NASA satellitfoton kan man rita sådana här färdspår där färgen varierar med hastigheten (dynamisk skalning)
http://liv.skridsko.net/skridskonet/bild/bild-v.asp?ID=30788&_large=1 (panorera bilden åt höger för att få med färgkoden)
Per
http://liv.skridsko.net/skridskonet/bild/bild-v.asp?ID=26318&_large=1
Med CompeGPS och NASA satellitfoton kan man rita sådana här färdspår där färgen varierar med hastigheten (dynamisk skalning)
http://liv.skridsko.net/skridskonet/bild/bild-v.asp?ID=30788&_large=1 (panorera bilden åt höger för att få med färgkoden)
Per
Jag hittar bara i manualen att den tar 3,5 timmer om man spelar in varje sekund och längre om man använder smart-mode, men inte hur länge.
Jag upplever också att batteriet på min 305 står på fullt, fullt, fullt, tomt ibland.
Jag kanske är ute och cyklar, men ditt huvudsyfte var att kontrollera så att då håller ett korrekt tempo för att kunna pressa dig själv lite? Utifrån det vill du kunna mäta hastigheten hela tiden. Men med tanke på hur mycket terrängen påverkar hasigheten tycker jag att hastigheten är ett ganska dåligt mått på om du pressar dig eller inte. Varför inte en pulsklocka istället? På så sätt kan du kontrollera så att du ligger på rätt ansträngningsnivå hela tiden. Att dessutom batteritiden är avsevärt längre än för en gps är ju ingen nackdel. Långdistanslöparna använder mkt oftare pulsklocka än gps för att hitta rätt tempo.
Jo det stämmer men samtidigt vill jag ju veta hur jag ligger till tidsmässigt.
Tex om jag gör en strategi att jag ska gå en vill sträcka 10-15 mil på ett visst antal timmar.
Då har jag delat in hela sträckan i etapper som har ungefär samma underlag och beräknat tidsåtgången på varje etapp utifrån underlaget. Då vill jag kolla att jag håller tempot som jag räknat ut att jag vill hålla.
Har en tanke att någon gång gå hela sörmlandsleden (60mil) i ett sträck och då vill jag verkligen kunna änvända denna funktion.
zzeezz
Tex om jag gör en strategi att jag ska gå en vill sträcka 10-15 mil på ett visst antal timmar.
Då har jag delat in hela sträckan i etapper som har ungefär samma underlag och beräknat tidsåtgången på varje etapp utifrån underlaget. Då vill jag kolla att jag håller tempot som jag räknat ut att jag vill hålla.
Har en tanke att någon gång gå hela sörmlandsleden (60mil) i ett sträck och då vill jag verkligen kunna änvända denna funktion.
zzeezz
Använder du en forerunner kan du ställa in mål med tid och distans och sedan räknar den ut hur du ligger i tempo. Du kan t.o.m. se i meter om du ligger före eller efter.
Liknande trådar
| Trådstartare | Titel | Forum | Svar | Datum |
|---|---|---|---|---|
|
|
Mäta höjden med Suuntoklockor | Utrustning allmänt | 1 |
Liknande trådar
Vandrat på ett platåberg? Upptäck Billingens unika landskap!
Njutvandra året om i fantastisk natur med böljande sluttningar och dramatiska klippavsatser – bara ett stenkast från Skövdes centrum.
Få Utsidans nyhetsbrev
- Redaktionens lästips
- Populära trådar
- Aktuella pristävlingar
- Direkt i din inkorg