Jag tänkte dela med mig av denna lilla historia, kanske kan jag motivera någon att också börja springa.
"Jag hatar att springa. Jag har alltid hatat att springa!" brukar jag säga. Fast egentligen är det inte helt sant. Min löparkarriär var kort men intensiv. När jag var 7 år sprang jag Lilla Lidingöloppet, och det var jättekul! När jag var 8 år sprang jag också Lilla Lidingöloppet. Fast den här gången åt jag i smyg ett äpple precis före start, jag var väl hungrig eller nåt antar jag. Jag fick grym håll under hela loppet! Jag minns att det var en enda plåga... Sedan dess har jag avskytt att springa. Ja kortare sträckor går väl bra, fort ska det gå och fort ska det ta slut.
Jag minns vad min danslärare sa till mig på ett enskilt samtal, det var när jag gick en terminslång danskurs på folkhögskola. Vi pratade om träning, och hon sa: "Det bästa är att springa." Jag sa naturligtvis genast att "men jag hatar att springa" och då berättade hon om hur det gick till när hon slutade hata löpning. Jag tog till mig vad hon berättade, men jag kunde väl inte riktigt känna att det kanske gällde mig...
En serie av saker som hänt på sista tiden, där de onda knäna på min första fjällvandring är starkt bidragande orsak, har gjort att jag tog mod till mig och beställde ett par löparskor på internet. Jag vet, helknäppt att köpa skor på nätet, men vad gör man? Bara tanken på att gå runt i sportbutikerna i timtal och leta gjorde mig helt matt. Jag beställde ett par nersatta Asics med nån extra gel-tjohej. Det lät bra tyckte jag, och köpte. Var ganska orolig om de skulle passa, men det behövde jag inte vara. De är perfekta!
Så ikväll tog jag tjuren vid hornen. Min man, som är en inbiten marathonlöpare och tvåfaldig Iron Man, förmanade mig flera gånger att jag inte skulle springa för långt så att jag blev less. "Max en meter, kanske två!" Helt rätt form av peppning, om målet är att springa en meter så kan det ju liksom bara bli jättebra!
Jag började med att gå lite försiktigt. Men det är ju helt omöjligt att gå i de där skorna. De liksom pushar en, går inte att låta bli att springa. "Okej" tänkte jag, och började jogga väldigt väldigt sakta.
Första hundra meterna höll jag på att få ett hysteriskt skrattanfall för att jag kände mig så patetisk. Jag, springa?! Men sen koncentrerade jag mig på musiken i min Mp3-spelare (folkmusik naturligtvis), och på nåt sätt lyckades jag förlika mig med tanken på att jag också kan springa.
"Jag ska börja gå snart, när jag blir trött och andfådd ska jag gå. Och jag ska springa jättekort!" tänkte jag först. Men sen kändes det inte så himla farligt. Joggade ju så sakta, blev knappt andfådd. Hur det nu var så sprang jag mycket längre än jag hade tänkt, det blev säkert en hel kilometer! Sen började vadmusklerna tycka att det blev lite ansträngande, så då nöjde jag mig.
Så fort jag kom innanför dörren kände jag en sprudlande lycka! Min första roliga joggingrunda sedan jag var sju år gammal!
Mitt mål är att springa till jobbet. Det är fem kilometer dit. Jag har tänkt börja med att springa till spårvagnen och ta den till jobbet. För varje gång kan jag ju springa en hållplats längre. Det känns viktigt att inte bli less på att springa, att inte bli för trött och att det inte ska bli en plåga. Det här ska bara vara roligt!
"Jag hatar att springa. Jag har alltid hatat att springa!" brukar jag säga. Fast egentligen är det inte helt sant. Min löparkarriär var kort men intensiv. När jag var 7 år sprang jag Lilla Lidingöloppet, och det var jättekul! När jag var 8 år sprang jag också Lilla Lidingöloppet. Fast den här gången åt jag i smyg ett äpple precis före start, jag var väl hungrig eller nåt antar jag. Jag fick grym håll under hela loppet! Jag minns att det var en enda plåga... Sedan dess har jag avskytt att springa. Ja kortare sträckor går väl bra, fort ska det gå och fort ska det ta slut.
Jag minns vad min danslärare sa till mig på ett enskilt samtal, det var när jag gick en terminslång danskurs på folkhögskola. Vi pratade om träning, och hon sa: "Det bästa är att springa." Jag sa naturligtvis genast att "men jag hatar att springa" och då berättade hon om hur det gick till när hon slutade hata löpning. Jag tog till mig vad hon berättade, men jag kunde väl inte riktigt känna att det kanske gällde mig...
En serie av saker som hänt på sista tiden, där de onda knäna på min första fjällvandring är starkt bidragande orsak, har gjort att jag tog mod till mig och beställde ett par löparskor på internet. Jag vet, helknäppt att köpa skor på nätet, men vad gör man? Bara tanken på att gå runt i sportbutikerna i timtal och leta gjorde mig helt matt. Jag beställde ett par nersatta Asics med nån extra gel-tjohej. Det lät bra tyckte jag, och köpte. Var ganska orolig om de skulle passa, men det behövde jag inte vara. De är perfekta!
Så ikväll tog jag tjuren vid hornen. Min man, som är en inbiten marathonlöpare och tvåfaldig Iron Man, förmanade mig flera gånger att jag inte skulle springa för långt så att jag blev less. "Max en meter, kanske två!" Helt rätt form av peppning, om målet är att springa en meter så kan det ju liksom bara bli jättebra!
Jag började med att gå lite försiktigt. Men det är ju helt omöjligt att gå i de där skorna. De liksom pushar en, går inte att låta bli att springa. "Okej" tänkte jag, och började jogga väldigt väldigt sakta.
Första hundra meterna höll jag på att få ett hysteriskt skrattanfall för att jag kände mig så patetisk. Jag, springa?! Men sen koncentrerade jag mig på musiken i min Mp3-spelare (folkmusik naturligtvis), och på nåt sätt lyckades jag förlika mig med tanken på att jag också kan springa.
"Jag ska börja gå snart, när jag blir trött och andfådd ska jag gå. Och jag ska springa jättekort!" tänkte jag först. Men sen kändes det inte så himla farligt. Joggade ju så sakta, blev knappt andfådd. Hur det nu var så sprang jag mycket längre än jag hade tänkt, det blev säkert en hel kilometer! Sen började vadmusklerna tycka att det blev lite ansträngande, så då nöjde jag mig.
Så fort jag kom innanför dörren kände jag en sprudlande lycka! Min första roliga joggingrunda sedan jag var sju år gammal!
Mitt mål är att springa till jobbet. Det är fem kilometer dit. Jag har tänkt börja med att springa till spårvagnen och ta den till jobbet. För varje gång kan jag ju springa en hållplats längre. Det känns viktigt att inte bli less på att springa, att inte bli för trött och att det inte ska bli en plåga. Det här ska bara vara roligt!
